Ur Kapten Svarthjärtas logg 2008:
Film på engelska eller text på svenska;
FRÅN LIVMODER TILL NEW YORK
Vad är egentligen meningen med begreppet: ”att vara civiliserad”? Är det bara en benämning på en grupp människor i en viss tid, i ett visst samhälle och i en viss sammansättning, där man lurar varandra på ett lite snyggare sätt?
Några gånger har jag skrattat riktigt ordentligt. En gång fick en diskare på en krog där jag jobbade diskbrock. När han berättade det skrattade jag hejdlöst i femton minuter. Det faktum att han inte förstod det roliga i det hela gjorde att jag skrattade ännu mer. Även om jag samtidigt kände mig ganska dum.
Förra veckan fick jag en utskällning av min mor. Hon var inte särskilt nöjd över mig då jag suttit på en lokal pizzeria en eftermiddag och inmundigat ett antal öl. Det hände egentligen inget dramatiskt den där eftermiddagen. Jag åt en Vesuvio med lök och slog mig i slang med de lokala halvalkisarna och pratade om det ena och det andra. Den dagen kom jag att tänka på en fest i New York som jag var på för länge sedan. Vi var där med ”Rob n Raz featuring Leila K” , gjorde promotion, uppträdde på Apollo Theater, jammade med Run DMC samtidigt som dagen svenska hiphoppare var en klåda i deras fäders testiklar. Plötsligt befann vi oss i de fashionabla kvarteren på Manhattan och det var gräddan av musikbranschen, direktörer, advokater och annat löst folk. Det skålades i bättre Champagne och kokainet låg i vackra silverskålar lika naturligt som jordnötter på ett ekbord under en whiskeyprovning i Slough.
Eftersom jag inte är en man av droger tackade jag vänligt men bestämt nej till det vita lyckopulvret varpå de några av de andra festdeltagarna nickade förstående; ”Okey… ” Jag läste deras ögon och gester och förstod att de trodde att jag skulle skjuta i mig heroin eller någon annan tyngre drog. Jag tog en öl till och satte mig i den antika barockstolen. Där insåg jag att jag var i en civilisation bland civiliserade människor som i sitt civila tillstånd släppte loss i en grupp med likasinnade. Jag hade inget emot det, och jag tyckte inte illa om dem, men jag ville inte ha dem omkring mig.
Jag åkte hem till hotellet och jag tror att några på festen misstänkte att jag hade snedtänt på crack eller angeldust. Jag blev hungrig och gick över gatan till Seveneleven och köpte fyra kycklingben. När jag kommit halvvägs till hotellet ryckte någon matpaketet ur händerna på mig och innan jag hann reagera såg jag en kille med sliten rock och långa dreadlocks springa iväg med min tvådollars måltid. Instinktivt satte jag iväg efter killen. Duktig 100-meterslöpare som jag var tog jag in på honom men hann under jakten betänka konsekvenserna av det eventuella slagsmålet över kycklingbenen. Jag kom fram till att crackpundaren skulle få mumsa i sig mina kycklingben ifred och avbröt jakten. Därefter gick jag tillbaka till Seveneleven och köpte nya kycklingben. Två dollar igen.
Jag minns att jag kollade på tv medan jag tuggade på mina kycklingben ackompanjerad av New York trafiken utanför, samtidigt som jag längtade efter att fiska aborre i Mälaren.
Vad jag vill komma till är att saker och ting inte är vad de ser ut att vara. Vi lever alla på något sätt i vår egen civilisation bredvid varandra, inte ihop med varandra. En betraktelse ekar inte. Den ändrar form och skepnad som lera. Hammaren är oviktig utan spik och vice versa. Den största boven, genom att förvränga sanningen är människan själv. Vem vill ha sanningar? Inte människor i alla fall. Sanningar paketeras i små behändiga kartonger, stuvas in i på behändiga platser och utrymmen i människors hjärnor och väntar där beskedligt tills den som bestämmer över hjärnan vill öppna dem, ”med ett distinkt dubbelklick”
Kapten Svarthjärta / Rasmus ”Raz” Lindvall
2008