Uppföljaren till exorcism-rysaren är inte så usel som många sågningar påstått men liksom många uppföljare rätt platt och tråkig. Dess begåvade stjärna Ashley Bell lyser dock och är den som möjligen gör filmen värd en titt.
Den första delen kombinerade found footage-formatet med ”Exorcisten” och nådde en större publikskara, varav undertecknad själv imponerades av dess kombination kalla kårar och skräcknostalgiska ton. Den här uppföljaren, som av logiska anledningar skippat den dokumentära stilen, har totalsågats av praktiskt taget alla, så det är med låga förväntningar som jag faktiskt blir lite positivt överraskad.
Utan att avslöja för mycket så involverade slutet i ”The Last Exorcism” en genom stackars tonåriga Nell (Ashley Bell) framkallad demon, samt en brand som dödat hennes familj och andra inblandade visar det sig. Nell har flytt till storstaden med minnesförlust av händelserna och sätts på ett flickhem. I takt med att hon försöker få ordning på sitt liv så börjar mystiska tecknen uppenbara sig och det verkar som en viss demon är comebacksugen…
Det här är främst Ashley Bells film. Hon fick ett välförtjänt genombrott med originalfilmen – hennes första stora filmroll – där främst hennes hypermobila talanger exponerades. Men hon gav även prov på finkänsligt, sympatiskt spel vilket hon som huvudrollsinnehavare får utveckla i tvåan. Liksom Sissy Spacek i ”Carrie” (som man stundtals plockar av) porträtterar hon galant den förvirrade, oskuldsfulla naiviteten hos en skör, plågad människa som drabbats av krafter hon inte kan förstå.
Tyvärr matchar inte själva filmen hennes talanger även om den inte är fullt så usel som många påstått. Problemet är att den nätt och jämnt är ganska platt och förutsägbar, liksom de flesta uppföljare (speciellt inom skräckgenren). Nell har mardrömmar, hemsöks av sin döda far, hör konstiga ljud och förföljs av maskerade främlingar på gatan. Filmen ruvar på en obehaglig stämning som den aldrig utnyttjar fullt ut och när Bell inte är i fokus stör man sig på trista birollskaraktärer och sidohistorier.
Fyrverkerierna kommer först i en final som lyckligtvis tar ut svängarna lite. Mångas tålamod lär inte räcka hela vägen dit men filmen kan vara en värd titt om inte för Bell och det faktum att man faktiskt utvecklar en historia till skillnad från uppföljare som enbart mjölkar ett koncept. Trots ett öppet slut så känns dock inte en trea särskilt intressant. Hellre ser jag en framtida blomstrande karriär för den begåvade Bell.