Med skakande knän och halvt livrädd plingar jag på dörren. Jag har ingen aning om vad som finns bakom den. Allt jag vet är att en stor del av mig och min person finns där. Men exakt vilken del? Min pappa lämnade mig innan jag föddes. Två gånger har jag träffat honom då blott fem år gammal. Även några telefonsamtal har jag fått när jag var liten. That’s it. Hjälp nu öppnas dörren…!!
På vinst och förlust har jag alltså sökt upp honom utan att kunna ringa innan eftersom det inte finns något registrerat nummer. Allt jag har är en adress söder om söder. En vänlig dam råkar gå förbi så hon öppnar den låsta porten åt mig och undrar vart jag ska. När jag förklarar så känner hon den jag söker. Hon råkar bo bredvid honom. ”Hur är han som person?” – hör jag mig själv kläcka ur mig. ”Ohh han är så charmig” svarar hon.
Dörren öppnas och en kort men pigg filur öppnar frågandes dörren.
”Hej, du har en son eller hur?”
”Jaaa?”
”Det är jag”.
När den ögonblickliga chocken lagt sig och verklighetsdramatiken hittat hem till scenen, lyser han glatt upp och drar in mig i lägenheten. Wow. Skön snubbe tänker jag. Rätt tänkte jag och förbannad är jag nu på mig själv att jag inte åkt hit tidigare. Har du en mamma eller pappa som du knappt har haft någon kontakt med? Har du lika mycket som jag genom alla år undrat hur lika ni är, på både det fysiska och psykiska planen? DET ÄR ALDRIG FÖRSENT ATT TA KONTAKT! Jag hade verkligen inga förväntningar eller förhoppningar alls. Jag var beredd på det värsta tänkbara scenariot – allt för att inte bli alltför besviken. Nu blev jag positivt överraskad så ända in i kaklet, men även om jag inte hade blivit det så hade jag ändå FÅTT VETA. Inte längre behövt undra. Det tycker jag man ska unna sig själv. Lite själslig balsam.
Vi är inte så lika fysiskt sett. Men vi har båda havsfärgade ögon och grop i hakan gemensamt visserligen. Rent personlighetsmässigt kanske mer. Vi blir de vi är genom arv och miljö, vilket är vedertaget. Riktigt intressant blev detta då vi ju inte har någon miljö alls gemensamt utan de eventuella likheterna är rakt av arv och inget annat. Det var därför ändå en lättnad att han inte visade sig vara något missanpassat praktsvin utan tvärt om – en mycket belevad och charmig man. Vi hade såklart en miljon frågor till varandra men om jag hade oroat mig för att stämningen skulle vara minst sagt ansträngd så visade det sig att mina farhågor var helt i onödan. Allt kändes helt rätt och otvunget.
Nu ska jag verkligen ge honom en chans att ta igen det han missunnat mig hela livet. Jag tror han läser detta så för att underlätta för honom så har jag här en lista över saker att göra för sin förlorade men återvunna son.
- Fixa en lägenhet åt mig på Söder
- Låna mig massor pengar som jag eventuellt glömmer att betala tillbaka
- Lägga ner det där med att vara AIK:are, vi vill inte ha råttor i hemmet
- Bekräfta att jag faktiskt blivit till i en städskrubb på Hotell Malmen på Medis där du i egenskap av kock träffade en 17årig söt praotjej som du fattade tycke för och som resulterade i mig (denna skröna har jag gått och dragit för alla i alla år så jag behöver den vidimerad)
- Låta mig få göra något för dig. Kanske utbilda dig till dykare? Kvalitetstid pappa-son du vet.
Har även du, käre läsare, några liknande erfarenheter? Dela gärna detta inlägg i sådant fall så lovar jag dela ditt. Kärleken övervinner nämligen allt men ibland måste man ta mod till sig och vara den som tar första steget mot den om man ska få någon del av den. Den insikten har jag nu kommit fram till onödigt sent i livet och det måste världen få veta om. Men viktigast – det ÄR aldrig försent att ta kontakt!