Mina saker låg i små berg i en hall på Norrbackagatan. Jag hade testat på vuxenlivet för första gången någonsin, hade spelat med hela hjärtat och förlorat allt. Mina tårar gick inte längre att kamoflera och jag kände hur jag gick sönder inuti. Mina tjocktröja ifrån Veolia var dränkt av hjärtesorg och jag fick knappt luft när min mamma tittade på mig med den där blicken bara mödrar kan få när de får ont med sitt barn. Jag kastade mig i famnen på henne, grät så att den billiga mascaran snabbt smetades ut i hela mitt ansikte och mina andetag blev korta, intensiva och för var liten luft jag kippade in så blev smärtan bara värre.
Jag grävde upp lådan ur ena kassen, tog fram hjärtat i glas och lindade in det i en tråkig tröja. Det blev till en ful, ojämn klädboll som jag puttade in allra, allra längst bak i min garderob. Nog att jag ville ha hjärtat för mig själv, men jag ville inte se det, ville inte minnas mer.
Jag tog en cigarett på balkongen. Mamma satt bredvid och frågade frågor som skulle försöka muntra upp mig; ”var han något att ha då?”, ”var han inte lite känslokall, Eve?”. Allt som kunde leda min uppmärksamhet bort ifrån det faktum att jag hade tappat det jag verkligen ville skulle fungera. Det jag hade kämpat så hårt för. Det fungerade inte. Jag var ledsen en lång tid efteråt. Hur lång tid är svårt för mig att erkänna än idag. Det var som att jag aldrig riktigt slutade hoppas. Det var som att han kunde dra upp min puls på en sekund genom att bara visa sig i min närhet, bara ta i mig, bara tala till mig. Det var som att den där drömmen aldrig riktigt slocknade helt och hållet, som att varje gång han förnedrade mig och gav mig ångest var det ändå värt det för att jag fick tid med honom.
Det är märkligt att när hjärnan skriker nej som högst är det som att hjärtat får värsta graden tinnitus och inte hör. Det är så det är att älska någon på riktigt antar jag. Det är som att man sakta låter vartenda del av kroppen brinna, som att man låter lungor, magsäck och strupe bada i frätande syra, som att man krossar ryggraden med flit.. och det enda man gör är att titta på, känna att det ändå är värt det. Jag fortsatte åka hem till honom, ge honom det lilla som fanns kvar av mig att ge, och jag fortsatte att sätta mig på det där tåget vissa mornar. Känslan var inte densamma. Det var inte tryggt, inte mysigt. Det var skitigt, äckligt och idiotiskt. Vem hade han varit med i helgen när jag inte hade varit där? Varför ville han bara vara med mig över natten och aldrig på dagen? Varför ringde han inte längre och frågade hur jag mådde? Hur kunde något bli så ytligt?
Jag skämdes. Min självrespekt borde vetat bättre. Jag önskar att jag kunde gett mitt yngre jag en del av det jag har idag för jag hade knappt någon på den här tiden. Jag önskar så hårt att jag bara hade slutat åka dit, men det går inte att få ogjort. Det går inte heller att få ogjort att jag var beroende av honom till den grad att jag kände mig helt värdelös utan det vi hade ihop.
”If you loved me as much as you said you did
Then you wouldn’t have hurt me like I ain’t shit
Now you pushed me away like you never even knew me
I loved you with my heart, really and truly
I guess you forgot about the times that we shared
When I would run my fingers through your hair
Late nights, just holding you in my arms
I don’t know how I could do you so wrong
I really wanna show you I really need to hold you
I really wanna know you like no one else could know you
You’re number one, always in my heart
And now I can’t believe that our love is torn apart”
– Aviation med you where my everything
Det värsta var dock inte att vi fortsatte träffas. Det värsta var de gångerna han ville testa mig och se min reaktion. Han blev tillsammans med en kompis/bekant till mig och en sommardag kanske ett år efter vi gjort slut försökte han lura mig till Blommor & Bin (en rejvfest på Långholmen) för att visa upp sin nya skatt. Hans kompis skrev i chatten och frågade om jag var där, men av någon anledning hade karma ett gott öga för mig och jag var på annan ort och badade med en annan pojke. En magkänsla jag hade visste att han hade börjat träffa någon ny, så jag gjorde detsamma. Den pojken kom till att rädda livet lite grann på mig senare i livet.
Det gjorde bara så ont varje gång han försökte få den där reaktionen ifrån mig. Under den tiden som gick efteråt skulle han alltid ”råka nämna” saker som hänt på fester, ”råka nämna” gemensamma vänner han umgåtts med, ”råka nämna” att han gjort saker som kunde avslöja mitt pokerface. Det gjorde han aldrig. Även om jag ofta får höra idag att jag knappt har något sådant ansikte, så kunde jag tävlat i det förr.
Det hindrade dock inte den där känslan från att slå mig likt ett knytnävslag rakt i magen varje gång han skev på MSN.
Månader senare bjöd han oss båda på samma fest. Mig och hans tjej. Än idag, nu när man måste ta den där trippen till memory lane, så förstår jag inte det helt och hållet. Förmodligen för att han ännu en gång ville se min reaktion när han kysste sin tjej. Han fick ingen. Han satte till och med på vår låt två-tre gånger på samma fest. Han fick ingen alls. Jag ville inte ge mer. Jag ville inte ge mer av mig. Jag var klar nu. Det var över.
Det var någonstans höjden av kränkning när man så tydligt gjorde det även inför andra.
Och där, efter den där festen, så slutade jag bry mig om han skrev någonstans. Jag hade accepterat att han hade gått vidare, att vi inte skulle få det jag ville ha, att det var över.
Så jag ringde pojken som skulle till att rädda livet på mig lite grann och han hämtade mig en mörk natt någonstans på den blå linjen i sin vita bil.