Berättelsen om det dyraste beställningsmordet i modern tid kan trots tortyrscener i amerikansk regi och människor som sprängs i luften, bara chockera den som satt med naiva föreställningar om hur jakten på Usama bin Laden verkligen gick till. Han skulle mördas till varje pris.
Hur hittar man världens mest efterspanade terrorist? Man stålsätter sig för att det kommer att ta en stund. Man investerar kopiösa summor pengar i ett spaningsarbete som förgrenar sig över hela världen, man gräver i släktled och jämför arabiska namn med övervakningsbilder och suddiga foton, man vrider och vänder på varenda sten. Och givetvis torterar man människor för att få dem att uppge värdefull information. Inledningsscenerna i Kathryn Bigelows enormt hypade film skildrar samma typ av otäcka förhörsmetoder som vi är vana vid att se på vita duken, skendränkningar, isolering, falsk inkännande vänlighet som på en sekund förbyts i grov misshandel. Skillnaden här är att vi vet att det har hänt. ”Zero Dark Thirty” förlitar sig helt på sina autentiska anspråk och har där både sin största styrka och svaghet.
Svaghet eftersom Bigelow bygger sin film runt den problematiska CIA-agenten Maya, sammanbitet och lite Asperger-aktigt spelad av stjärnskottet Jessica Chastain, och hennes ihärdiga, snudd på febriga insats i det enorma spaningsarbetet. Hon är ”baserad på en verklig person” och antagligen en vattendelare för opinionen om filmen, en karaktär att älska eller hata, definitivt en agentarketyp som vi kommer att få se från Hollywood till döddagar. Vresig och maniskt plikttrogen, utan privatliv eller egentligen en enda replik som behandlar någonting som går utanför uppdraget.
”Zero Dark Thirty” skulle egentligen ha handlat om den misslyckade, fortgående jakten på Usama bin Laden. När beskedet kom att Al Qaida-ledaren hade dödats av amerikanska styrkor fick man med andra ord göra ändringar i manuset. Projektet har sedan dess omgärdats av kontroverser och upphettade meningsutbyten på hemmaplan, där republikaner har anklagat Barack Obamas administration för att i ett första läge ha läckt hemlighetsstämplade uppgifter om operationen till filmens producenter, och sedan ha manat på dem att lägga premiärdatumet så nära omvalet så möjligt – allt för att påminna USA om att det minsann var under Obamas watch som man klippte bin Laden. Filmskaparna har i sin tur slagit ifrån sig och hänvisat till det faktum att den sittande presidenten inte ens är med i filmen. Men han flimrar faktiskt förbi i två sekunder när han på en tv-skärm förkunnar att det från och med nu är slut med all form av tortyr av krigsfångar och terrorister.
Reservationerna till trots så blir ”Dark Zero Thirty” som film betraktat bättre ju längre den fortskrider. Den rafflande finalen tål jämförelser med den i ”Argo”, trots att man också här vet precis hur det ska gå, och har man sett ”The Hurt Locker” så är man införstådd med hur skicklig Kathryn Bigelow är på att skildra amerikansk militärkultur och de arabiska miljöer där denna gärna uppehåller sig. Den extrema laddning som låg i symbolen Usama bin Laden tas för givet och är naturligtvis djupt inpräntad i gemene amerikan. Men Bigelow är naturligtvis också medveten om dilemmat, och för en icke-amerikansk tittare finns ett par scener, även om de kunde vara fler, som väl illustrerar känslan av besk eftersmak.
Christian Ternstedt
Christian@mensworld.se