– Ursäkta mitt face på bilden, men det är feber och halsont inblandat + en hel del slem i typ näsan och hela hjärnan.
Så kom det feta bakslaget på den feta veckan full av stress, jobb och studier; en ännu fetare förkylning. Japp, här sitter jag tjock i min pojkväns soffa på chokladglass och vill hosta tills kroppen går av. I munnen har hela min gom svullnat upp pga. kort tålamod kombinerat med varmt helvetes-te. Min pojkvän gav mig frukost på sängen i morse efter att jag önskat en så töntig sak såsom onyttig yoghurt med små skivor banan i och han gått nyvaken till Netto bara för att vara typ bäst i världen. Sedan fick jag gå med ryggsvett och skakningar i hela kroppen till jobbet, jobba över, glömma QX-tidningshållaren, åka tillbaka till jobbet från Centralen där tanken slog mig och ställa in den, dra igång larmet, bli hysterisk, ringa min chef, stänga av larmet och sitta helt typ tom i skallen på ett tåg tillbaka till Sollentuna.
Idag kom dessutom en väldigt obehaglig kille in i butiken. Jag tyckte redan det var nog obehagligt att det försvunnit pengar ur min kassa den dagen han hängde över den sist, men jag tänkte att ”fan, man kan ju inte anklaga någon sådär”. Nu idag förstod jag att något inte riktigt var hundra.
Jag fick ett samtal ifrån en kille för ett tag sedan. Eller nja, först visste jag inte att det var en kille. Jag fick till att börja med ett missat samtal ifrån ett jävla märkligt nummer. Något riktnummer ifrån typ Linköping eller liknande. Jag valde, som många andra, att googla numret först och fick upp typ ”SVARA ABSOLUT INTE BEDRAGARE OBS ALDRIG SVARA NEEEEEEJ” som träffar. Jag blev chockad och tänkte typ ”men hur i helvete har dom fått tag på mitt comviqnummer?”. Ja, alltså.. jag har ALDRIG försäljare som ringer mig för jag deltar ALDRIG i enkäter eller tävlingar på internet. Jag lämnar typ aldrig ut mitt nummer och ja, det är ett comviqnummer av anledningar såsom stalkers ifrån Facebook och mycket mer. Aja, hur som..
Jag väljer att svara nästa gång numret ringer och jag gör JÄVLIGT klart för dem att jag INTE vill prata med dem. Typ ”ni är ett jävla skitföretag som lurar folk på pengar typ dra åt helvete” eller något. Kanske finare formulerat, men väldigt tydligt i alla fall.
Idag kom den där killen in och sa något i stil med att han hade fått höra det samtalet för att det var en kollega som hade ringt och han hade, som teamleader, fått lyssna på samtalet. Ja, han hade alltså av alla samtal sett just mitt namn och lyssnat på just mitt samtal.. hur troligt är det? Nja. Jag som har jobbat på Tele2, om än en väldigt kort tid, vet att det loggas flera hundra samtal på en dag. Fine, nu är kanske Tele2 ett större företag än det där jävla skitföretaget, men ändå. Vad är oddsen att HAN skulle LYSSNAT AV samtalet i EFTERHAND? Och ifrån början; vad fan är oddsen att ett jävla ventilföretag får tag i MITT Comviqnummer och ringer mig?! Jävligt märkligt.
Jag fattar ju vad sanningen är och jag blir ganska otrevlig mot honom. Jag hatar folk som stalkar mig och allra särskilt de som gör det utan att kunna stå för det. Hellre att man säger typ ”det var jag som busringde, men jag ville höra hur du lät” eller ”jag var den där killen som kom in i butiken idag. ville säga hej. vågade inte. men hejhej”. Liksom HELLRE det än att man hittar på historier. Jag tycker det är så förbannat psyk och jag blir fan nervös varje gång någon gör så.
Denna gång blev jag mer arg och tvär. Jag ville mest han skulle gå och ja, gick gjorde han, men på vägen ut så TJUTER KLÄDLARMET!? Jag blir helt jävla FRYST! No JOKE! Jag bara stod där och var typ ”VA? VEEEAAAAHHH EEH VA HÄÄNDER??”. Så jävla pinsamt. För i helvete, Eve eller Stjärna eller Eveline.. TA IDIOTEN PÅ BAR GÄRNING!
Nä, där stod jag rädd och dum i huvudet. Fucking idiot.
Och nu är jag så arg på den här killen att jag kan sprängas. Han PISSADE på min tid, mitt privatliv genom att ringa ifrån ett äckelföretag och försöka lura mig och sedan tog han saker i butiken. JÄVLA JÄVLA JÄVLA JÄÄÄÄVEEEEEL!!! UGGHHHHHH!!
Ja, så arg är jag på den här idioten.
Jag hade världens jävla jobbdag ifrån helvete verkligen. Jag svettades, frös, hade ont i halsen, hade det där jävla CP:t inne, hade skitmycket att göra, glömde allt, gjorde fel, gjorde om, gjorde rätt osv. Ni vet.. en verkligen skitsvår dag.
Och så kom jag fram till Sollentuna där min pojkvän stod i solskenet och vinkade in mig till en liten bänk.
Och där satt han med en grill med kött på och gav mig ett stort glas vitt vin.
Och jag kände i hela kroppen att den mannen.. den där mannen.. han vill jag aldrig, någonsin skiljas ifrån.
För han kan ge mig solsken även i den värsta stormen.