Avslutningsdagen blev en ljuvlig kaskad av lysande band. Enda dagen under festivalen som började lite oväntat molnigt på förmiddagen men sen sprack molnen upp och solen sken igen med oförminskad intensitet, vilket satte den sista gyllenfärgade touchen på solbrännan hos alla festivalglada.
Många stela ben vid det här laget men det hindrade ingen från att vrida ur det sista, göttaste ur festivalen. Vår fotograf Benny fick dock tokfnatt sista dagen eftersom hans favoritband RUSH spelade, vilket resulterade i att han gick loss totalt urskillningslöst med kameran, kanske misstog han den för en A-47:a? 800 genomarbetade bilder senare (bara från denna dag) kan jag äntligen presentera slutresultatet på detta musikaliska äventyr. Håll till godo!
Dagens primiärband ut var BLACK STAR RIDERS. De hade den klart snyggaste outfiten av alla banden, var kan man hitta en sådan? Vill ha! De gjorde ett bra jobb även om Scott Gorham är den enda kvarvarande originalmedlemmen av Thin Lizzy med resultatet att det blev lite covervarning på dem. Lite synd på det grymma materialet.
”Balls to the wall” fick ett jublande gensvar från publiken när tyska ACCEPT drog igång klassikern. Först undrade jag om den nya sångaren var samma snubbe som sjunger för AC/DC, för de lät kusligt lika. Accepttröjor var dessutom ett av de mest vanliga på området. Inte alls lika bra som Saxon dock, om man nu vågar ha fräckheten att jämföra de två.
SKID ROW körde en uppslupen presskonferens och var betydligt mer pratglada än Kiss, som enbart gick med på att svara på fem sketna frågor. Sångaren Johnny Solinger gav ett statement om att ”vi är inte på väg att göra något nytt album på flera år, eftersom vi är så fullbokade av turnéer. Folk vill inte se gubbrockare, inte pojkband eller småtjejer som stassar runt på scen och mimar, de vill se riktiga och UNGA musiker”. Hm..unga? På scen sedan sa det att dom var glada att hållit i över 25 år, innan de sedan drog igång en riktigt dålig show. Solinger har verkligen ingen dynamik eller styrka alls i sin röst. Hur detta har kunnat vara ett av 90-talets största band är för mig en enigma. Festivalens största besvikelse.
Men sen ni! Bandet som inte spelat på en festival i Europa på 34 år kom med en scenshow som var det läckraste jag någonsin sett maken till. Det är nästan en omöjlighet att beskriva den. Tänk er en fantasivärld av galna tivoliprylar på scenen som exempelvis en gigantisk lysande popcornmaskin som spottar popcorn, en bubblande vattentank där en fermenterad hjärna simmar runt ihop med backspeglar, konstiga mässingtuber som sticker upp lite här och var tillsammans med tröskverk och kugghjul i ett oförståeligt sammelsurium.
De tre gigantiska backdropskärmarna visade tecknade snurrande klockinspirerade manicker i en Alice i Underlandetsaga som ligger med Monty Python’s skapare samtidigt som det väcker känslan av att man reser igenom denna värld hand i hand med musiken och dess stora smäktande stråkorkester. Helt plötsligt körs en filmsnutt upp där en skattmas ringer på en tung ståldörr där två förjävliga Gnomer och ett lurigt Troll (The Watchmaker) retar gallfeber på den förvirrade tjänstemannen med portfölj och hatt.
Gnomerna dyker dessutom upp på scen och springer hoppandes förbi och försvinner lika snabbt. Bara sådär. Kan ni föreställa er scenariot? Tänk er allt detta och lägg till tanken att allt ser ut som regi av Tim Burton så kanske ni kan få en liten skymtande aning om vad sjutton som egentligen hände denna förtrollade, magiska natt.
Geddy Lee’s röst är gäll. Ibland vet man inte om det är han eller gitarren man lystrar till. Nu förstår jag vart Di Leva måste ha hämtat sin inspiration ifrån, haha. Men det är bra, förbannat bra, nästan så man kan andas in en överlägsen intelligens i allt kaos. Man förstår men ändå inte. Hjärnkittlande minst sagt. Helt klart bland det häftigaste jag upplevt i konsertväg.
Till sist; som en minnesvärd lavett som lämnar ett handavtryck, levererade PARADISE LOST en bejublad avslutning på hela kalaset i en avskalad, rå och stenhård spelning som gick rakt in i hjärtat och spelade många av mina älskade och sönderspelade favoritlåtar. LOVE! Efter alla intryck från Rush så kändes det skönt att bara blunda, följa med i Nick Holmes brutala sång, få hjärnan totalt urblåst av ren äkta Goth Metal med otroligt skön melankolisk, melodisk musik. Ren och skär utrensning av några som helst tveksamheter om vilken totalupplevelse det hela trots allt har varit, en värdig avslutning på en oförglömlig festival. Tack Sweden Rock för att ni påminner Sverige och resten av världen (och alla andra kursande festivaler) att rocken är mer vibrant och levande än någonsin.
Gino Lundqvist
gino@mensworld.se
Foto: Benny