Författare: Moviezine.se Recensioner

Det är lite tragiskt att en film om en sådan perfektionist, som vägrade släppa ifrån sig en produkt om den inte var mästerlig nog att hänföra ett hav av folk, är i så stort behov av ”gör om, gör rätt”.

Det går inte annat än att känna att Steve Jobs själv aldrig skulle ha godkänt ”Jobs” om han hade levt och fått vara med i producent-teamet. Filmen brister på ett flertal viktiga punkter, inte minst i att man helt missar att belysa hur Apples grundare skapade de prylar som fått sådan status i dagens samhälle. 

Vi får först möta Steve Jobs vid presentationen av en helt ny revolutionerande produkt. ”1000 låtar i din ficka.” iPoden är född! Handlingen hoppar sedan tillbaka till 1974 där en barfota, smart men delvis slacker till Steve befinner sig på Reed College i Oregon.

Redan här höjs första varningsflaggen. Okej, så filmskaparna har valt en klassisk disposition, där vi först blir påminda om de underverk Jobs var med och tog fram för att sedan få en inblick i vem mannen bakom Apple var. Men varför av alla populära produkter har man valt iPoden. Visst var den storslagen när den kom, men det faktum att scenen är från 2001, hela 12 år sedan, och att iPoden av alla Apples produkter är den som mest förpassats till folks nedersta skrivbordslådor, gör att scenen inte uppfyller vad den vill. Varför inte låta Steve Jobs presentera iPhonen, en nyare bit elektronik som dessutom en stor del av biopubliken har en personlig relation till idag. Nej, det som gör att folk älskar Apple idag: iPhones, iPads och bärbara Mac:ar, sägs det inte ett knyst om under hela filmen.

Istället får vi stifta bekantskap med den unge mannen och vägen som ledde honom till vad han blev. Ashton Kutcher gör ett helt godkänt jobb att fånga Steve Jobs kroppsspråk och sätt att prata, men hur man än vrider och vänder på det besitter Kutcher som skådespelare inte det finlir som krävs för att göra en sådan här komplex person mänsklig – och det är ”Jobs” absolut största fall.  

För hur rättvis skildringen än är, så måste det ha gått att få fram fler förlåtande drag som hade gjort vår huvudkaraktär mer sympatisk. Kutcher och regissör Joshua Michael Stern (som tidigare bara regisserat lättglömda ”Swing Vote” och ”Neverwas”) missar helt på den punkten. Istället får vi lära känna en Steve Jobs som gör att jag nästan känner mig lite illa till mods över att jag sitter och skriver denna recension från min MacBook Pro med min iPhone liggandes bredvid.

Kufig och påstridig – visst fick han vara det. Personer som går så långt har ofta några aningen underliga personlighetsdrag. Men totalt oempatisk och en svikare till vän – och tillvida pojkvän (som kastade ut flickvännen när han fick reda på att hon var gravid) – det är svårare att ta till sig utan något starkt som väger upp.

Istället för att ge en djupare bild av vem Jobs var får vi mest följa turerna kring hur företaget Apple kom till och försökte ta marknadsandelar gentemot IBM. Mike Markkula (Dermot Mulroney) som tidig investerare i de unga killarnas garageprojekt, har fått en framträdande roll. John Sculley (Matthew Modine), marknadsföringsproffset som lämnade Pepsi för Apple, får också en hel del utrymme. Visst är det bitvis intressant att få en bakgrund till ett så framgångsrikt och älskat företag, men det blir aningen affärsmässigt.

Den karaktär som gentemot alla business-snubbarna framstår som en riktig person som man verkligen tycker om är istället Steves kompis från college, Steve Wozniak (spelad av en rätt okänd Josh Gad). Wozniak räknas som en av grundarna till Apple och var det tekniska geniet som faktiskt själv uppfann och byggde deras två första datorer. Under många år jobbade han på företaget tills han, som det uttrycks i filmen, kände att Steve Jobs drev det hela åt fel håll och slutade för att han inte tyckte om sitt arbete längre. Att Jobs redan i en tidig scen utnyttjar Wozniak och ”lurar” honom på pengar, medan Wozniak själv säger att han gärna hade gjort jobbet gratis för att det är så kul, sätter tidigt stämpeln på vilka typer av personer de två är.

Det som ”Jobs” i slutändan förmedlar är ett stort frågetecken kring om Steve Jobs faktiskt var geniet bakom Apples framgångar eller om hans excentriska och egoistiska sätt mest satte kuggar i hjulet. Med en tagline som ”Innovator, Visionary, Pioneer, Leader, Legend, Genius” utgår jag ifrån att det inte var det budskap man hade planerat att leverera. Ytterligare en miss av skaparna alltså.

Steven Soderberghs första långfilm är en spännande, liten indie om fyra människor och deras invecklade sexliv. Det är långsamt och pratigt men regissören bevisar här tidigt hur han bemästrar trovärdiga karaktärer, intelligent dialog och originellt kameraarbete.

Steven Soderbergh är den typ av regissör vars verk man är alltid är nyfiken på trots att han kläckt ur sig en del mer lättglömda missar under åren. Att kunna varva samhällskritiska dramer som ”Traffic” och ”Erin Brockovich” med mer lättsamt kommersiella titlar som ”Ocean’s Eleven” och ”Magic Mike” är en konst inte många bemästrar. En av hans bästa och mest intressanta filmer är dock fortfarande hans långfilmsdebut från 1989.

Storyn är på ytan av rätt simpel karaktär. Hemmafrun Ann (Andie MacDowell) har blivit frigid och inåtvänd i samband med att maken John (Peter Gallagher), en framgångsrik affärsman, inlett en hemlig affär med hennes mer frigjorda syster Cynthia (Laura San Giacamo). Samtliga relationer sätts dock på sin spets när Graham (James Spader), Johns gamla kompis från college, dyker upp.

På pappret kan det nästan låta som en sidohistoria ur valfri såpopera. Men redan tidigt markerar Soderbergh att han har något eget att berätta och med sin egna, tilltalande stil. Ann presenteras direkt som en torr neurotiker med en nunneliknande syn på sex men samtidigt som intellektuell med mer djup under ytan. Samtliga stereotyper skalas sakta av under filmens gång för att avslöja verkliga människor.

Filmens kärna såväl som antagonist är Spaders excentriska ensamvarg som inte kan få erektion i andras sällskap och videofilmar kvinnors sexberättelser. Han hade lätt kunnat bli en pervers nörd men Spaders magnetiska närvaro förvandlar honom till en spännande men samtidigt sympatisk och trovärdig främling som trots övriga rollfigurernas hype kring honom egentligen är lika ensam och förvirrad som dem.

Han är en intressant motsats till MacDowells pryda hjältinna och man dras snabbt in i Grahams påverkan på Ann och de andras relationer till varandra. Det är en enkel men unik, liten indiefilm som med en liten ensemble och mycket dialog berättar mycket om en vilsen generation och deras sexliv. Det blir aldrig pretentiöst eller effektsökande utan känns genuint, fräscht och faktiskt ganska sexigt.

Soderbergh bevisar här tidigt hur han hanterar ett intelligent manus och närmar sig karaktärer med originellt kameraarbete. Upplösningen känns ganska tidigt uppenbar men händelserna i filmen är egentligen inte relevanta utan det är genom hur karaktärerna utvecklas som vi lockas in. Självklart skadar det inte att skådespelarna alla troligen gör sina livs bästa prestationer här (med undantag för den alltid sevärde Spader).

Det är en ganska lugn, långsam och pratig film som inte lär passa alla, särskilt de som vant sig vid Soderberghs idag ganska konventionella stil (se: ”Magic Mike”). Men vill man se var denna filmskapare kommer ifrån så är det en mer än sevärd film som inte bara fungerar som originell kultfilm från 80-talet utan även första dagsljuset för en nykläckt, ung regissör som kom att regera på våra biografer en lång tid framöver.

Är du sugen på Liam Hemsworth i bar överkropp och närbilder på smartphones är den här kackiga konspirationsthrillern för ”Twilight”-generationen troligen din kopp te. Övriga kan hyra om ”Air Force One” om de vill se Ford/Oldman drabba samman.

Tycka vad man vill om ”Twilight” men en viss påverkan i filmvärlden har den haft. Helt plötsligt är det okej att ta vanligen barnförbjudna filmgenrer och anpassa dem för okritiska tonåringar. I ”Twilight”-filmerna såg man till att Taylor Lautner tog av sig tröjan i var och varannan scen så publiken kunde distraheras från bristen av kvalité.

Här är det Miley Cyrus-exet (ja, det är väl egentligen det han är känd för) Liam Hemsworth som spatserar runt i bar överkropp när han inte är upptagen med att inte agera. Har man en förkärlek till magrutor kanske man kan förlåta det som bäst stela spelet eller usla dialogen men om inte så har du inte mycket att se fram emot.

Handlingen utspelas inom telekomföretagsbranschen (sexigt, eller hur?) där vår unga hjälte försöker klättra karriärstegen så att han kan komma in på fräsiga nattklubbar och ragga upp kaxiga våp som Amber Heard. Efter en blunder utpressas han av sin stygga chef (Gary Oldman) att infiltrera och spionera hos en mäktig konkurrent (Harrison Ford), som dessutom är chefens gamla kompanjon. Ska han lyckas eller hinner samvetet ifatt? Och snarare, orkar vi hålla oss vakna tills det hela är över?

För att nämna något positivt så är det en liten fröjd att se Ford och Oldman återförenas 16 år efter ”Air Force One”. De riktigt glöder i sina få scener tillsammans och det är särskilt kul att se Ford (vars karriär verkligen behöver en översyn) i en lite ovanlig roll. Däremot är deras scener (både tillsammans och var för sig) just få och fokus ligger istället på unge herr Hemsworth.

Det är egentligen inget jättefel på karaktären även om vi sett den naiva, framgångskåta ungtuppen med hundvalpsblick i oräkneliga filmer förut. Problemet är att Hemsworth är en så pass blek, intetsägande skådespelare att man helt enkelt inte bryr sig. Det är lätt att döma ut löjligt attraktiva filmstjärnors karriärer baserade på deras utseenden men i detta fall är det svårt att hitta någon påtaglig talang. Brorsan Chris är knappast någon De Niro heller men har åtminstone en gnutta utstrålning.

Amber Heard är på en jämlikt svag nivå. Hela deras kärlekshistoria är rena döden, från den pinsamt orealistiska scenen där de spontanhånglar på ett dansgolv till det ögonblick där Hemsworth ska avslöja sin Stora Hemlighet men de istället hamnar i säng. Övriga scener har åtminstone några stabila birollsaktörer som gör sitt yttersta för att skaka liv i de styltiga replikerna.

Filmen är direkt tråkig och förutsägbar. Det finns knappt ett spår av den spänning som den här typen av konspirationsthriller kräver (däremot fler närbilder på smartphones än vad som borde vara lagligt). Regissören Robert Luketic (som inte gjort något sevärt sedan debuten med ”Legally Blonde”) påminner oss åter igen att hålla oss borta från hans verk. Ge mig ”Wall Street” – eller valfri från John Grisham-film från 90-talet! Det enda att vara paranoid över här är att Liam Hemsworth kan bli den nya Channing Tatum…

Vi välkomnar alltid hårdkokta, brittiska polisfilmer särskilt med drömskådespelare som denna. Tyvärr haltar manuset av klyschor trots fin stämning och rapp dialog.

Rent spontant känns det oftast som att brittiska polisthrillers är snäppet bättre än det Hollywood klämmer ur sig. Lite vassare, lite tuffare, lite mer hårdkokt. Så må vara men bättre är inte alltid fallet. ”Welcome to the Punch” är ett sådant exempel där man förlitat sig på hård atmosfär och grymma skådespelare utan att inse hur mycket manuset faktiskt haltar.

Till filmens stora fördel kan man skryta med två av Storbritanniens (jaja, den ena är skotte) hetaste stjärnor i huvudrollerna. James McAvoy och Mark Strong känns till en början en aning typecastade som den ambitiösa snuten respektive hänsynslöse skurken men lyckligtvis finns det en aning mer djup till deras karaktärer än lösryckta stereotyper.

Polisen Max (McAvoy) lyckas nästan fånga ökända supertjuven Jacob (Strong) efter ett rån men drar på sig en otrevlig knäskada istället. År senare hamnar Jacobs son i trubbel och då han tvingas återvända till London ser Max sin chans att få upprättelse. Men detta är bara början på en rad våldsamma brott som leder högre upp än både Max och Jacob kan ana…

Här har vi ett klassiskt fall av identitetskris med en film som inleds som polisaction (inklusive en läckert laddad öppningssekvens) men ebbar snart ut i en konspirationsthriller med en onödigt rörig intrig. Addera sedan några ganska tröttsamma klyschor (den olycksamma statisten som råkar ha samma keps som skurken, den kvinnliga polisen som måste flirta sig fram i utredningen, etc.) och du har en med tanke på upplägget besvikelse.

Däremot är det fortfarande förhållandevis sevärt. Det är en snygg, stilsäker film med skönt tempo, påtaglig stämning och rapp dialog. Och rollistan går sannerligen inte av för hackor. Här finns förutom stjärnorna några suveräna, brittiska birollsproffs där jag inte oväntat imponeras mest av den underskattade (och här underanvända) Andrea Riseborough.

Sådana här mörka, regniga mysterium där hemligheter skalas av lager för lager och den verklige skurken aldrig är riktigt självklar piggar alltid upp. Tyvärr gör man här några felsteg för många för att lämna något bestående intryck. Exempelvis dödar man tempot genom att klämma in två deppiga, dramatiska scener på varandra. När man sedan återtänder gnistan i finalen så bjuds man på den typen av eldstrid där underhuggare dör som flugor medan de större karaktärerna klarar sig utan besvär. Inte ett fullkomligt slöseri med tid men borde varit så mycket bättre.