Det är så sorgligt att se, detta fruktansvärt fula och fåniga mode. Nedkasade byxor vilka visar kalsong eller trosrövar – ett anande av anus liksom. City Chic Rectum Radicale. Modet med blottande av rövar kommer ursprungligen från amerikanska fängelser där illasittande instutitionskläder på grund av just passformen halkade ner. Livremmar är inte tillåtna av olika anledningar, främst för att förebygga självmord etc.
De nedkasade instutitionsbyxorna signalerade även sexuell tillgänglighet men många av de stackare som moonar runt där på fängelsegården skulle nog inget hellre än att få skiten att sitta uppe – ömma som de kanske är därbak efter att ha böjt sig ner efter tvålen. Detta mode tog sig sedan ut i det amerikanska samhället för att till sist anammas av svenskt kreti och pleti och det är så djävla löjligt att se.
Det är utomordentligt fult, det finns liksom ingen poäng med denna gräsliga företeelse. Den första impuls som drabbar en när man ser en sån här röv är att gå fram för att ta ett rejäljt tag runt linningen och dra upp eländet och sen skjuta fast det i ryggen med häftpistol. Dessa oerhört osjälvständiga stackars satar som går omkring och tror att de är Hipster Supreme med sina intelligensbefriade byxbakar. Inte sällan går dessa hängbakar hand i hand med en stickad luva på inomhus.
Den stickade luvan är liksom pricken över i:et, det som stadfäster en kreativ och elittillhörande look. I den verkliga världen sällar man sig dock till en fårskock som blir allt större. Det är ofattbart, kanske det har med min ålder att göra. Inte sällan kombineras dessa två attribut med kedjor som liksom hänger och slänger vid fickorna, alternativt outnyttjade hängslen. Oerhört fånigt att se och så undrar folk varför man super.
På ett releaseparty härförleden jag besökte för en av landets mest respekterade och bästa artister fanns en annan ännu mer upphöjd artist. Trots att det var hett som i en bakugn stod den dumme fan med en stickad luva på sig och trenchcoat. Karln är en bra bit över trettio och hela han andades – se mig, se mig, se mig, se vad cool jag är. Han var inte cool, han såg ut som en åsna där han stod och sippade på en Hof.
Denne pratsjungande löjd förstörde hela upplevelsen för mig. Inte en enda gång föreföll det som om han ägnade sin kollega på scenen någon som helst uppmärksamhet. Han var där för att synas och pejla om alla andra registrerade hans übercoola uppenbarelse vilket jag, mitt gamla luder, uppenbarligen gjorde.
Det finns ett alldeles särskilt och underbart fik på Nybrogatan som heter Mocco där man bland annat serverar Stockholms godaste kaffe. Det är en fröjd att gå dit en lördag eftermiddag och filosofera över världsalltets mesopotamiska yta. Eller var rättare sagt. Figurerna ovan har upptäckt stället och förutom sina dajmkryss-avslöjande byxor och stickade toppluvor är det påfallande många som bär med sig en Apple-dator.
Jag räknade till inte mindre än nio stycken som iklädda röv-byxor stirrade på sin MacBooks Facebook-flimrande skärmar som om där fanns svaret på livets gåtor och receptet på individuell stadskärne-coolhet. Genuint outhärdligt.
För inte så länge sedan var jag på en casting för en hyfsat stor produktion, produktionsbolaget ligger vid vattnet i mycket trendiga lokaler. Gamla tegelstenslokaler med högt i tak och leasade kromglänsande espressomaskiner som förkunnar den nya tidens ankomst. Mängder av projektanställda humanoider hukade framför sina Apple-datorer i det digra kontorslandskapet, slitande sina toppluvor i idéfattigdomens neurosbesudlade katatoni.
Nåväl, en av de saker som i slutändan fällde avgörandet för mitt vidkommande huruvida jag skulle delta eller inte var en av producenterna med makt som intervjuade mig. Iklädd Toppluva=check, häng-rövs-byxa=check fick hon mig att vrida ut och in på mig själv. Jag måste ha tagit mitt lavemang oralt den morgonen för det var som om min mun var frikopplad från resten av mitt väsen, min hjärna hörde min mun liksom helt på egen hand tröska sig fram i klichéernas verbala kloak.
Väl hemma igen gavs det oerhörda möjligheter och tid att tänka över mitt eventuella deltagande. Jag återkom hela tiden till de rövhängande byxorna. Förra gången det begav sig var läget ett helt annat, helt andra utfrågare med en helt annan dignitet. Rövhänget blev ett signum över att den nya tiden, för mig, var här och att man surfade på det urvattnade vattnets uttjatade vågor.
Bättre att bli ihågkommen för sin bästa prestation än den senaste. Bitter över att känna mig för gammal ? Nej. Människan är ett mycket lustigt djur. I vår strävan över att känna oss personliga och originella med en helt egen stil ikläder vi oss uniformer som alla andra med ”egen stil” har. NU är tiden för hängrövshipsters, det är deras era.
De ler mot varandra och höjer Latte- kopparna, fan vet vad som väntar imorgon. I höst skall man kanske gå runt med ett anklik på huvudet. Allt är möjligt i Lill Babs Land. Droppen urholkar stenen, men vad få vet eller vill veta är att man när som helst kan stänga av vattnet.