Igår hände det igen. Jag fick en P-bot. Det händer inte så ofta nuförtiden men jag tänkte att det var påskhelg, och att jag bara skulle springa in i affären och handla lite snabbt. Dessutom var det en parkering där man inte behövde betala, utan bara lägga upp p-skivan som låg i dörrfacket.
Jag är av naturen lugn. Så lugn att fåren brukar räkna mig när de ska sova. Därför hetsade jag inte upp mig nämnvärt den här gången heller.
Men jag minns för många år sedan, då jag hade parkerat utanför Gröna Lund. Det kostade en mindre förmögenhet att parkera de fyra timmarna som jag hade för avsikt att spendera med min dotter där, så jag lättade på lädret och betalade snällt. Precis när vi skulle åka hem blev min dotter kissnödig, så efter att ha klarat av detta var jag fem minuter sen till min parkerade bil.
När jag kom fram till bilen stod en lapplisa och skrev en bot. Jag sa;
”Ursäkta, jag är fem minuter sen men som du ser har jag betalat för fyra timmar… är det okey?”
Lapplisan fortsatte bara att skriva och ignorerade min vädjan. När hon var klar satte hon boten på rutan och sa kort;
”Vill du överklaga finns det en adress på P-boten”, varpå hon vände på klacken och gick.
”Men.. Vafan… Kan du inte bara ta tillbaka den”, sa jag med förhöjd röst.
Utan att titta på mig sa hon bara;
”Jag har mina regler om hur jag ska sköta mitt jobb. Jag kan bara inte bara ta tillbaka den, du för överklaga”.
Under en sekund gick mina tankar till tortyrmuseet i Amsterdam, om vilken av manickerna där jag helst ville använda på henne, samtidigt som jag letade efter den värsta svordomen, öknamnet eller tillmälet att skrika så högt jag kunde. Men redan efter en sekund insåg jag att hon inte skulle bry sig. Hon hade säkert hört allt förut. Jag ändrade taktik. Jag var tvungen att på något sätt få av henne rustningen för att kunna sticka in kniven. Jag skyndade ikapp henne och sa;
”Ursäkta att jag svor… Finns det någon annan parkering här i närheten?” Syftet med frågan var att starta en konversation, samt att få henne att känna sig betydlig på något sätt. Hon svarade och tittade mig i ögonen för första gången samtidigt som hon berättade om närliggande parkeringar. Jag ställde ytterligare några dumma frågor och när hon började tycka att jag lät trevlig sa jag;
”Ursäkta igen att jag svor och bad dig ta tillbaka P-boten. Du sköter ju bara ditt jobb!” Då blommade hon upp lite och sa;
”Ja, just det! Precis så är det! Jag kan inte på eget bevåg göra som jag vill!”
Då var det dags för dödsstöten. Jag sa;
”Precis! Som Dr Mengele, Hess, Göring och gänget! De hade ju också sina instruktioner från Adolf. Varför skulle de tänka? De skötte ju också bara sitt jobb!”
Den här gången var det jag som vände på klacken och hon stod kvar. P-boten i sig lyckades jag få avskriven genom en annan manöver.
Vad jag vill säga med det här, är att jag har förståelse för folk som måste sköta ett obehagligt jobb och att det måste finnas lapplisor som ser till att det inte blir kaos på vägarna. Men att helt och hållet bortse från sunt förnuft och att inte kunna vara lite flexibel måste vara tufft för dem. Kanske gick jag lite för hårt åt den där lapplisan, men samtidigt fattar jag inte hur man kan ha ett sådant jobb och sova gott på nätterna.
Därför är jag lyckligt lottad som redan vid 11-års ålder för mer än tre decennier sedan beslutade mig för att bli Dj. Mitt jobb är att glädja folk. Jag gör musik som gläder folk. Jag spelar för människor för att glädja folk. I slutändan så tror jag faktiskt att det inte finns någon bättre känsla i livet än att glädja andra människor. Det kommer högst upp på alla listor! Jag är lyckligt lottad! All for love!
Rasmus Raz Lindvall