Vårt grannland i väst har sjösatt ett storskaligt äventyr, om den norske nationalhjälten Thor Heyerdahl. Precis som med hans omskrivna expedition från 1947 så imponerar både ambitionsnivån i projektet, och den följande världssuccén. Men havsäventyret skulle behöva gå lite mer på djupet för att bli riktigt sevärt.
Filmen är norges dyraste film någonsin. Det känns väldigt passande att den kom att handla om den mest kände norrmannen någonsin. Och inte heller oväntat den mest sedda norska filmen – om inte någonsin, så åtminstone under 2012. Efter en alltför lång väntan når den nu snart svenska biodukar. Den som hittills är obekant med historierna om Thor Heyerdahl får här en komprimerad men målande bild av en karismatisk, något naiv men väldigt passionerad ung man som levde för äventyret. Inte ens fru och barn lyckas få honom att slå ner rötterna och stanna på ett ställe. I jakt på en utmaning lyckas han, 32 år gammal, samla ihop en besättning som ska korsa Stilla havet på en simpel flotte. Precis som solguden Tiki enligt sägner ska ha gjort för 1500 år sedan.
Det faktum att gudar nog inte korsar hav på en flotte, och att man inte nödvändigtvis ska lita på allt som gamla män i djungeln säger, var lyckligtvis ingenting som hindrade Thor Heyerdahl. Och trots att oddsen ständigt är emot dem och många – press, potentiella finansiärer och ovan nämnda hustru – dömer ut gruppen som snart döda män, finns det en smittande gnista inom Heyerdahl och en stark tro som också kom att göra honom historisk. Hela den här ”seger mot alla odds”-historien har man ju sett lite för många gånger på film, och den känns inte direkt fräsch här heller, trots att den kommer från verkliga livet. Är det då så att resan och inte målet är det som räknas? Om det vore så väl.
Här skildras Kon-Tikis långa resa på öppet hav som en relativt odramatisk tillställning, med någon enstaka jättefisk som emellanåt får för sig att nosa närmare på flotten – enligt rapporter är all närkontakt med haj uppdiktad för spänningens skull, och alltså inget som störde Heyerdahl eller hans besättning när det begav sig. Å andra sidan borde en film med sex isolerade män, på en resa som lika gärna kunde slutat med död eller galenskap, kunnat hitta dramatik på en mer mänsklig nivå. Trist är att vi inte får ta del av relationerna ombord, eller lära känna någon annan än Thor. Speciellt nu när filmen känns så kort. En kvart till i dessa skäggiga våghalsars sällskap, i den trånga kabinen under oljelampans intima sken, bode få fram sidor hos dem som verkligen gjorde filmen värd biljettpriset.
Tristessen, matrutinerna, karlasnacket, och visst skymtade en gitarr förbi? Hur livet ombord egentligen var får man aldrig veta. 101 dagar på osäker kurs, det låter kanske pisstråkigt men banne mig, det är vad jag vill uppleva när nu ”Kon-Tiki” dröjt 65 år för att bli biofilm. Men snyggt är det, absolut. Hantverket är i världsklass, och resan liksom dess huvudperson fascinerar konstant filmen igenom. Vi kan vara lika stolta som norrmännen över den skandinaviska framgångsvågen som nu ”Kon-Tiki” också seglar på.
Christian Ternstedt
Christian@mensworld.se