En krönika:
H2O. En av vår planets fyra element som täcker största delen av vår yta. Ett levande väsen höljd i myter och sägner, i vetenskapliga förunderliga faktum och med en romantik runt sig som förtrollat hjärtan sen människans begynnelse. Den är och har alltid varit ett levebröd för människor samtidigt som den om den blir ond förintar och slukar de som inte visar den tillbörlig respekt. Den lockar med sin skönhet. En stilla skogstjärn som reflekterar månens guldblänk. Ett tropiskt vattenfall som leker över stup i vitskummande kaskader. Jättevågor som formar tuber som surfare flyger igenom. Så många ansikten, så många hemligheter. Men mest så otroligt förföriskt lockande!
Vart jag än har bott har jag alltid bott vid havet. Född på en ö. Bott nu i en herrans massa länder men alltid vid havet med max några minuters gångväg till oceanen och horisonten. Har arbetat och bott mer eller mindre på båtar/fartyg de senaste tio åren. Aningen segla på havet eller dyka under det.
Vet inte om det bör definieras som ett tvång eller en lockelse men förförelsen finns garanterat där. Behovet av att vara så nära vatten som möjligt och för det till lags är en fruktansvärt starkt känsla inom mig.
Hur vilt havet är, vilket lynningt humör den än är på, ger den mig alltid ett själsligt lugn, som om naturkraften suger ur mig alla mina bekymmer och problem och sätter min ande fri, fri att sväva som en vacker havsörn över vågorna och dofta saltstänk, tång för att sen försvinna in i horisonten.
När man är ute och seglar eller dyker djupt under ytan finns inga vare sig ulands- eller ilandsproblem. Inga upprörande tidningsnyheter, ingen kvävande stress, inga elaka människor. Tider och veckodagar betyder ingenting. Man är och lever i nuet och skakar av sig alla obehagligheter som klänger på en som ett ebolavirus så fort man sätter foten på land igen.
Det finns inget som gör mig så lycklig som havet. Det är mitt kall, min vän och min befriare. Min älskarinna, min mentor och galnaste kompis. Havet, min vän. Vet du? Jag vill utbringa en skål för dig. Jag älskar nämligen dig.
Kramiz – Gino Lundqvist —