Jag satt i Martins vardagsrum med mobilen i handen när jag funderade på vad jag skulle göra den allra första helgen på länge som ”gräsänkling”. Vem skulle jag nu träna cardio med i en timme innan lunch? Vem skulle dricka lite för mycket vin med mig och prata om känslor tills vi blev psykiskt utmattade och behövde lite tv-spel? Måste jag gå ut på krogen för att ha någon att prata med? Det är ju minusgrader till den grad då ansiktet vill hoppa av och adressändra till en bastu. Hur fan ser man ens bra ut i det här vädret? Det enda jag skulle kunna trivas med i en krogkö är i termobyxor, en djurplågarjacka fylld med dun och bankrånarluva, men det tror jag inte att vakterna ser som fancy eller särskilt normalt. De lär väl tro att jag är någon slags terrorist.
Men där satt jag med min telefon i hand och jag kom på att jag inte riktigt har någon vän jag kan ringa och ta en fika med. Jag ska inte påstå att jag aldrig har haft det, för det är en lögn, men av många olika händelser på ganska kort tid, så har jag tappat många vänner. Vissa sörjer jag fortfarande om jag måste fläka ut mitt hjärta på riktigt och säga som det verkligen är. Vissa av mina vänner hade jag känt så himla länge, flera år, och vissa av dem har inte riktigt gått samma livsväg som jag, vissa av dem har man förlorat i dramor/dispyter av olika slag. Vissa av dem saknar jag mer än jag kan sätta ord på, vissa kunde lika gärna gått för länge sedan.
Men vad skulle jag göra hela helgen? Nog för att man kan träna lite längre, kan unna sig en långdragen morgon med gröt på sängen och Nyhetsmorgon i datorn, men jag kan ju inte göra det hela dagen, hela kvällen?
Jag avslutade mitt partyliv när någon kunde göra mig så pass glad att jag förstod mitt eget värde, förstod att jag inte behövde kröka bort mina tillhörigheter var- och varannan helg. Han älskade att prata med mig, att höra mig prata, att vara med mig på riktigt och han brydde sig om mig plötsligt mer än många andra gjort någonsin. Det var en så häftig känsla att bli så älskad på riktigt. Att någon kunde titta på en med vackra, runda ögon och säga ”fan, jag fick just en kärleksattack, fan vad vi har det bra, fan vad jag älskar dig”-ungefär.
Det gjorde att jag inte behövde uppmärksamhet på krogen, att jag inte behövde bedöva något olyckligt i mig med shots och ljummet vin.
Och där, i soffan, visste jag plötsligt inte vem jag skulle skriva till och vad jag skulle skriva. Var det inte lite fräckt att skriva ”hej, kan vi göra något nyktert i helgen?”. Ungefär som att jag anklagar min kompis, indirekt, för att vara en jävla alkis med en plunta i fickan hela tiden. Och inte kan man fråga folk om de vill med och träna. Det kan trigga så mycket ångest i de som inte ser på träning som en kul grej, och det vill jag givetvis inte åsamka någon. Dessutom låter jag själv som ett jävla pretto. Usch, mitt forna jag ryser längst hela ryggraden av bara tanken på att ”hänga på gymmet en helg”. Mitt forna jag gör det där klassiska kräktecknet med fingrarna mot munnen, höjer ett ögonbryn och säger ”yeah right” i en bitchig ton.
Men vad ska man skriva då? ”Hej, vill du bli min kompis på riktigt”? Fungerar det? Nej, givetvis inte. Det låter väldigt aspie (aspergers syndrome) om man frågar mig. Det kan jag inte skriva.
Så jag gjorde en kontaktannons. Det tog lite mod i mig att våga publicera den och jag fick faktiskt läsa upp den för Martin först innan jag publicerade den. Han tyckte den var skitbra och jag tryckte på ”posta-knappen”. Sekunden efter fanns ett slags obehag i kroppen. För, nu ska jag berätta en sak, mina inlägg syns inte för alla förrän efter några minuter på Facebook. De som först får se dem är mina följare som valt att få aviseringar om dem, sedan de som valt att se dem högst upp och ja.. sedan ser alla. Det är alltid några minuter man sitter och vill tugga sönder naglarna. Idag var en dag då jag kastade mobilen ifrån mig och pussade på pojkvännen en stund för att slippa den där ångesten.
Men så var jag inte riktigt beredd på över 130 svar på bara ett par timmar. Min inkorg kokar över av mail och kommentarerna till inlägget likaså. Människor applåderar åt hur modig jag är som vågar skriva som jag gör och många i listan över de mail jag fått är riktigt fina människor. Vissa tar sig tiden att skriva liknande kontaktannonsiga beskrivningar av sig själva, andra skriver en enkel rad och hoppas på tur ändå. Det är så roligt att se hur blandat det är också. Många av er kanske tror att ”det bara är typ killar som försöker något”, men det skulle jag absolut inte säga. Det är blandade åldrar, tjejer och killar, vissa singlar och andra gifta med familj, vissa med jobb och andra med skola. Det är helt olika verkligen och jag ska ta mig tiden att gå igenom alla i morgon när jag är pigg, lugn och kan koncentrera mig. Idag är jag lite för ADHD då jag skjutit på träningen och tänkt ta den när ingen annan är på gymmet. Mest också för att jag ska träna ben på egen hand och behöver mitt space.
Jag ska dock säga en sak; gud vad lycklig jag är som har så många fina människor som vill umgås med mig. Jag har fått så många fina ord om mig som person ifrån folk som följt mig på internet. Människor som skriver att de aldrig sett en så uppriktig och ärlig person förut t.ex. Jag ser så otroligt mycket fram emot att få träffa dessa fantastiska personer och att få lära känna dem. Att få forma om livet och kunna göra annat än att sitta och bli packad på krogen. Jag ska lära mig spela Magic, kanske gå en kurs i dans och prata om livet.
Fast med så många som frågat så kommer såklart andra idéer också. Kanske skapar jag en social klubb som ses varje helg och gör saker som inte har med alkohol att göra. Ni vet ju hur jag är när det kommer till att styra upp saker, haha! 🙂