Det spelar ingen roll om de försöker förstöra emellan oss. Det spelar ingen roll om de vill komma åt mig, komma åt dig eller båda två. Det spelar ingen roll om de vill göra sig större på vår bekostnad, om de vill ställa oss i skuggan för att försöka få lysa i solens sken, om de försöker överrösta vår lyckans musik för att själva få höras. Det kommer inte spela någon roll om vi så är på varsin sida om planeten, olika platser i universum, olika sidor om liv och död. De kommer aldrig lyckas.
Jag blev aldrig tillsammans med Martin för att jag trodde det skulle bli enkelt. Jag blev tillsammans med honom för att det var meningen att det skulle bli vi två. Det var meningen sedan år tillbaka. Det var meningen att vi skulle lämnat våra partners redan första gången den där vårdagen i korridoren på Silja Line när vi inte ville lämna varandra. Det var meningen att vi skulle bli vi en vinterdag när vi fick så ont av att inte kunna vara tillsammans att vi helt enkelt hellre valde ett liv helt utan varandra. Det var meningen att vi skulle bli vi när han gjorde allt i sin makt en höstdag i Gamla Stan och mitt mod hade flytt därifrån. Det var meningen att det skulle bli vi alla gånger vi pratade i chatten, alla gånger vi skickade bilder, alla gånger vi ville ses, alla gånger vi tänkte på varandra. Det var meningen att det skulle bli vi i somras när hans leende mötte mitt på Medborgarplatsen och hans läppar nuddade mina utan dåligt samvete för första gången i livet. Det har alltid varit meningen att det skulle vara vi.
Och det är förmodligen meningen med hela mitt liv just nu; vi två.
Jag kommer inte sluta älska honom vad ni än skriver, vad ni än gör, vad ni än tycker och tänker. Jag kommer aldrig sluta lägga mitt öra mot hans bröstkorg och lyssna på hans hjärtslag, aldrig sluta hålla hans hand varje gång han vill det och låta min vänstra knappa på mobilen istället, aldrig sluta låta honom få veta varje dag vad han betyder för mig, hur älskad han är och hur han målar min himmel blå, strör blommor på min äng och sätter skratt i måsarnas rop. Jag kommer aldrig sluta älska honom mer än jag älskar mig själv, mer än jag älskat någon.
Jag visste att det inte skulle bli enkelt, men det är inte enkelt jag vill ha. Jag vill inte bara finnas där när vägen bär, vinden blåser åt rätt håll och molnen är bortom fjärran. Jag vill vara där hela tiden, varje dag, alltid. Jag vill vara där när tårarna fyller hans ögon, när stressen lägger sig likt ett kedjetäcke på hans bröstkorg, när frustrationen färgar ansiktet rött. Jag vill vara där när vi måste äta ravioli på burk för att få ekonomin att gå ihop, när vi måste resa ifrån varandra och hatar det, när febern slår till och lägger svettpärlor i hans panna, när världen blir mörk, kall och orättvis. Jag vill vara där alltid och jag vill bära smärtan med honom som hans andra halva.
Han är inte bara någon jag älskar längre. Han är den största delen av mitt hjärta, den viktigaste rollen i filmen om mitt liv, det vackraste kapitlet i boken om allt jag är.
Och jag kommer inte gå. Jag kommer stanna här. Vad ni än skriver, vad ni än gör. Jag kommer stanna här och jag kommer fortsätta älska honom.
Alltid.