Är oerhört fascinerad av människans natur. Vi är så snårigt komplexa och samtidigt så dumt enkla i våra betingelser och hur vi raglar runt i sociala labyrinter. Fällor finns överallt och klaver trampar vi ständigt i. Ändå kommer vi undan med nästan vad som helst. Tror det beror på att eftersom vi alla är människor så känner vi igen oss i andras misstag och eftersom vi kan relatera så kan vi även förlåta. Annars betyder det att dömer vi den människan så dömer vi oss själva. Sen finns det ju även mer destruktivt sinnade individer som istället faktiskt dömer för att på så sätt plåga sig själv. Eller låta någon annat ta fallet för ens eget tillkortakommande. Fascinerande som sagt.
För hur vi än för oss med vår nästa så är det ändå alltid en reflektion på en själv. ALLT återgår till en själv. Vi är påverkade av arv och miljö, kultur och politik men i slutändan har vi alltid det fria valet. Det är det som är det svåra, nyckeln till rätt och fel och där vi tar ståndpunkt för vår identitet och den man är eller önskar vara. Moral och principer, reklam, religion och grupptillhörighet. Vi snurrar runt i en torktumlare av en ständigt flödande kran av variabler på alla nivåer som pockar och sliter i oss, som vill forma och förändra oss åt det ena eller andra hållet. Det är klart att det är lätt att tappa fotfästet i denna vilda vals ibland.
Lägger man till detta samtidigt till faktumet att vi bara är en liten blipp i tidsrymden, en av miljarder nu levande som funderar i samma banor och som kommer bli glömd lika snabbt som de miljarders miljarder som levt innan oss, ja då kan man känna sig försvinnande obetydlig. Ändå finns man, ändå lever man, ändå kan man påverka sin omgivning. Man har fortfarande sitt val. Få någon att känna sig älskad. Göra något gott. Eller tvärt om. Att på en individuell nivå bidra till en positiv kollektiv spiral är dock i vår fulla förmåga. Som små myror som bidrar till hela stackens välbefinnande. Att få vara en liten men naggande god del i en helhet. Det är inte så illa. Det tar ju så lite för att bli så lycklig egentligen.
Om det krävdes att vinna högsta vinsten på lotto för att bli lycklig så skulle det ju inte finnas mycket glädje hos oss. Men att få ge någon man trivs med frukost på sängen och mötas av ett evinnerligt äkta leende på morgonen. Det är allt som krävs för att få våra endorfiner att glatt dansa hela dagen. Vi må vara komplexa eftersom vi har en förmåga att krångla till allt för oss själva, men egentligen är vi byggda så otroligt enkla. Ibland är vi bara lite för idiotiska för att inte se det. Jo så måste det vara. Vi är dumma, enkla och väldigt lätta människor att få till skratt. Gud vilken skön tanke!
Själv är jag väldigt glad över att det utlovade regnet inte verkar komma idag heller så det blir nog att se Mando Diao ikväll trots allt. Så. Enkelt. Min dag är gjord. Önskar er en lika fin glad söndag!