Den här versionen av Kurt Wallander, med Krister Henriksson i stora rollen, är nu inne på tredje omgången filmer, och har hela vägen överlag hållit en högre kvalitet än de flesta andra svenska deckarserier som tillåts rulla på i TV-film efter TV-film.
Fast även hög kvalitet måste underhållas under ytan för att inte gå på rutin, bli långtråkigt. För ”Wallander” kändes det här dilemmat tydligt redan i förra säsongen och jag känner inte att ”Försvunnen”, med sina ingredienser av en försvunnen flicka, en vårdnadstvist och kopplingar till ett gammalt ouppklarat fall, gör alltför mycket för att förbättra situationen. Lite, men inte mycket.
I den här andra av totalt sex nya filmer (senaste var ”Wallander – Den orolige mannen”) är det alltså en försvunnen 8-årig flicka som står i centrum. Det finns ledtrådar, teorier och misstankar, eftersom föräldrarna ligger i vårdnadstvist och pappan anklagas för att planera kidnappa barnet till sitt hemland. Kurt får dessutom anledning att blicka bakåt i samband med ett mord och inser att lösningen kan ligga långt bak i tid, till fallet från förr, och han behöver ta tag i jobbiga saker för att komma någonstans med dagens fall.
Å ena sidan borde man kanske recensera en film utifrån endast filmen själv. Å andra sidan, när man spelar i en så överbefolkad genre som svenska polisserier, då är kravet på originalitet mycket större, de som bygger historierna måste anstränga sig mer, och vad gäller den grundläggande historien här, veckans fall, finns det inte mycket som väcker intresse. Gåtans lösning, orsaken till försvinnandet, är förvisso vad jag vet hyfsat oanvänt i svensk kriminologisk fiktion men vägen ditt går likt förbaskat över en välutnyttjad landskap.
Och brukar Kurts chef stå på sitt arbetsrum och titta ut genom fönstret, eller gjorde han det för han visste att Kurt var på väg och ville verka auktoritär, eller är det helt enkelt regissören/manusförfattaren som råkat klämma in gammal teatralisk klyscha? Jag lutar åt det sistnämnda.
Och ändå finns det absolut positiva inslag, sådant som gör att Wallander håller högre klass än de flesta andra dussindeckare. Här finns givetvis Krister Henriksson. Här finns Charlotta Jonsson (”Sjätte dagen”, ”Bibliotekstjuven”), utmärkt och robust i rollen som Linda Wallander, Kurts dotter, tillbaka efter en (i världen Wallander åtminstone) oförklarad frånvaro, numera med man och barn. Här finns förstås övriga återkommande och gästande skådespelare, som vanligt en bra blandning. Duktiga skådespelare är något vi har gott om. Här finns också några karaktärsögonblick och relationer som känns givande, och Kurts resa verkar vara vad som verkligen är värt att hålla blicken på.
Kvar finns dessutom, tacksamt nog, Fläskkvartetten. Deras musik fortsätter ge serien en passande, säregen och lite kuslig stämning.
Trots att jag egentligen tyckte ”Försvunnen” var rätt tråkig finns det ingen anledning att mörka dess styrkor, att det finns sevärdheter, och (framför allt) om man nu är en av alla de (och jag dömer er absolut inte) som på riktigt uppskattar svenska dussindeckare, då är ”Wallander” antagligen det bästa inom området.
Men varför finns det fortfarande inga skåningar i Ystad?