Ja, jag tänkte att jag skulle skriva ett inlägg här om mitt år 2015. Ett inlägg om ett komplicerat år. Ett år då jag hoppade bungyjump känslomässigt. Ett år då jag sakta gick med bandage runt huvudet på gatan utanför mitt hus och mannen i mitt liv gav mig hans axel, hans arm och sedan hans hjärta. Ett år då jag slets mellan rädsla och vilja. Ett år man kan kalla.. komplicerat.
Jag började mitt år som bilden ovan. Jag hade långt, mörkrött hår och flyttade in i en lägenhet i Bromma. Jag skulle bo ensam. Skulle kunna bjuda över pojkar, leva singelliv och gå naken när jag ville. En av dem som jag träffade där och då betydde lite mer än de andra. Hans namn på min display fick huvudet att snurra och hjärtat att banka lite hårdare. Men några dagar in på mitt 2015 fick jag inse att han aldrig skulle känna så för mig. Detta fick jag kvitto på ett par månader senare. Min tröst blev något ragg hit och dit, någon tillfällig flört, någon då och då helt enkelt. Vissa var värda frukost och andra inte. Jag kände mig lite som Charlie Sheen när jag bollade sms mellan fyra killar. Fyra killar fyllde mitt tomrum ganska perfekt. Någon kunde komma i nödfall och bekräfta mig. Nästan genast. En annan kunde skriva långa texter om hur bra jag var och skicka selfies. En tredje kunde vara romantisk och göra mig säker. En fjärde var bara bra för en enda sak.
Jag bestämde mig för att bli blond igen. En kille sa att det passade mina bruna ögon och jag kunde minnas en tid då jag slapp färga håret varannan vecka. Min mamma klippte av mitt långa hår och började bleka det. Jag fick vara beredd på ett halvårs slit, men jag har sällan varit brydd om hår på det där fixerade viset – även om mamma har en salong. Jag sätter mig alltid ner i stolen, säger att hon får göra vad hon vill och så gör hon väl det. Att vara orange tyckte en av de fyra allra särskilt mycket om. Jag fick smeknamnet Firefox.
Men sanningen om hur jag egentligen mådde ville jag knappt ta i. Jag var aldrig glad som en Charlie. Jag var snarare ännu mer tom. Jag saknade ofta någon att kunna ty mig till, men jag hade liksom ingen. Jag hade ingen på riktigt. Självklart, man har sina vänner, men det är inte samma sak. Det är bättre att kunna kasta sina dagliga problem och tankar på bordet än att samla dem i en hel vecka och sedan sprängas på Kellys eller Anchor. Med alkohol gjorde det dessutom inte mig lättare på något vis. Jag kände inte att jag vann något varken känslomässigt eller psykiskt på att berätta saker på fyllan. Jag blev snabbt en väldigt introvert tjej. Jovisst, jag är det i och för sig faktiskt i grunden med, men jag blev det kanske desto mer nu när jag inte hade någon bästis att prata av mig till.
Eller jo, jo förresten. Jag hade alltid M. Jag ska faktiskt inte glömma det fina den killen gjorde för mig. Nog att vi aldrig passade ihop för att vi var så fruktansvärt olika där man inte skulle vara det, men han var en fantastisk vän till mig många gånger när jag behövde någon att prata med. Det ska han ha cred för. Och jag tror att de där middagarna då vi drack oss småfulla på en bib, stekte kött till perfektion och diskuterade mat, känslor, livet och allt som fanns.. de kvällarna var små solsken i mitt ganska stora mörker. Allra särskilt när fyllan hade tagit över lite grann och vi ylade till Coldplay ihop.
Men min tid i Bromma tog slut av många anledningar. Allra särskilt för hur jag mådde i helhet. Mitt skitsnälla ex hjälpte mig bära lådor och jag flyttade hem igen. Och aldrig har jag varit så lättad heller. Jag var som på moln. Hem till min trygghet på riktigt. Min borg.
Men så kom han in i mitt liv. Nej förresten, han har varit i mitt liv jättelänge, haha! Vi har känt varandra i tre år och haft varandra som svaga punkter. Han kallade mig för sin Akilleshäl redan för ett par år sedan. Jag minns hur han satte sig bredvid mig en gång och sa ”fan, du är ju precis som en kille ibland”. Inte så konstigt när han fick förklaringen till det på senare dagar. ”Ah hey, jag har PCOS och högre testosteron än normala tjejer”. Det är därför jag aldrig är känslomässigt dramatisk. Jag är som en grå sten. Jag ska ha allt förklarat och jag frågar frågor på allt. Ingen konstig tystnad. Ingen gissningslek.
Jag har alltid kunnat fucka upp allt för honom och han har alltid kunna gjort detsamma för mig. Han var den ende jag var otrogen med under mitt förhållande på fyra år. Det är alltså lite ”sådär” när folk frågar den där frågan om ”hur vi träffades”, haha!
Det var svårt att anpassa mig efter hans vuxna värld av styrketräning och fasta rutiner. Han var en olycklig filur med en ganska stor osäkerhet inombords. Vi fick sitta i timmar, timmar och timmar och prata om hur han kände, hur han tänkte och vad som gjorde så ont i honom. Jag harr skrivit fina lappar varje måndagsmorgon jag åkt ifrån honom, har skrivit texter på instagram, laddat upp bilder, sagt fina saker typ jämt och aldrig har jag någonsin attackerat honom när han känt sig svag – tvärtom. Jag drog upp honom. Jag gjorde honom helt orädd för att vara sig själv och han blev lugn. Jag däremot fick gråta många gånger av panik på gymmet. Jag fick rubba hans fasta rutiner (för att det behövdes ärligt talat). Jag fick skapa lite kaos i hans liv.. och samtidigt ge honom så jävla mycket kärlek att han typ blev chockad.
Jag opererades i somras och det var det bästa som hänt mig. Ever. Jag fick hörsel tillbaka, blev så otroligt nära min nuvarande kille (dåvarande något konstigt jag inte visste vad det var) och vi umgicks mycket mer helt plötsligt. Vi hängde på vardagar, skrattade mycket och han tyckte jag var fin även om jag hade bandage. Underbara han.
Men nog var resan inte lätt emellan oss. Han hade ett bekräftelsebehov som behövde fyllas mycket, mycket mer än mitt. Jag var en kall robot som vägrade känna mycket. Jag var aldrig fysisk, ville inte gosa och ville vara singel för evigt. Jag skulle fan inte bli sårad av någon jävla snubbe liksom. Ja, så var det. Men på Mondaybar, på kryssningen, så förändrades allt. Allra särskilt när hans bästa kompis (som jag också har liksom ”känt” i mer än tre år) sa; ”men för i helvete, kan ni inte bara bli tillsammans någon jävla gång?!”. Han hade en poäng. Vi hade ju varit så på varandra i fan flera år?! Vad var poängen med att ens låtsas vara ”bara vänner” när vi inte var det?! Jag gillade honom visst. Innerst inne fick jag ont i hjärtat när han pratade om dejter och innerst inne i honom fick han det med när min Tinder, Badoo eller något annat trams tjöt högt ifrån min telefon. Han kritiserade alla killar jag tyckte var snygga och jag mådde som allra bäst när vi var fulla och vågade kramas.
Han satte sig mittemot mig utanför taxfree på golvet och sa; ”Du, Eve.. jag måste fråga en sak.. kan inte du bara vara min?”. Det var så fint. Och jag nickade, kysste honom och grät en flod för att jag var så lättad. Och sedan dess var det aldrig svårt att vara fysisk. Tvärtom.
Och vi fick ett helt fantastiskt förhållande. På riktigt. Många tror nog att vi överdriver, men vi gör inte det. Vi har inte riktigt bråkat. Han har aldrig sett mig arg. Jag blir så sällan arg eller irriterad. Kanske pga. mitt jobb. Kanske pga. mig som person. Jag finner det sällan värt det. Jag har haft så otroligt mycket skit i mitt liv. Halva min familj är död. Jag har haft en jobbig uppväxt. Jag har sett saker man inte ska ha sett, känt saker man inte ska ha känt och levt ett liv man inte ska ha levt. Jag har vid ett skede i livet bara velat dö. Så jävla hårt. Och det tänker jag på ganska ofta. Inte för att det skulle göra mig ledsen – för det gör faktiskt inte det. Nej, jag tänker på det och blir tacksam för det jag har idag. Och tacksamheten står alltid emellan mig och ilskan. Det ska alltså mycket till innan jag blir arg. Och blir jag arg så.. ja.. ni kan nog tänka er.
Men jag har aldrig varit arg på Martin. Även om han många gånger säkert gjort saker som skulle få andra tjejer att bli bananas, så har jag aldrig ens blivit irriterad. Jag letar inte direkt tillfälle att bli arg. Jag undviker helst det.
Men så har jag ju alltså börjat träna. Ganska mycket. PCOS är ju lite fusk på gymmet förstås. Jag har gått från att göra fria benböj med en träpinne till att göra det med 40 kilos stång. På två-tre månader. Och då är jag och min kille på gymmet hälsosamt mycket. Inte varje dag. Det har i alla fall gjort mig till en glad, pigg och lite dampig tjej. Stackarn får ibland gå upp åtta på en söndag och äta frukost med mig och sedan tjatar jag honom till cardio en timme. Stackars fan, hahaha!
Med träning blir det mindre fest. Jag är inte bra på att festa egentligen och detta berättade jag för Martin ganska sent faktiskt. Han blev alldeles stum först och sedan jätteglad. Han är inte heller en festperson och det känns jättebra. Så vi spelar tv-spel, tränar, hånglar och kollar på film mest när vi umgås. Det blir inget fullt ös och det passar mig.
Hur som helst så blev vi ihop och i ett badkar i Polen sa han för första gången att han älskade mig. Det var så häftigt att jag började stamma och tappade allt, hahaha! Nu säger vi väl det ungefär jämt. Kanske tio gånger om dagen eller något. Jag vet inte riktigt. Det är lagom om man frågar mig, haha!
Men just nu.. nu jobbar jag ganska mycket på mitt jobb, är snart klar med skolan helt och hållet och nästa år tänker jag söka in till ett program jag låter vara en hemlighet. Det här året har i alla fall varit ett magiskt år för mig och jag ser fram emot 2016 som fan faktiskt. Det ska bli kul att bli assnygg till sommaren och ännu roligare att få byta jobb i vår!!! Äntligen!!
Nej, godnatt och gott nytt år ifrån mig 🙂