Alla kan dra åt helvete

 

Jag satt på en arbetsintervju i veckan. Hon tittade på mig med blå ögon, läste ifrån mitt CV hon hade framför sig (som jag knappt kollat på själv, men visste fungerade) och sedan sa hon;

”Du.. du jobbade med något innan MatDax va? Vad var det?”
– Hmm.. Veolia transport? Connex? Tunnelbanan?
”Mja jo.. fast ett annat jobb också..”

Jag tänkte en stund. Vilket jobb? HSB Städ? Nej. Det kan inte vara det. Är det Oxid bar? Jag har haft så pass många jobb att alla inte får vara med på mitt CV och jag har faktiskt ingen större koll på exakt vilken ordning de kommer i.

”Oxid?”
– Ja, där har du jobbat! Vad gjorde du då?
”Jag stod bara i garderoben och så fick jag typ vika servetter när det var lite att göra.”
– Okej.. och innan dess.. vad gjorde du då?

Jag funderade en bra stund. Vad var det jag glömde hela tiden? Veolia, Connex, HSB, Oxid, EAST, Seven Eleven..

Sedan kom jag på det.

”Du menar anhöriganställd på Järfälla kommun?”
– Ja! Precis! Berätta lite om det. Du var inte kvar där i ens ett år? 

Hon visste nog inte riktigt vad anhöriganställd betydde. Jag tittade fort ut igenom fönstret, såg de tjocka snöflingorna i den hårda blåsten krocka mot rutan och ville på något vis fly ut ur rummet där och då. Jag var inte riktigt beredd på frågan – även om den såklart borde komma upp.

– Det är nämligen ett hål här mellan Anhöriganställd och Oxid.
”Jo, alltså.. ja.. jag jobbade för min syster.. eller med henne.. eller vad man ska säga. Det var meningen att det skulle bli en längre tid.”

Hon hinner inte riktigt tänka till innan orden lämnar hennes mun.

– Jaha, det gick inte bra eller? Var det bråkigt?
”Nej, alltså.. nej.. hon dog.. eller alltså.. hon var sjuk och så skulle hon ha överlevt, men hon gjorde inte det.”
– Men herregud.. oj.. vad hemskt.. hur gammal blev hon?
”Hon blev tjugonio och ett halvt. Nästan trettio.”

Min ögon vandrar till fönstret igen och minns den där dagen då hon och jag gick i Jakobsberg och pekade ut sunkhak vi skulle gå på dagen hon skulle fylla trettio. ”Vi ska ha slampiga kläder, sönderblekta hår och skitmycket smink, syrran!!”. Hennes gapskratt ekar i mina tankar när det blir tyst i rummet.

– Hur har det format dig då, Eveline? 
”Jag.. jag vaknar upp varje dag och är tacksam för att jag får vara kvar här. Jag är mer ödmjuk till livet och till alla omkring mig. Jag tar inte saker för givet liksom. Jag är mest bara tacksam jämt.. för inte så mycket alls egentligen.”
– Skulle du säga att du blev starkare psykiskt?
”Ja, alltså.. på sätt och vis. Min insida blev starkare och min utsida mjukare. Det är som att man alltid har varit med om något värre. Jag ser inte på problem som problem. Jag ser på dem som något jag måste lösa. Den där sidan att vilja ordna saker hellre än att oroa sig över problemen kom utav detta. Det fanns liksom ingen större önskan i mig än den att kunna lösa hennes situation. Jag ville så många gånger.. bara göra allt bra igen.”

Mina ögon hamnar på fönsterrutans högra hörn. Jag minns hur jag fäste hennes droppställning i rullstolen, hur vi rullade ut ur Karolinska med hennes korta, snaggade hår och hur vi satte oss i en kur och tände varsin Level eller LM röda. Jag minns hennes runda, stora ögon som jag fått ärva av henne, hennes charmigt jättesneda tänder hon gärna log med och hennes rosenröda kinder till hennes bleka hy. Jag minns hur hon pratade om sina drömmar med mig, hur hon ville ha ett till barn, ville gifta sig, ville så många saker. Jag minns hur vi båda sköt iväg våra fimpar med fuck you-fingret och tummen så att glöden spred sig som små stjärnor över asfalten. Jag minns hur jag klappade hennes hjässa, hur jag lyfte upp henne på britsen, hur jag spelade ”Meet me halfway” med Black eyed peas för henne som allra sista låt. Jag minns allt så snabbt medan hennes läppar rört sig ett tag framför mig.

”Förlåt, vad sa du?”
– Jo, jag frågade om du skulle få välja mellan att ha varit hennes assistent och inte varit det.. vad hade du valt då? 

Det blir tyst igen. Vad hade jag valt? Jag kanske aldrig hade fått panikångest, torgskräck, socialfobi och självmordstankar om jag inte hade varit där. Jag kanske hade kunnat gå tillbaka till ett vanligt liv, haft något slags självförtroende till att klara skolan tidigare, kanske till och med varit klar med högskolan nu.

”Jag hade varit hennes assistent.”
– Varför då?
”För att.. för att det är det bästa jag har gjort i mitt liv.. även om jag fick uppoffra mycket av mig, så ångrar jag det inte. Jag fick den bästa erfarenheten man kan få i livet och jag fick dessutom lite mer tid med min syster. Det är ovärdeligt oavsett konsekvenser. Det är värt det.” 

När intervjun tar slut några frågor senare så står jag ute på gatan i snöstorm. Min telefons display skriker efter att ringa någon, men jag vill inte. Jag slår på ”The quiet place” med In flames, sätter mig på tunnelbanan och vrider upp volymen så att ljudet läcker ut till alla de andra passagerarna. För någonstans i allt snack om hur stark man blivit och vilket positiv erfarenhet det var för mig, så sitter ilskan inombords kvar. Ilskan över att det inte blev som det skulle, att allt kändes så fruktansvärt jävla orättvist, att livet som skulle vara så jävla lyckligt i alla sagor inte alls är det på riktigt.

Jag vrider upp volymen lite till. Bara för att markera att jag är förbannad på världen.

Och där och då kan alla dra åt helvete.