I Woody Allens 24:e film som regissör kombinerar han sin sedvanliga äktenskapskomedi med klassiskt inspirerad deckarmysterium och resultatet är oväntat lyckat. Lite långt och en del känns gjort men smittande humor och suveräna skådespelare gör den sevärd.
1993 var otrohetsskandalen med Woody Allen och hans styvdotter fortfarande ett hett ämne och tyvärr hamnade den här filmen, en av hans mindre men desto mer sevärda filmer, lite i skuggan. Faktum är att hans bedragna hustru Mia Farrow var påtänkt för den kvinnliga huvudrollen men av uppenbara anledningar ändrades planerna och man skrev om manuset för att passa den likvärdigt begåvade Diane Keaton, Allens gamla parhäst.
Duon spelar Larry och Carol Lipton, ett medelålders par i New York med en trygg men svalnande relation. När hustrun i det äldre grannparet hittas död börjar Carol misstänka mord och blir besatt av att avslöja hur maken gått tillväga. När Larry tar avstånd från hennes misstankar tyr hon sig till nyskilda vännen Ted (Alan Alda), vilket tär på Liptons äktenskap.
Det är en kul idé, att kombinera Allens sedvanligt livsbejakande humor om förhållanden med ett mordmysterium. Det är ovanligt lättsamt och trots mordtemat utan det vilande mörker som ofta utmärker allvaret i regissörens filmer. Men med Allen och främst den underskattade komediennen Keaton i täten blir det aldrig tråkigt.
De är ett sjuhelvetes radarpar med suverän kemi och samspel som lyfter den rappa, pladdriga dialogen till bekväma höjder. Det är till skillnad från många andra av Allens filmer inget större ensembledrama utan fokuserar sig på huvudparet. Däremot bör det nämnas att Allen-veteranerna Alda och särskilt den alltid förtjusande Anjelica Huston bidrar med välkommet birollsstöd.
Allen tar sig blygsamt an deckargenren med små ledtrådar i storyn och passande musik, och det märks att det är utanför hans territorium. Han försöker sig inte på en fullblodig thriller utan gör det med sin smittande humor men samtidigt med en stor förkärlek till klassiker som ”Den gäckande skuggan”-filmerna såväl som Alfred Hitchcock och Orson Welles. Särskilt finalen på en spegelfylld biograf som spelar Welles ”Lady från Shanghai” är både spännande och inspirerad.
Möjligen känns den lite för lång och sidohistorien om utomäktenskapliga flirtar känns en aning gjord i Allens fall även om budskapet kring att liva upp äktenskapet och hitta spänning i vardagen är tacksamt. Själva mordmysteriet är filmens kärna och drivkraft. Det blir drabbande situationshumor när våra hjältar börjar ägna sig åt utpressning och håller fejkade auditions åt mördarens skådespelande älskarinna.
”Manhattan Murder Mystery” är inte ett av Allens största mästerverk men en definitivt sevärd och roande mellanfilm som unikt kombinerar hans charmiga humor med en underhållande deckare. Dessutom är det alltid en fröjd att se utmärkta (och idag tyvärr bortkastade) skådespelerskor som Keaton och Huston få glänsa i Allens stabila regi. En 90-talspärla att återupptäcka.