Varför lämna Svenska Kyrkan?

Inledning

Att lämna Svenska Kyrkan är som att ställa fönstren på vid gavel när det är minusgrader ute. Det är inte logiskt på något sätt. Jag talar för mig själv naturligtvis, men jag vill hoppas att ingen som tillhör kyrkan av hävd & tradition lämnar den på grund av den försumbara kyrkoskatten & begravningsavgiften. TV-licensen är gudbevars högre.

                   _______________________

Jag föddes i Annedal, Göteborg och jag har fått berättat för mig att jag döptes på BB. Det var akut på något sätt, vilket jag inte tror att det var – men jag har aldrig fått berättat för mig varför. Det är höljt i dunkelt. Tror inte jag var sjuk. Mina föräldrar var sparsamma av en anledning – ty de var panka. Men praktiska & påhittiga…

Det var när jag började i skolan som jag kom i kontakt med kyrkan första gången. Givetvis på skolavslutningarna vid jul och sommarlov. De vackra psalmerna drabbade mig med full kraft och etsade sig fast. Som Springsteens konsert på Ullevi – 85. Eller den första Stora Kärleken. Den vackraste melodi på min egen lista över sånger någonsin är Stilla Natt. Den är min favorit alla kategorier. Som jag njöt och rördes av den under avslutningarna innan jullovet. Doften av kyrka dröjer sig även den kvar inom mig – den komprimerade doften av psalmböcker, insuttna bänkar, levande ljus etc. Jag kände/känner mig alltid trygg och lugn i en kyrka.

Men vill jag tillägga, jag kände aldrig Guds närvaro . Jag kanske inte försökte tillräckligt, barn i den ålder jag var i då var dessutom fullt upptagna med att försöka att inte fnissa, vilket man har en tendens att göra när man absolut inte får det. Min första rejäla och egentligen enda dust med kyrkan var konfirmationen. I Lurs kyrka, Tanum. I ett helt år  cyklade vi i ur och skur varje lördag och söndag upp till Lur från huset där vi bodde. På lördagarna läste vi hos prästen i församlingshemmet och det var ett rabblande av fraser tryckta i ett tjockt häfte vi var tvungna att lära oss utantill.

”Mörkrets Furste stiger ner, hotande och vred. Han rustar sig förvisst med våld och argan list. Likväl vi oss ej frukte” – den frasen genomskådade jag och sa till prästen;

-Mörkrets furste stiger väl inte ned, han kommer väl upp nerifrån?

Jag fick en örfil av den Schartauanske prästen som tillade att jag inte skulle ifrågasätta Den Heliga Skrift. Generellt var det en mycket mörk konfirmation i det att det hela verkade gå ut på att med domedagsmörker tvinga oss till böjda nackar inför Herren. Jag begrep det inte. På söndagarna mässade prästen under nästan 2 timmar långa gudstjänster. Åtminstone upplevde jag dem så långa. När han inte mässade sjöng han med en sångröst som fick MA Numminen att framstå som Pavarotti vid en jämförelse. Det var hemskt. Hela upplevelsen var allt annan än till gagn för mitt närmade till Herren.

Konfirmationsdagen medförde också en av de värsta förödmjukelser jag varit med om. Vi var 13 – 14 barn. På kyrktrappan fick alla barn utom jag och min fosterbror ta emot ett tjockt kuvert av den lokala handlaren som då var en potentat i bygden.  Jag och min fosterbror fick inget kuvert ty min fosterbrors föräldrar nyttjade inte handlarens butik. Den skammen, det utanförskapet – och de andra föräldrarnas blickar och barnens hånleenden, handlarparets sneda leenden. Att prästen tillät det där? Därefter tog det lång tid innan jag gick in i en kyrka igen. Det berodde inte på att jag misstrodde Gud eller hyste något agg mot kyrkan. Min utveckling gick åt ett annat håll. Det var först i mitten av tonåren jag återupptäckte kyrkan. Eller rättare sagt hörde talas om att det fanns många  snygga tjejer i Kyrkans Ungdom.

Härvidlag bodde jag i Hjällbo med  några av mina biologiska syskon. Jag och min storebror gick med i Kyrkans Ungdom, jag vill minnas att vi var där två kvällar i veckan. Nog fanns det söta tjejer där men det fanns också något mycket mer. Engagerade, moderna ledare/präster och trevliga samlingar, mycket musik och glädje – diskussioner. Jag lärde mig spela både gitarr och piano där och vi var på många läger, underbart vackra helger med musik och härlig gemenskap. Jag minns särskilt ett läger. På Åh Stiftsgård utanför Ljungskile. En stjärnklar natt när vi faktiskt kunde räkna stjärnfallen och någon nynnade Kumbaya i folkets tonart C-dur kunde jag  verkligen känna att det fanns en kraft, något mycket mycket större än summan av oss alla som var där, på den klippan.

Det var en härligt tid och jag minns att vi åkte på en skidresa till Österrike vilken var min första utlandsresa och även det var en underbar upplevelse. Några somrar var jag volontär som segelledare i Sommarkyrkan i Billdal. Min storebror träffade faktiskt en tjej i Kyrkans Ungdom som han sen förlovade sig med och fick sin förstfödda med. Jag var intresserad av hennes kompis och det fanns fragment av intresse tillbaka, inbillade jag mig i alla fall. Men hennes kärlek till Gud var betydligt större. På ett läger där prästerna verkligen var på gång, frigjorda och oortodoxa kom det att inträffa som gjorde att jag gled bort från Kyrkans Ungdom.

En kväll på ett bönemöte stod jag bredvid tjejen jag var intresserad av, på knä med knäppta händer tillsammans med hundratals andra människor. Fram och tillbaka bland dessa människor for en präst/pastor omkring och ylade på tungomål. Han lade händer på folks huvud och så började de yla de med. När han kom till tjejen vid min sida och gjorde sin handpåläggning började hon snart mumla på nåt språk som lät som hebreiska, det var verkligen ett annat språk.

-Vi känner Herrens närvaro ikväll, utropade han och ställde sig bakom mig varefter han la sin hand på mitt huvud och tungomålade tillvaron med obegripliga ord igen.

Jag kände mig livrädd och det var det enda jag kände, samt en obekväm känsla av att vilja vara till lags. Jag drog av artighet, utan att känna någonting, till med;

-Abrakdabra, abrakadabra- hallelujah!

Den uppeldade pastorn drog vidare på rotmos och kort därpå uteblev jag successivt från Kyrkans Ungdom och hamnade under en kort tid i avsevärt sämre sällskap. Förutom en och annan begravning, några dop och bröllop skulle det dröja decennier innan jag på högst regelbunden basis började vistas i kyrkor igen. Efter fler år som spritpastor (bartender) i ett nöjestempel som för övrigt var mycket populärt tröttnade jag till sist på larmet och berusade människor. Att jobba med berusade vuxna är som att jobba på dagis minus barnens positiva egenskaper.

Jag började jobba som begravningsassistent på ett företag i Stockholm som tillhandahöll alla slags tjänster i samband med begravningar. Företaget var underleverantör till en mängd byråer, samt sedermera Stockholms läns landsting och polismyndigheten. Det var förstås ett tufft och stressigt jobb vars grad av påfrestning idag är svårt att överblicka. Men det tog mig tillbaka till kyrkan många hundra gånger om. Under alla årstider. Jag har förmodligen iordningställt begravningar i länets alla kyrkor, i en del av dem massor av gånger, i en del kanske bara en gång. Kyrkan blir vid en begravning så tydligt en plats för sorg, precis som den den blir en plats för hopp och glädje vid dop eller bröllop. Eller tröst vid stunder av kris. Precis som det skall vara.

Jag märkte dock ganska snabbt att det vid en ”vanlig svensk” begravning var i snitt 40 personer närvarande. Då jag var med på grekisk ortodoxa, serb ortodoxa, muslimska, assyriska begravningar med flera lärde jag mig snabbt att deltagarantalet sällan låg under 200 personer. Jag fick intrycket av dessa människor hade en helt annan relation till sin kyrka/religion. Kanske kyrkan för dem är ett sätt att knyta an till sina rötter, en starkare tro eller traditionellt ett starkare band till sin övertygelse. Jag upptäckte även att kyrkan moderniserats mer än jag kunnat föreställa mig. Prästerna håller numera lysande griftetal och personliga betraktelser över den person vars jordiska skal ligger i kistan. Musiken är oftast en blandning av psalmer och musik med personlig anknytning till den avlidne. Av mitt konfirmationsårs Schartauanska domedagskänsla märktes inte ett spår.

När min son föddes var jag 44 år och då kände jag en slags känsla av att vara en del av något större. Något större än summan av alla människor på jorden tillsammans. Men till dags datum har vi inte mötts, den gode Herren och jag. Men jag tror på honom.  Jag tycker bara att Han kunde ha den goda smaken att visa sig för mig så vi kunde ”get down to business” Kanske har han visat sig för mig utan att jag vet om det. Kanske tolkningsmöjligheten av dessa eventuella möten ges till mig den dagen när jag bärs ut ur en kyrka med fötterna först. Kanske Gud egentligen är en synonym för God och att den som tror på att vara god och verkligen är god under sin levnad får ett evigt liv efter sin död i form av det pratas om personen i generation efter generation på grund av personens jordiska gärning. Jag tänker på Jesus, Marin Luther King, Gandhi, Moder Theresa, Raoul Wallenberg med flera.

Även om jag ständig brottas med funderingar om Gud och hur världen ser ut idag skulle jag aldrig kunna gå ur kyrkan för den är jag och jag är en del av kyrkan. Det gör mig stolt och glad för jag har inte känt tillhörighet på så många platser under mitt liv. Kyrkan kommer alltid att finnas där. Jag är stolt och glad över det arbete Svenska Kyrkan utför idag, förutom själavård. Jag tänker på allt välgörenhetsarbete, på att de visar upp en gudomlig humanism när krig och mörker visar sitt fula tryne och tvingar människor på flykt, på kyrkans tolerans mot oliktänkande, acceptans av sexuella preferenser etc.

Att lämna kyrkan, att träda ur så att säga för att man av principiella själ inte vill betala kyrkoskatt är naturligtvis en rättighet. För mig framstår det som en rätt fånig manöver och typiskt svenskt. Jag kan inte spekulera i över varför folk väljer att lämna kyrkan – det vore förmätet men en del skäl som redovisas offentligt är mer än lovligt tramsiga. Naturligtvis har det förekommit skandaler inom kyrkan. Det är dock inte kyrkan som samfund vilket varit ansvarigt för dessa utan enskilda medarbetare. Vilket naturligtvis är olyckligt men samtidigt ännu en fingervisare om att kyrkan är mänsklig. Man gör fel och om felen är grova visas specifik ”syndare” på kyrkporten i anställningsteknisk mening.

Att gå ur Svenska Kyrkan för att enskilda medarbetare visat på dåligt omdöme är som att flytta utomlands varje gång en politiker visar  dåligt omdöme.

Om det är något jag önskar av den Svenska Kyrkan är det att man såg över rutinerna över vilka slags begravningsbyråer som får verka i deras lokaler. Förutom självklara Fonus och av Sveriges Begravningsbyråers Förbunds auktoriserade begravningsbyråer finns det många ej auktoriserade byråer. De flesta av dem är även de mycket dugliga, men det finns ett fåtal aktörer som inte borde få ta i ett dödsbo ens med tång. Som lämnar Grand Canyon-stora ärr i de sörjandes hjärtan på grund av olämplighet. Detta borde Svenska Kyrkan se över. Kunskap om dessa byråer kan troligen med fördel inhämtas hos Ulf Lernéus, Memento. SBF’s medlemstidning.

Det var allt, kära Svenska Kyrka. Hos Dig kommer jag alltid att stanna kvar ❤

Ps. läs gärna denna intervju med mig i tidningen Dagen där jag är lite inne på samma ämne som ovan. Gammal, gjordes i samband med en tv-produktion jag var med i.

http://www.dagen.se/livsstil/jag-har-letat-efter-gud-i-hela-mitt-liv-1.239919