All inclusive, vad säger man om det? Tråkigt? Bekvämt? Båda delar skulle jag säga. Har varit på en all inclusive-resa tidigare men den här var flera klasser bättre. Maten var betydligt godare och mer varierad. Men för att kunna ta del av all inclusive-drickat var man tvungen att häcka vid hotellpoolen, men det var bara att glömma.
Poolen låg i skyddet av hotellväggarna, det var helt vindstilla och i den +41-gradiga värmen hade man blivit kokt levande.
Men det var många som sket i det. Samtliga solstolar var handduksprydda redan före klockan åtta på morgonen. Ska man ha gratis öl och sprit, då är bastuvärme en smäll man får ta.
Jag var alltså i Turkiet, ett ställe som heter Kemer, några mil väster om Antalya. Något jag noterade ganska omgående var att jag inte såg en enda vuxen individ med en engelsk fotbollströja på sig, vilket har varit helt oundvikligt på samtliga Medelhavs-Kanarieö-chartersemestrar jag varit på.
Kanske inte Turkiet känns som något idealiskt resmål för britterna, som med sina allierade under första världskriget hamnade i ett fruktansvärt blodbad i slaget vid Gallipoli.
För hela den turkiska kusten är ryskt. Det är ryssar överallt. Eller forn-sovjeter kanske passar bättre. Ukrainare, ryssar, vitryssar, kazaker …
Och de är de nya tyskarna.
Läser man på tripadvisor om Kemer och närområdet så kan man läsa följande:
”Watch out for the rude and arrogant russians”.
”The surly Russians there are dominant. Very annoying and rude people, they have no manners at all”.
”RUSSIANS who are so rude, their kids spit on the carpets in the hotel?, they pile their plates with so much food and dont eat it, They walk around like their royalty, All the men are really old with very young wives plastered in make up, they dress and walk like there on a catwalk. They push you out the way… I have never been witness to such awful behaviour”.
”Russians. Well, maybe they are rich, but behavior, spoiled by 100 years of comunism stayed the same. They are the only spots on perfect stay. Their dining manners are something like from Borat movie”.
Jo, visst märkte man av det. När jag höll upp dörren för en rysk kärringjävel så sa hon fan inte tack. Jävla sätt.
I övrigt: ryssar (forna sovjeter) ödslade ingen tid på att dricka skit som öl. De beställde bara in ren sprit. Stora glas med vodka, flera omgångar. Det var ju gratis. Och fulla blev de. De väsnades och krossade glas.
Tidigt en morgon, precis när solen börjat kravla sig upp bakom de massiva Taurusbergen och ett dovt och avlägset housedunkande var det enda ljud som hördes i den sovande småstaden, då kände jag mig harmonisk. Om bara några timmar skulle bilar, bussar och vespor rusa förbi på Atatürk Caddesi, den stora vägen genom centrum och Sovjetturisterna i sina badbyxor som var populära i Sverige på 80-talet skulle sätta sig i baren och bota baksmällan, som satt ända nere i käkbenet, med två snabba tior fulvodka.
Men plötsligt sprack idyllen. Jag hörde ett ljud från balkongen, högst upp på tredje våningen. Jag tittade upp och såg Mihail, eller Pjotr, eller Andrej … plocka ett vanligt ryssnamn, sticka ut sitt huvud över räcket. Den rumänska barnhemsbarnsfrisyren gjorde att hans huvud såg ut som ett klot.
Klotet åkte fram en bit och Mihail, eller Pjotr, eller Andrej … plocka ett vanligt ryssnamn, öppnade sin mun och släppte ett rätt intressant läte, eller var det den knäpptysta miljön och akustiken från hotellväggarna som gjorde att spyljudet lät som ett brunstigt rådjur.
När den senapsketchupsfärgade sörjan träffade marken nedanför var ljudet bekant, som när man matar fiskmåsar och som sedan släpper sig och deras skitar träffar asfalten. Lite ”plask” sådär, men mjukt och lite tystare på något sätt.
Mihail, eller Pjotr, eller Andrej … plocka ett vanligt ryssnamn, gick tillbaka in i rummet och det var dags att kicka igång ytterligare en dag i Kemer.
Ungefär 20 minuters promenad från hotellet låg Moonlight beach, den enda sandstranden i Kemer. Resten av stränderna var stora stenhögar, så det var uteslutet att man skulle ligga där. Jag, med mitt ryggskott, gick som jag skitit på mig, men jag smälte väl in i miljön bland alla aspackade östturister.
De forna sovjeterna är inte bara de nya tyskarna, de är även de nya japanerna. Något de hade en enorm fäbless för var att ta utmanande kort på sig själva. De stod vid palmer, de stod vid broar, men allra helst stod de i vattenbrynet med sina minimala bikinitoppar och stringen långt inne i röven.
En smal blonderad sak med leopardbikini gjorde sitt bästa för att se ut att vara med i de inledande minuterna i en Privateproduktion. Det svankades, det särades på benen, fladdrades med håret och det smektes på brösten.
Någonstans i det djupaste Ukraina är det en Svetlana som har en ny profilbild på Facebook i dag.
Detta spektakel blir något bisarrt, när bara några meter längre bort badar en kvinna som av religiösa skäl inte vill visa sin hud eller hår.
Något annat som noterades var att den turkiska strandpersonalen ihärdigt stötte på de kvinnliga skandinaviska turisterna. De forna sovjetturisterna lämnades ifred helt och hållet. Detta kan ju givetvis bero på de skandinaviska kvinnornas rykte.
Med sådana här uppmanande skyltar förstår man ju hur omvärlden ser på oss. En strand med hög moral, inget sex.
Mihail, eller Pjotr, eller Andrejs … plocka ett vanligt ryssnamn, spya låg och osade på cementen och i den vindstilla gränden spred sig de sura magsaftsdofterna skoningslöst in bland mina näshår. Så var det även nästa morgon, men på kvällen hade stanken försvunnit.
Kanske var det småfåglar som kalasat på de halvsmälta risottobitarna, mest troligt var dock att spyan till slut bränts fast i cementen och tillintetgjorts i den starka medelhavssolen.
Två dagar innan hemfärd kändes min rygg äntligen okej. Jag kunde sträcka på mig när jag gick och jag slapp de plötsliga smärtattackerna. Det här var också den första resan då jag inte bränt mig i solen. På det hela var det en skön semester, men jag kommer med största sannolikhet inte återvända till Kemer. Det lämnar jag åt de forna sovjeterna.