Författare: Moviezine.se Recensioner

Mark Wahlberg spelar samma roll för femtielfte gången: en hård snut som inte tar skit från någon. Väck mig, någon. Lyckligtvis finns här stabila motspelare och en hyfsad konspirationshistoria men mer än hyfsat blir det aldrig.

Inledningsvis sitter New York-polisen Billy (Wahlberg) åtalad för mordet på en man ur ghettot och folkmassorna rasar. Men oroa er inte, det var en våldtäktsman så mordet är helt rättfärdigat. Borgmästaren (Crowe) och polischefen (Jeffrey Wright) röjer undan bevis och får Billy fri mot att han säger upp sig. Sju år senare hankar han sig fram som privatdeckare och anlitas av borgmästaren för att spåra hans otrogna fru (Catherine Zeta Jones). Billy är dock sist av alla – inklusive publiken – att klura att detta handlar om något mycket större…

Jag som många gillar en skön konspirationsthriller med snåriga ledtrådar, skumma karaktärer och en inte helt självklar utgång. Den här är inget mästerverk men heller inte helt förutsägbar och har en och annan oväntad twist såväl som några intensiva scener. Det är även alltid ädelt att skildra de rikas utnyttjande av de fattiga, även om vi sett det i andra, bättre filmer. Den här thrillerns största problem stavas dock Mark Wahlberg.

Den f.d. rapparen och kalsongmodellen har även producerat filmen och erbjöd först huvudrollen till Michael Fassbender som utan tvekan varit ett mer intressant val. När herr Fassbender i god smak tackade nej tog Wahlberg själv sig an rollen. Han tänkte troligen att han kan spela denna sorts karaktär i sömnen. Men trots att han funkar i vissa sammanhang (”Boogie Nights”, ”The Fighter”) så går det inte att frångå det faktum att han är extremt träig, vilket blir extra tydligt här med färgstarka motspelare.

Crowe må på senare år kanske inte vara den mest varierade skådespelaren men har nog pondus att lyfta en film som denna. Pålitliga ansikten som Jones, Wright, Barry Pepper och Kyle Chandler räcker lång väg de med. Hade historien inte fokuserat på Wahlberg och hans rätt osympatiska, irriterande rollfigur hade det kunnat bli rätt bra.

Ex-polisen och f.d. alkoholisten Billy är typen som blir rasande av svartsjuka när han ser sin skådespelande flickvän i en sexscen på film och genast börjar supa ner sig i ett allt annat än trovärdigt sammanbrott. När han i scenen efter helt plötsligt är spiknykter och ska undersöka ett mord får även trovärdigheten sig en törn. När man i en klumpig slutscen försöker utveckla en pinsamt omotiverad kärlekshistoria så förstår man ganska klart varför den här snabbt glömda dussinthrillern hamnade direkt på DVD i Sverige.

Oändligt vackert och ömsint om livet, lyckan och kärleken och sedan sorgen när något av det tar slut. Liv Ullmanns ärliga berättelse om den drabbande förälskelsen och den efterföljande isoleringen och ilskan i dess fotspår är så gripande att man inte kan låta bli att djupt beröras.

Det handlar om den nästan 50 år långa vänskapsrelationen mellan den legendariska skådespelerskan Liv Ullmann och mästerregissören Ingmar Bergman. Och trots att kärlekshistorier av liknande kaliber redan finns skildrade (främst fiktiva), så är det här så närgånget och direkt berättat att det blir mycket svårt att värja sig mot känslorna den väcker.

Dokumentären baseras mestadels på Liv Ullmanns minnen, men ibland läser Samuel Fröler strofer ur personliga brev skrivna av regissören till sin älskade musa, och det är verkligen en otroligt personlig historia vi får ta del av.

Liv Ullmann är en helt fantastisk berättare, hennes värme och innerlighet lyser igenom också avsnitten fyllda av sorg och ensamhet, och det blir stundvis så rörande att tårarna inte vet vart ta vägen och trillar i sin förvirring hejdlöst ner längs kinderna. Men även om det är väldigt intimt så blir det ändå aldrig för privat på något märkligt sätt och hela vägen finns en behaglig distans och en ton av allmängiltighet som gör det så mycket intressantare. För vem har inte känt kärlek, närmast förblindats av den och också förlorat densamma? Och när det som här kommer att handla om att förlora sig själv på kuppen, men ännu viktigare om att vilja och våga hitta tillbaka till ett större eget värde, blir det bara än mer fascinerande och fängslande.

Filmen är uppbyggd kring underrubrikerna Kärlek, Ensamhet, Ilska, Smärta, Längtan och Vänskap vilka tillsammans bildar en väl fungerande dramaturgi och ja… ett liv. I det här fallet Livs med Ingmar. Ett liv som varade till den senares bortgång men som egentligen inte ens nu efter döden har tagit slut, då Bergman tydligt aldrig har lämnat henne.

De intervjuade delarna och lästa avsnitten ur Ullmanns biografi ”Förändringen” ackompanjeras snyggt med väl valda arkivbilder, privata fotografier och filmsnuttar ur deras gemensamma filmiska repertoar och trots att det uppfriskande nog är Liv Ullmann som håller i dirigentpinnen så känns Ingmar Bergman hela vägen ytterst närvarande.

”Liv & Ingmar” är en film om de två, men det är ännu mer en film om förlåtelse och förmågan att gå vidare, att minnas både glädje och sorg och att göra det med respekt mot sig själv och det man kommer ihåg. Ibland är lite för polerat och kanske aningen teatraliskt i övergångarna och jag misstänker att regissören Dheeraj Akolkar kan ha haft lite konstnärlig prestationsångest (vem kan klandra honom?) och det i så fall helt i onödan, då få dokumentärer om något så enkelt i grunden som en relation två individer emellan gripit tag i mig så. Och mycket är just tack vare Liv Ullmann. Hon är så klok, rolig och ytterst vältalig när hon på sitt sårbara, fast ändå kontrollerade och självinstinktiva sätt väljer att genom filmen sätta punkt för fortsatta funderingar om henne och Ingmar. Nu kommer antagligen frågor fortfarande ställas, men hon har gjort sitt, gett oss svaren och jag är väldigt tacksam över hennes generositet.

Uppföljaren till exorcism-rysaren är inte så usel som många sågningar påstått men liksom många uppföljare rätt platt och tråkig. Dess begåvade stjärna Ashley Bell lyser dock och är den som möjligen gör filmen värd en titt.

Den första delen kombinerade found footage-formatet med ”Exorcisten” och nådde en större publikskara, varav undertecknad själv imponerades av dess kombination kalla kårar och skräcknostalgiska ton. Den här uppföljaren, som av logiska anledningar skippat den dokumentära stilen, har totalsågats av praktiskt taget alla, så det är med låga förväntningar som jag faktiskt blir lite positivt överraskad.

Utan att avslöja för mycket så involverade slutet i ”The Last Exorcism” en genom stackars tonåriga Nell (Ashley Bell) framkallad demon, samt en brand som dödat hennes familj och andra inblandade visar det sig. Nell har flytt till storstaden med minnesförlust av händelserna och sätts på ett flickhem. I takt med att hon försöker få ordning på sitt liv så börjar mystiska tecknen uppenbara sig och det verkar som en viss demon är comebacksugen…

Det här är främst Ashley Bells film. Hon fick ett välförtjänt genombrott med originalfilmen – hennes första stora filmroll – där främst hennes hypermobila talanger exponerades. Men hon gav även prov på finkänsligt, sympatiskt spel vilket hon som huvudrollsinnehavare får utveckla i tvåan. Liksom Sissy Spacek i ”Carrie” (som man stundtals plockar av) porträtterar hon galant den förvirrade, oskuldsfulla naiviteten hos en skör, plågad människa som drabbats av krafter hon inte kan förstå.

Tyvärr matchar inte själva filmen hennes talanger även om den inte är fullt så usel som många påstått. Problemet är att den nätt och jämnt är ganska platt och förutsägbar, liksom de flesta uppföljare (speciellt inom skräckgenren). Nell har mardrömmar, hemsöks av sin döda far, hör konstiga ljud och förföljs av maskerade främlingar på gatan. Filmen ruvar på en obehaglig stämning som den aldrig utnyttjar fullt ut och när Bell inte är i fokus stör man sig på trista birollskaraktärer och sidohistorier.

Fyrverkerierna kommer först i en final som lyckligtvis tar ut svängarna lite. Mångas tålamod lär inte räcka hela vägen dit men filmen kan vara en värd titt om inte för Bell och det faktum att man faktiskt utvecklar en historia till skillnad från uppföljare som enbart mjölkar ett koncept. Trots ett öppet slut så känns dock inte en trea särskilt intressant. Hellre ser jag en framtida blomstrande karriär för den begåvade Bell.

Ingen biosommar är komplett utan trikåklädda män med superförmågor, som räddar storstäder från att bli aska. Så passande då att mannen av stål kommer tillbaka, 75 år efter hans debut i serietidningsform. Men glöm filmerna eller TV-serierna du sett. Den här pånyttfödelsen, i händerna på Christopher Nolan och Zack Snyder, är självsäker, intensiv och full av svärta. En värdig kompanjon till ”Batman Begins”.

I ett parallellt universum, på en planet mycket lik vår egen, står man nu redo att lansera en andra uppföljare till ”Superman Returns”, Bryan Singers underskattade homage/fortsättning på de lekfulla originalfilmerna med Christopher Reeve. Tråkigt nog inte hos oss, för där många såg ett nostalgiskt äventyr med potential, nojade Hollywood-bossarna över bristen på fart, fighter och dollars i kassan.

Så man gör det där som alla gör nu, en reboot, där ”boot” står för kängan som sparkar bort alla spår av tidigare inkarnationer. Istället för färgstarkt serietidningsskoj och Jönssonligan-skurkar ska han nu stöpas om till en jordnära och verklighetstrogen hjälte i en mörk och våldsam värld.

Det gick ju utmärkt för Batman. Och vet ni vad, det funkar skitbra för Stålis.

Från de första krigshärjade scenerna på ett dödsdömt Krypton märks det att den här historien inte har berättats förut. Inte på det här sättet. I grova drag är mycket sig likt: planeten är körd, en bekymrad far och mor sänder iväg sin nyfödde son mot Jorden, där han får överleva och med lite tur sprida fred bland sina medmänniskor. Väl medveten om att vi snackar science fiction i yttre rymden, här ligger ändå fokus på någon slags realism. Ingen försvagande kryptonit, inga magiska kristaller syns till på hela filmen.

Unge herr utomjording kraschar på familjen Kents bakgård i Kansas, där Kevin Costner och Diane Lane lever barnlösa men lyckliga. De hänger tvätt, meckar med bilen och peppar den utstötte med livsråd under uppväxten. Det är tufft nog att vara tonåring och tampas med puberteten, men lägg till superhörsel och omänsklig styrka på det… Clark, som han döpts till, har en hel del att reda ut inombords.

En rejäl bit av filmen tillåts för att sätta karaktären, hans styrkor och svagheter, och vad som driver honom. Tillbakablickarna till barndomens nyckelscener i Smallville varvas med nutid, där Henry Cavill flackar runt och söker sig själv. Det är trots allt oväntat spännande, inte minst när hans vägar korsas med nyfikna storstadsreportern Lois Lane och hennes många frågor. Vad innebär det att vara en ensam alien på jorden? Att växa upp med övernaturliga krafter och inte veta något om sitt ursprung? Här djupdyker vi in i sånt som de tidigare ”Superman”-filmerna bara snuddat vid.

Jag förstår att det låter skittråkigt för en del, och de actionsugna får också sitt. Den andra halvan av filmen, också en generös speltid, vigd åt spektakulära sammandrabbningar på marknivå och ute i rymden. Krypton-generalen Zod (Michael Shannon) har nämligen följt efter, med planen att krossa världen och utplåna vår befolkning som om han vore någon Lex Luthor.

När det väl brakar loss står ingen Metropolis-skrapa säker. Den som gått på bio för en och annan fet blockbuster senaste åren känner igen sig, CGI-kavalkaden skulle kunna vara ihopklippt av höjdpunkter från allt från ”Transformers 3” till ”The Avengers”. Lyckligtvis har man gott om krut, variation och coola skurkar för att det inte ska bli alltför segt. Supermans styrkor, och hans begränsningar, gör sig kända på allvar.

Christopher Nolan, skaparen till den löjligt framgångsrika ”The Dark Knight”-trilogin, är med som producent och övervakar processen. Det blir säkrast så. Gud förbjude att Zack Snyder är för mycket Zack Snyder, med sin fablesse för våld och blod. Här ska det skapas 11-årsunderhållning med möjlighet till – stryk det, med krav på – flera uppföljare. Man har inte råd att än en gång sjabbla bort en så viktig franchise som Amerikas förste och störste superhjälte. Ingen risk för det, filmen är redan framgångsrik och Cavill lär få dra på sig kostymen minst två gånger till. Jag ser gärna mer.

Det är nog å andra sidan inget du tar med barnen på en regnig sommarkväll. Med sin spellängd på 2,30 och noll humor är det tydligt inte ett familjeäventyr man siktar på. Snarare är ”Man of Steel” en värdig kompanjon till ”Batman Begins”, om vi snackar tunga, lite för långa men överlag mycket lovande nytolkningar av klassiska serietidningshjältar.

Han är inte längre en mantelklädd rockstjärna på Daily Planets omslag, snarare en ny Jesus som kommit ner på Jorden och väntar på rätt ögonblick att frälsa oss alla ifrån ondo. Farligt nära religiöst, men ändå fascinerande och fint. Alla känner vi till Superman och hans bakgrund, men det har inte skildrats på det här sättet förut, så att också en vanlig jordgubbe som du och jag kan relatera och känna något, inte bara roas av spektaklet på vita duken. Och framför allt är det en nytolkning som vågar skriva om en älskad superhjältes historia (se och lär, Marc Webbs Spider-Man).

S:et på hans bröst är kryptonska för ”hopp”. På vår planet står det för Spektakulär, Saftig Sommaräventyrs-Specialburgare med extra senap och strössel. Stålmannen är tillbaka. Och det Kate Bosworth en gång skrev i sin blaska är ett minne blott – världen behöver honom.

Först de goda nyheterna: Alla de miljoner tittare som har följt ”Fjällbackamorden” på SVT kan räkna med en oerhört mjuk och smidig övergång till långfilmsformatet när ”Tyskungen” nu får biopremiär. Samma överkonstruerade intriger, färglösa karaktärer och krystade vändningar – nu på vita duken!

Och så de dåliga: Se ovan.

Den här meningen gäller för både de litterära förlagorna och filmatiseringarna: ”Hypnotisören” ter sig i en jämförelse med ”Tyskungen” som ett djärvt stilistiskt och dramaturgiskt experiment.

Hur roligt det än kan vara att läsa om hur Läckbergs författarhjältinna Erica Falck tränger sig in i murriga vardagsrum och ställer bekymrade frågor till gamla människor, så blir det väldigt snabbt uttjatat när man får se det hela gestaltat. Visst blir vi bjudna på den enstaka vykortsvyn över Fjällbacka, och i de historiska återblickarna syns sommarbruna ungdomar sitta på bryggor i motljus, men genomgående känns ”Tyskungen” snudd på klaustrofobisk. Ofrivillig humor blir det först när Erica Falck sätter i system att snubbla över döda kroppar, däremellan är det bara själlöst och ännu värre, tråkigt.

Även om biopubliken inte skulle ha några som helst krav på trovärdighet – här är det ett förhandskrav att inte ha det – så måste det hos en spänningsfilm av det här slaget finnas charm eller framåtrörelse som åtminstone delvis kompenserar för de löjeväckande förvecklingarna. Det är där jämförelsen med ”Morden i Midsomer”, som ju brukar anföras som ett paradexempel i mysdeckargenren, faller platt.

”Tyskungen” lyckas inte en enda gång göra anspråk på att vara något annat än en mekaniskt utförd kopia av en mordhistoria i idylliskt säregen miljö. Långt, långt innan det ska rafflas i finalen har intresset för både karaktärer och intrig dunstat bort. I det läget gör det varken från eller till att just finalens vändning är parodisk på ett sätt som annars brukar vara förbehållet gamla, riktigt dåliga TV-deckare, eller ännu hellre såpor av ”Dallas”-snitt.

Extra frustrerande är vetskapen om att det i den här produktionen återfinns en hel del talang bakom kameran, talang som inte förmår göra någonting för eller mot den historia som tvunget ska berättas för att sedan kunna säljas till Tyskland och andra marknader som annekterades av Beck och Wallander i tidernas begynnelse. 

”Ah, Beck och Wallander”, funderar jag drömskt, ”där pratar vi verkshöjd!”

Detta efter att ha sett ”Tyskungen”.