Författare: Moviezine.se Recensioner

Novisregissören James DeMonaco använder de gamla vanliga svulstigheterna som instängdhet, obehagliga masker och antagonister med uppseväckande utseende för att skrämma slag på sin publik. Men det är framtidsvisionen som osar av George Orwells 1984 som är mest eggande med ”The Purge”. Dessvärre räcker det inte hela vägen – i slutändan är det är en medioker film vi bjuds på där Ethan Hawke under, bara en natt, får leka kurragömma.

USA, 2022. Arbetslösheten ligger på 1% men bakom en tillsynes fläckfri yta döljer sig ett infekterat samhällssystem. Övervakningskamerorna visar upplopp på gatorna där folk skjuts, knivhuggs och yxas ihjäl.

En gång om året infaller The Purge, utrensningen, som blivit en slags nationalhögtid hos amerikanerna och som tillbaka i tiden räddade fosterlandet från fattigdom. Då tillåts medborgarna att släppa lös sin förtryckta aggression och sina inre demoner för att sedan gå bananas med vapen. Lagen trädde i kraft på inrådan från regeringen som ansåg att det är nyttigt för medborgarna att under 12-timmar få ”rena sig själva” utan möjligheten att uppsöka polis eller vård.

I en trygg villastad finner vi familjen Sandin som valt att avstå från att delta i The Purge och låser ned huset i väntan på vargtimmens kravaller. Det går självfallet att lista ut med lillfingret att kvartetten inte kommer få unna sig en stillsam innesittarkväll. Istället för att följa lynchningen som pågår utanför dörrarna får vi se familjen hantera incidenter och höra hur de resonerar kring människans värde i kritiska lägen. Oinbjudna gäster dyker upp, det uppstår ett bibliskt dilemma i hur man ska behandla sin näste och några akter senare har svetten börjat drypa fram i pannan på James (Ethan Hawke).

Lena Headeys vacklande skådespeleri som mamman och ett par illasittande repliker här och där är det svårt att ha överseende med och det sätter en lite parodisk ton på filmen. Länge sitter jag också undrandes över om tonårsdottern när som helst ska kasta av sig kläderna för att medverka i en porrfilm som sexig skolflicka med den kortkorta kjolen som nästan blottar hela skrevet. Det uppstår rundgång med det repitativa manuset som märkbart försöker förmedla någon slags samhällskritik och leverera ett svårsmält underliggande budskap. Konceptet är bra men DeMonaco misslyckas ibland med att föra över teori till praktik när han underskattar tittarens uppfattningsförmåga.

Det har varit lite torrt på skräckfilmsfronten på sistone då efterfrågan på superhjälte-filmerna eskalerat och i stort sätt tagit över. Även om ”The Purge” främst klassificeras som en hybrid mellan sci-fi, skräck och thriller så finns det några scener som genererar gåshud och får en att hoppa till ordentligt i biostolen. Mycket är fel men inte allt. De bitarna som sitter på sin plats är riktigt bra.

Det är inte lätt att vara vuxen, med ansvar och allt vad det heter. Då är det roligare att supa till och leka ansvarslös tonåring istället. Det verkar vara något av budskapet i den här mörka, grötiga komedin som är rolig i sin absurditet men vars människoöden känns föga originella.

Syskon, bröder som systrar är sällan särskilt lika och främst på film blir det tydligt. Som i den här franska komedin. Benoit (Benoît Poelvoorde) är fyrtionånting punkare som sover i hundkojor, använder öl som frisyrgelé och roar sig med att sparka ner vägskyltar. Den ansvarsfulla brodern Jean-Pierre (Albert Dupontel) jobbar som säljare men ser snart sin tillvaro förfalla när han får sparken. Benoit tar sig an Jean-Pierre som sin sidekick och snart gör den rebelliska duon stan osäker.

Benoit liknar något av en trasig, tragisk kusin till Pölsa i ”Smala Sussie” medan Jean-Pierre är en ganska typisk karriärmänniska som går ner sig och lär sig uppskatta livet. Det är dock inte så Hollywood-romantiskt som vi kanske är vana vid utan ofta tragikomiskt och absurt. Som när Benoit frenetiskt headbangar och pekar finger åt en samling restauranggäster eller när den däckade Jean-Pierres ex-fru tvingas hämta upp deras bortglömda bebis vid en snabbmatsdrive-in.

Det är stundtals riktigt roligt och regissörerna Gustave de Kervern och Benoît Delépine vågar tacksamt nog dra ut på flera bisarra sekvenser som bidrar till den svarta humorn. Tyvärr rycks jag aldrig med i de tragiska människoödena. Vi har sett vita män med medelålderskriser förr och även vuxenbebisar som vägrar växa upp. Relationen med föräldrarna (Brigitte Fontaine är fantastisk som mamman) är intressant men fördjupas aldrig.

”Not Dead” är en roande film med en charmig glimt i ögat, och huvudrollsinnehavarna (särskilt Poelvoorde som vi senast såg i ”En bohem i Paris”) är suveräna. Stilen är uppskattad och mer intressant än om samma film gjorts i USA, och råare än exempelvis ”Mammas pojkar”. Men däri ligger också problemet – vi har sett det förut. Filmen blir tyvärr aldrig så originell eller provocerande som filmskaparna tänkt sig, trots ett stabilt underhållningsvärde.

Klyschig roadmovie som ändå lyfter en bit tack vare en lysande halva av skådespelarensemblen på två. Filmen som helhet är en rätt seg men dock trevlig liten bekantskap och den lyckas förvånande nog med konststycket att roa, utan att direkt vara så rolig.

”The Guilt Trip” är en typisk roadmovie i vilken inte så mycket annan handling än själva resandet ryms. Mor och son ska åka genom USA i trång, liten bil. Han för att pitcha en affärsidé och hon för att han under ett svagt ögonblick råkade bjuda med henne.

Som det brukar, blir det mer än en resa på resan. Paret tar sig från stad till stad, men den komplexfyllda mor-och son-relationen tar sig också den en välbehövlig tripp.

När Barbra Streisand och Seth Rogen paras ihop som mor och son blir det en fin mix av gammalt och nytt. Inte bara rent åldersmässigt utan också vad gäller de olika komiska stilarna de båda kommit att representera. Streisand är en traditionell komedienne av den mer klassiska skolan, ständigt lite smårolig och självsäker utan att vara burdus. Hon är kvick i käften och har hela tiden mycket bra timing och parerar skickligt det som kommer hennes väg. Rogen däremot är den mer moderna lustigkurren. Han är gullig på ytan, men kommer laddad med lagom vulgära fräckheter redo att när som helst avfyras med effektiv betoning på köpet. Tyvärr kommer han inte till sin rätt i ”The Guilt Trip” som helt klart är mer Streisands typ av komedi. Det är också hon som till sist regerar med sin gestaltning som underfundiga Joyce och trots ett bitvis haltande manus köper jag karaktären nästan fullt ut.

Rogen är absolut inte dålig han heller men lämnar inget större avtryck när han gör en nedtonad variant av killen som han oftast brukar spela, minus alltså könspassningarna och det andra roliga. Och även om de två har en bra kemi, med snäll och fungerande jargong, så förblir han ett bollplank åt den mycket mer rutinerade och karismatiska Streisand. Filmen hade faktiskt vunnit rätt ordentligt på om hon hade fått en tydligare huvudroll istället för att något slentrianmässigt förpassas till att vara den tjatiga mamman.

Det finns överhuvudtaget en hel del som kunde gjorts bättre och historien om stackars Andy som tvingas lyssna på tantsnusk i bilstereon genom hela kontinenten hade absolut kunnat göras med mer humor. På något sätt landar det på vägen nästan i dramafacket och hela filmen är farligt nära gränsen till att bli för lågmäld. Den lyckas till sist ändå hålla sig på rätt sida och trots att tempot är hyfsat monotont och att det inte händer jättemycket så blir det förvånande nog inte direkt tråkigt någon gång.

”The Guilt Trip” är mer trivsam och charmig, än direkt skitrolig. Och den är absolut sevärd för rätt målgrupp, vilken jag tror är en annan än den som tilltalas av till exempel ”Baksmällan del 3”.

Det kollektivt fullständigt lysande samarbetet på alla plan gör denna film till ett fortfarande fungerande mästerverk. ”The Breakfast Club” utstrålar sådan smittande glädje och värme att det bara inte går att komma undan. Den bär dessutom med sig ett fantastiskt bra och stärkande budskap, vilket gör den till en av de bästa ungdomsfilmerna någonsin.

Det handlar om fem ungdomar ur olika sociala klasser som träffas under en lördag på en kvarsittning i skolan. De tvingas lära känna varandra och på kuppen sig själva, vilket inte på alla håll är en trevlig ny bekantskap.

”The Breakfast Club” har några år på nacken, närmare bestämt 28. Och även om jag själv inte längre trovärdigt kan titulera mig tjej och idag är betydligt äldre än personerna i filmen, så tycker jag faktiskt inte den har åldrats alls. Visst, modet och musiken är annorlunda, men karaktärerna känns fortsatt väldigt äkta och relationerna dem emellan likaså.

Manuset är fantastiskt och de på ytan stereotypa ungdomarna beskrivs klockrent. Vi har prinsessan, sportfånen, busen, plugghästen och knäppgöken och samtliga är verkligen skildrade med så nyanserade penseldrag att man känner med dem alla. Men ännu viktigare -man känner igen dem alla. Regissören John Hughes lyckas locka fram det bästa ur hela det unga sällskapet (Judd Nelson, Emilio Estevez, Molly Ringwald med flera) och de agerar alla fullständigt naturligt i förhållande till varandra och till historien de berättar. Musiken är också den helt underbar och inledningen med Simple Minds ”Don’t you forget about me” ger tonårstiden, närhelst den drabbar alternativt blomstrar, ett välbehövligt uppmuntrande ledmotiv.

Det är extremt modigt att göra ett slags kammarspel om ungdomar, med ungdomar och till stor del för ungdomar. Men när det görs så här bra, fungerar det tveklöst väl.

Förvisso är det stundvis ganska snällt, rätt publikfriande och ibland nästan provocerande gulligt, fast samtidigt säger filmen otroligt mycket om den verklighet som är ungdomars. Det talas på ett tidlöst sätt om prestationer, ansvar och egenvärde medan auktoriteter ifrågasätts och roller utmanas och framförallt tar den hela vägen deras sida. Så filmen är, axelvaddarna till trots, utan tvekan lika aktuell och viktig än idag.

Visst finns några hack i historien och helt logiskt kanske det inte är hela vägen, men manuset är oavsett (som redan sagts) fullständigt briljant och replikerna träffsäkra. Tempot är dessutom genom hela högt och ytterst intensivt.

Att Ally Sheedys gothinspirerade basketcase (knäppgöken)-karaktär mot slutet görs prinsess-fin för att till synes duga är visserligen en skönhetsfläck som stör mig en aning varje gång och tyvärr är det också den som står i vägen för en femma i betyget. Men i övrigt kan jag ändå bortse ifrån den brobyggande missen, då det finns så mycket annat upplyftande. För lyfter mig, det gör denna sannerligen.

Jag har sett ”The Breakfast Club” många gånger och kommer se den tills jag dör. Och jag vet faktiskt inte just nu om det finns någon annan film, som jag med samma säkerhet kommer se om och antagligen, ifall Gud är god, om igen efter det.

En actionkomedi med Sandra Bullock och Melissa McCarthy som omaka snutar kan låta både flopp eller flipp. Lite oväntat hamnar man någonstans emellan i en film som efter en ganska värdelös första halva blir riktigt rolig, men även har ett fint budskap kring systerskap.

Trots en välförtjänt Oscar på CV:t är Sandra Bullock fortfarande en bland filmkännare ganska föraktad skådespelerska som gjort några töntiga romcoms för mycket. Däremot går det inte att förneka att kvinnan har en fantastisk komisk talang och den får hon tacksamt nog utagera i den här ojämna rullen.

Hon matchas fint av Melissa McCarthy, som här återförenas med ”Bridesmaids”-regissören Paul Feig. Bullock spelar en överambitiös men impopulär FBI-agent som skickas till Boston för att haffa en ökänd knarklangarboss. Hon tvingas slå sig samman med en högljudd, bråkig polis (McCarthy) vars oortodoxa metoder inte alltid går hem.

Trailern lovade inte gott och inledningsvis är det ganska illa. Våra båda stjärnor tampas med både tämligen osympatiska, självcentrerade karaktärer och scener och repliker som är långt ifrån så roliga som de utger sig för att vara. Men framför allt är det en förutsägbar, trist historia av typen käbblande omaka duo som måste tvingas samarbeta för att lösa ett fall… Det har gjorts ett oräkneligt antal gånger med varierande kön och etnicitet på huvudrollsinnehavarna.

Men efter nästan halva filmen händer något. Det blir riktigt roligt. Bullock och McCarthy ges lite mer svängrum, utvecklar kemin och släpper loss de komiska talanger de besitter. De ges en handfull hejdlösa situationer som bjuder på några sköna asgarv. Det är aldrig någon sofistikerad om ens smart humor (vilket den aldrig påstår heller), men roligt är det.

Sedan finns här – utan att filmen tar sig själv på för stort allvar – ett fint och i dagens samhälle relevant budskap kring systerskap och respekt kvinnor emellan. Ett lite ovanligt men likväl effektivt sätt att skildra den klassiska vänskapshistorien med två utstötta enstöringar som finner varandra i sin ensamhet.

Det är långt ifrån någon helgjuten film. Första halvan haltar som bäst och manuset hade gynnats av både en bättre story och fler roliga scener (lyckligtvis slipper vi tjockisskämt kring McCarthy). Att man slänger in en flirtig men aldrig utvecklad kärleksintrig med en nedtonad Marlon Wayans (finn felet i den meningen) är omotiverat på en rent pinsam nivå. Men i slutändan lämnar jag ändå salongen med ett leende på läpparna. Bullock och McCarthy underhåller med en skönt osofistikerat bakisrulle.