Författare: Moviezine.se Recensioner

Manusförfattarna bakom ”Baksmällan” regidebuterar med en liknande men desto mer ocharmig festarkomedi som är mer hysterisk och sexistisk än rolig.

Det har blivit kul att festa på film igen. 1980-talets vilda hemmafester har återupplivats tack vare filmer som ”Baksmällan”, ”Supersugen” och ”Project X” och det räcker inte med några drinkar och shots utan All Möjlig Galen Skit ska hända. Med ”21 and Over” gör manusförfattarna bakom just ”Baksmällan” sin regidebut.

Då man redan betat av teman som att ta studenten, bli av med oskulden och föräldrafritt otaliga gånger så handlar det här om att fylla 21, den amerikanska lagliga åldern för att få dricka alkohol. Födelsedagsbarnet heter Jeff (Justin Chon), en av sin stränga pappa hunsad medicinstudent som tas med på en blöt barrunda av barndomskompisarna (Miles Teller, Skylar Astin).

När Jeff supits under bordet och ska skjutsas hem så saknar man hans adress. I jakten på hans bostad eskalerar kvällen på ett sådant där galet sätt som det bara gör på film. De blir jagade av både en tjur och en studentförening bestående av arga latinskor, de hamnar i bråk med både rättvisan och en kaxig atlet, montagesuper till rapmusik och stöter självfallet på en snygg blondin med ett hjärta av guld.

Lägg på 15 år till karaktärernas åldrar och du har praktiskt taget en remake av ”Baksmällan”. Man har tyvärr förväxlat humor med hysteri och storyn utvecklar sig i desperata former för att fortsätta. Vi serveras det vanliga tramsiga och ofta korkade innehållet som spyor, urin och i en scen ätandet av tamponger!

I några få scener gör filmen seriösa försök till att faktiskt handla om något. Vänskapen mellan strulputten och plugghästen som växt ifrån varandra och inte riktigt hittar tillbaka. Det dröjer dock inte länge innan man slänger in en vild biljakt och allt är som vanligt igen.

Den påtagliga grabbigheten bryter nya gränser för vad som är tröttsamt sexistiskt och stundtals rasistiskt. Samtliga kvinnliga karaktärer sexualiseras inom några få sekunder och det ska drickas shots ur bröst, smiskas rumpor och raggas. Samtidigt är uppmaningen för våra två hjältar att kyssa varandra det absolut värsta som kan hända. Teller som den burduse i gänget har visat prov på talang förut (särskilt i debuten ”Rabbit Hole”) men påminner mest om en enformig Vince Vaughn här.

När det kommer till festande grabbgäng på film så kommer de numera i dussintal. Men med kommande uppföljare till både ”Baksmällan” och ”Project X” så börjar det kännas aningen tjatigt. Och regiduon Lucas/Moore bör nog försöka injicera några doser charm och eftertanke till nästa projekt. Vi har alla varit fulla tonåringar och så här galet blir det aldrig.

Fantastisk pjäs blir fantastisk film i händerna på en fantastisk regissör och en inte mindre fantastisk ensemble. Skådespelarna glänser verkligen ikapp i den här fenomenala filmen från 1951, baserad på Tennessee Williams underbara manus som inte lämnar något övrigt att önska.

Det finns så mycket bra äldre film som man hela tiden missar för att det kommer nytt, på nytt. Också det ibland bra och bra vill man ju såklart se. Men det ena utesluter inte det andra, så medan du bokar in ett biobesök för att se ”Man of Steel” eller ”World War Z”, leta också reda på den här fina svartvita pärlan och ta dig tid. Du kommer inte ångra det.

”Linje Lusta” handlar om paret Stanley och Stella som lever i en trång lägenhet i ett varmt New Orleans. Stellas äldre och väldigt hemlighetsfulla syster kommer på besök och en obekväm stämning uppstår mellan henne och den råbarkade Stanley som verkar till varje pris vilja ta reda på vad det är hon döljer.

Att Marlon Brando var av en helt egen kaliber och egentligen väldigt mycket före sin tid som skådespelare framgår med största tydlighet i den här filmen. Han spelar den extremt osympatiske men ändå, liksom ömhetstörstande Stanley Kowalski som är grymt svår att tycka om, men ännu svårare att inte alls känna något för eller med. Brando är i sin gestaltning som en naturkraft, en orkan som blåser omkull det mesta i sin väg och även om hans karaktär är allt annat än behaglig, så lyckas han mänskligöra honom på ett helt förträffligt sätt. Hans laddade agerande är grymt äkta, det är mer ett varande istället för ett spelande och vad bra han bara är!

Hans främsta motspelerska i detta drama, Vivien Leigh som svägerskan Blanche, bedårar också hon. Fast på ett annat sätt. Hon skildrar fåfänga Blanches svajande mentala tillstånd och vägen ner i den mörka avgrunden som väntar, skrämmande och ytterst påtagligt och jag blir på riktigt illa till mods när jag inser vad det är jag beskådar. Emellanåt känns Leigh tyvärr väl teatral, men samtidigt är hennes karaktär svår att glömma.

Elia Kazan som regisserade filmen stod också bakom scenuppsättningen med i princip samma ensemble (minus Leigh) och det är ett tydligt sammansvetsat gäng vi har framför oss. Den rejält klaustrofobiska känslan återfinns också i filmversionen och på många sätt påminner en hel del av filmad teater. Väldigt bra sådan måste jag tillägga (trots alltså visst svajande på sina håll) och Oscar-statyetterna bokstavligen regnade över produktionen efteråt och bara Marlon Brando förblev utan av skådespelarna. Vilket ju känns fullständigt orimligt med tanke på hans prestation. Brando blev i alla fall efter detta, med rätta, en hyllad stjärna.

”Linje Lusta” är verkligen en otroligt bra film och manuset den bygger på är fullständigt lysande. Replikerna är hätska, osande av massa underliggande känslor, drypande av åtrå och frustration. Sådär som nästan bara riktigt fyndiga teaterrepliker kan vara. Men när sådana tolkas väl på film, som i denna, blir det också resultatet fantastiskt bra och till och med bättre ändå.

Med en intressant fråga om moral, rätt och fel som kärnpunkt och en slags thriller-känsla i en oväntad miljö lyckas ”The East” hålla vad den lovar under de första minuterna, trots att en del karaktärer porträtterats aningen stereotypt, på gränsen till att bli karikatyrer.

Av alla sätt att ta sig an aktivism eller eko-terrorism – beroende på vem man frågar – så har ”The East” valt det mest intressanta. Gruppen med samma namn som filmen har nämligen valt ett mer sofistikerat sätt att få fram sitt budskap på. Istället för att krama träd, släppa ut försöksdjur eller på andra sätt stoppa de hemskheter de tycker företag utsätter vanliga människor för så väljer de metoden ”Öga för öga, tand för tand”.

Filmen startar med en isande voiceover signerad Ellen Page som får nackhåren att resa sig. ”When it’s your fault, it should not be so easy to sleep at night. Especially when we know where you live. Spy on us, we’ll spy on you. Poison us, we’ll poison you. And this is just the beginning.”

Men det är inte Pages karaktär Izzy som är huvudpersonen här, utan före detta FBI-agenten Jane (Brit Marling, ”Bedragaren”). Jane får i uppdrag av en privat firma att infiltrera och avslöja identiteterna på aktivisterna. Efter att ha sökt bland sopkontainer-ätande outcasts som har lämnat sina familjer bakom sig för att sova på stranden så hittar hon till slut rätt.

Kollektivet som bland annat består av Izzy, Benji (Alexander Skarsgård) och Doc (Toby Kebbel, ”Prince of Persia”), verkar först vara smutsiga hippies, men de visar sig vara mer sofistikerade än så.

Under sin tid med gänget kommer Jane dem närmre och inte helt oväntat börjar hon se saker ur gruppens perspektiv. För som filmen sympatiska protagonist, måste hon förstås svaja i sin övertygelse när hon ställs mot väggen med fakta som att en 4-åring dött av cancer efter att vattnet där hans familj bor förgiftats av arsenik av storföretaget i näreheten.

Den fråga ”The East” ställer och som gör filmen intressant är om det kan kallas terrorism, misshandel och mordförsök när gruppen inte gör annat än låter VD:ar och andra företagsledare få ett smakprov på sin egen medicin – bokstavligen. Om de matas med malariamedlet de påstår är säkert och sedan blir sjuka av det – bär aktivisterna skuld eller de själva?

Det finns tyvärr något konstlat i hur aktivistgruppen skildras. Det faktum att att de är skitiga och långhåriga i början känns udda senare i filmen. De lekar och spel de roar sig med – som att äta med tvångströjor, tvätta varandra eller snurra flaskan med speciella regler – känns som påhitt av någon med enorma fördomar om hur alternativa vänsterinriktade grupper beter sig.

Men bortser man från dessa små fadäser finns det tillräckligt av både moralt ifrågasättande, spännande thriller-element och intressanta karaktärsögonblick – framför allt från Brit Marling, men även Patricia Clarkson och Julia Ormond i mindre roller – för att ”The East” ska hålla.

Gjord som en indie-rulle på liten budget med de relativt stora skådespelarnamnen som ett resultat av regissören Zal Batmanglijs framgång med sin förra film ”Sound of My Voice”, gör ”The East” än mer imponerande. Brit Marling hade huvudrollen även i hans tidigare verk och nu verkar de båda vara på gång till riktigt erkännande, något de verkligen förtjänar.

”The East” verkar tas emot bättre i Europa än USA, vilket inte är konstigt eftersom många i det stora landet i väst av princip vänder sig emot sådana här liberala politiska tankar. Det kommer förstås inte att utgöra ett problem för publiken i Sverige, och även i sitt vänsteraktivistiska budskap finns en balans som gör filmen än mer smakfull.

Amerikansk (och i viss mån svensk) snutfilm i all ära men när det gäller isländsk kriminalitet och smutsiga affärer ligger de i lä. I alla fall i filmens värld. ”City State” berättar om kriminella med hjärtan av guld och korrumperade poliser som alla lurar varandra. Det är spännande, smutsigt och brutalt – men ofta så rått och utan känslor att man glömmer bort att bry sig.

Det är en hård värld vi lever i. Speciellt om du frågar en islänning. Enligt den här thrillern består vardagen av droger, prostitution och våld. Polisen är minst lika inblandade själva och man kan inte lita på någon. När utländska gangsters vill ta över drogmarknaden så hamnar ett antal inblandade personer i kläm – inklusive kriminella som vill hoppa av, ärliga människor som vill hämnas sina älskade och en korrumperad polis som egentligen bara vill ha lite kärlek.

Vi hoppar i klassisk ”Pulp Fiction”-stil mellan karaktärerna och deras historier som det klipps emellan utan att det blir alltför rörigt. Det är många och mycket att hålla reda på men så småningom faller allt på plats. Det är subtilt spelat av begåvade skådespelare (med självaste Jonathan Pryce i en gästroll!) och suggestivt filmat med lagom skakig handkamera.

Tyvärr känns det bara lagom fräscht. Det är svårt att köpa konceptet med en bunt hårda, arga män som alla vill lura och/eller döda varandra. När en man får beskedet att hans gravida fru fått missfall måste publiken förstå att han blir ledsen. Samma sak när en annan mans flickvän hotas till livet. Vi vet redan att sådana här avskum är hårda och brutala. Men får vi inte se några känslor är det svårt att bry sig.

Kvinnosynen är dessutom inte oväntat rätt rutten. Samtliga är flickvänner, fruar eller prostituerade, om inte allt på samma gång. Ágústa Eva Erlendsdóttir lyser upp filmen som en kvinnlig polis som får alla emot sig när hon söker hämnd efter mordförsöket på sin älskare. Tyvärr förminskas även hon mot slutet till någon ofarlig och menlös. När sedan en smutsig snut finner kärleken i en olycklig hora blir det vämjeligt på ”Pretty Woman”-nivå.

I övrigt är det tillräckligt spännande och oförutsägbart för att ryckas med. Men även om det är på en mer stilsäker nivå än exempelvis svensk snutfilm så saknar regissören Olaf de Fleur Johannesson samma fingerfärdighet som Martin Scorsese eller Quentin Tarantino. Man gillar det man ser – men önskar att man brydde sig mer.

Den vackra men väldigt enkla kärlekshistorian ramas in av cirkuskonster som skulle få bröderna Bronett att tystna av hänförelse. Tyvärr faller filmen på berättelsens vaghet, men visuellt är det fortfarande en fest. ”Alice i Underlandet” möter ”Romeo och Julia” på ett helt nytt och fängslande sätt och åtminstone mitt tycke uppstår.

Det är som sagt en simpel berättelse om kärlek som binder samman det visuella spektaklet bestående av akrobatnummer det ena mer svindlande än det andra.

Det handlar om Mia (Erika Linz) som vid första ögonkastet blir förälskad i trapetsartisten The Aerialist (Igor Zaripov). När deras blickar möts mitt i ett nummer faller han handlöst och hon med honom. In och ner någonstans i en annan dimension och ”fall in love” har nog aldrig skildrats så bokstavligt än här. Väl där nere tappar hon bort sin kärlek och ger sig iväg på en resa i Cirque du Soleils knasiga värld med hopp om att finna honom.

Det är precis som det låter, inte en direkt verklighetstrogen film och den kan liknas vid en musikal fastän att numren här består av mycket mer än bara musik och dans. Jag har aldrig själv sett en föreställning av gruppen, även om jag vill och en dag också ska, men tills det händer är jag glad att jag har möjlighet att uppleva åtminstone en del så här. Mycket går såklart förlorat när man översätter en eller flera shower till en ihopklippt film och ännu mer tappas bort när den pressas ner i tv-formatet (varför kunde inte denna visas på bio med 3D i Sverige?). Ändå blir det riktigt häftigt många gånger tack vare kamerans möjlighet till närbilder och jag gapar oftare än inte. Vissa nummer är tyvärr för redigerade för att man ska få en känsla av helhet och verkligen kunna svepas med och skådespeleriet är inte heller det bästa möjliga. Fast då bygger ju inte filmen på de prestationerna alls, så mycket som akrobaternas skicklighet och alla som deltar är helt makalösa artister i absolut världsklass!

Cirkus med clowner och elefanter på ett ben har jag inte mycket till övers för, men den mer gammeldags varianten av tivoli som här visas upp är förtrollande. Smidiga människor hängande och svängande i trapets, kastande sina kollegor med livet hela tiden som insats är onekligen otroligt fascinerande.

Tyvärr saknas något i helheten om man ska se på det som film, och film ska det ju vara. Skaparna borde helt enkelt ha koncentrerat sig mer på den röda tråden – kärlekshistorien, för som det är nu blir det inte så mycket mer än ett best of Cirque du Soleil. Väldigt bäst i och för sig, men sådana samlingar finns ju redan vad jag vet. James Cameron i sin roll som producent hade gärna fått propsa på lite Baz Luhfmann-touch för att få till den rätta känslan och en lyckad show kombinerat med trovärdig lovestory, för tyvärr håller det inte helt. Men resultatet är ändå väldigt läckert och fantasifullt och mycket, mycket sevärt!