Historien om mitt hjärta del 3

Jag minns den dagen i detalj. Jag minns att vi hade suttit på Fonus ett par veckor innan och att jag hade fått välja vilken kista hon skulle ha och vilka blommor till. Jag valde vit kista med rosa blommor. Delvis för att jag aldrig såg henne som ”mörkt trä”, delvis för att vi båda var tokiga i Hello Kitty. Det blev rosa rosor med en vit, ganska enkel kista utan snirklar och detaljer. Hon var enkel och som min pappa sa;

”Hon hade nog velat ha det du hade velat ha, Eve. Ni gillade ju samma saker.”

Det var det värsta jag kunde höra där och då. Kanske det värsta jag fortfarande kan få höra. Det där med hur lika vi är, hur vi tycker om samma saker och har likadana ögon. Det känns fortfarande som jag svalt en naturlig ametist varje gång någon nämner likheter oss emellan. En del blir givetvis glad att jag kan föra något vidare till världen hon lämnat, men den större delen blir ofta ledsen och vill ha henne här. Jag hade till och med kunnat fortsätta röka om hon var kvar. Jag menar.. jag började ju ännu en gång för hennes skull för att kunna vara hennes rökstöd. Jag hade kunnat offra det igen. Bara hon var här med mig.

Men hon är inte här med mig och det fick jag inse medan jag knaprade på en karamell inne på Fonus medan min pappa tittade stelt in i väggen för att inte börja gråta medan jag bläddrade i en katalog över olika blomsterarrangemang och min lillasyster satt bredvid och höll med mig. Den snälla tanten med den mjuka rösten bakom bordet berättade vilka som var klassiska och vilka som inte var. Det var till mycket hjälp för min syster ville aldrig ha klassiskt. Hon ville vara egen. Jag valde en lite coolare variant och pappa nickade bara med. Orkade inte riktigt.

Det blev varmare ute. Jag minns att jag inte hade ens orkat tvätta upp något att ha på mig. Det enda jag hade gjort under natten var att skriva klart talet hon hade önskat i sitt ”efter-döden-önskeblock” som jag fått ärva. Där hade jag bl.a. fått uppgiften att berätta för alla vem hon var på hennes begravning. Jag skulle dessutom spela Elation Station med Infected Mushroom och fördela hennes saker noga och väl. Den punkten om att berätta för henne om vem hon var gjorde mig alldeles yr. Jag som har scenskräck är inte mycket för att stå inför publik – såvida jag inte är duktigt förberedd och påläst om vad jag pysslar med (exempelvis hålla föredrag), men vem kan vara påläst och förberedd till att hålla tal om sin döda storasyster för en hel kyrka med hennes närmsta vänner och släktingar? Vem fan kan det egentligen?

Jag kunde inte det.

Jag minns att jag tog på mig mammas gamla svarta klänning. Det var den enda svarta klänningen som fortfarande passade mig efter min viktuppgång. Leggings i en vinröd färg undertill för att dölja mina nya celluliter som samlats medan jag spenderat dagarna i Hässelby strand med att dunka huvudet i väggen, gråta, önska att jag var död och känna mig som en mördare. Det enda jag var lite glad över var pizza, dramatiska dokusåpor och Marabou. Annars vågade jag inte gå ut för att jag trodde att alla människor hatade mig och för att jag kände mig för värdelös för att få vara ute bland folk. Att jag inte var tillräckligt bra helt enkelt. Och det, det hade gjort att jag inte fick på mig mina kläder mer, så jag fick låna kläder av mamma.

Väl ute på vår gata i stan bränner solen på ganska ordentligt och jag inser att jag klätt på mig lite för mycket. Samtidigt vill jag inte ha mindre kläder heller. Jag vill inte visa upp min fula kropp, vill inte att det ska synas vilken dålig person jag är som inte ens kan ta hand om mig själv längre. För nog att jag inte lyckades ta hand om min syster, det kunde jag nästan klara av, men inte att visa mina egna brister med min egen hygien och hälsa. Det orkade jag inte.

I min jackficka vilar en lapp som jag stryker med en svettig tumme lite då och då. I andra fickan ligger en bränd CD-skiva med låtar jag och prästen planerat ihop. Nycklar, mobil och plånbok med SL-kort. Jag stannde upp för ett ögonblick. Hade jag glömt något? Nej. Nej, inte vad jag kom på. Var det något mer jag ville ha med mig? Hade jag verkligen med allt?

Jag hade en ganska god marginal, så jag tog hissen upp igen. Jag blev stående en stund i hallen. Var det något? Pappa skulle ha med sig gosedjuret jag gav henne på sjukhuset som hon tyckte så mycket om och Fonus skulle ta med rosor. Var det något mer? Vad är det jag missar?

Jag gick fram och tillbaka. Mitt leg ligger ju i min plånbok och SL-kortet med. Men det var ändå något.. något jag hade missat..

Då kom jag på det. Min arm kastade sig på handtaget och garderobsdörren for upp. Jag tog tag i en klädboll som låg allra längst in, vecklade ut den och hittade mitt hjärta, mitt enda lilla hjärta. Jag tog ett hårt grepp om det, la det i fickan med lappen och tog mig ner till Karlbergs station där tåget mot Bålsta tog mig till Jakobsberg. Att gå den där sträckan från tåget till kyrkan, att behöva minnas alla promenader jag gjorde med henne och hennes lilla son, alla gånger vi gått till affären, alla gånger jag sprungit med barnvagnen och stannat den hastigt så att lilla Alexander fått fjärilar i magen och skrikit av skratt medan storasyster gått kaxigt med en cigarett i handen utan hår på huvudet och hejat på.

Jag satte mig på en bänk utanför. Jag var tidig. Ingen var där ännu och jag ville inte gå in, ville inte höra det där bandet med den förinspelade orgeln som sorgligt påminner om hur orättvist och jävligt allt kan vara. Jag satt hellre utanför i solen med handen i jackfickan, med tummen på min lapp. Hellre det.

In svänger en svart bil och ut kommer tre killar som skulle kunnat vara med i Matrix. Det var dem inte. De öppnade bakdörren till bilen och bar ut min syster i hennes vita kista. Och där satt jag ensam med hennes gamla mobil i handen och tårarna smög ner för mitt ansikte, men torkades snabbt bort av en lillasyster i sin mammas klänning som inte orkade med uppmärksamheten där och då, inte orkade avslöja att hon var ledsnast i världen.

Min familj kom stunden senare och vi alla klev in i kyrkan tillsammans. Pappa placerade det lilla gosedjuret på kistan och min bror klappade på min arm. Han visste att det här var bland det värsta jag skulle gå igenom. Han kände det. Han berättade för mig att han skulle ta hand om mig och att jag inte behövde oroa mig. Sedan tog han min hand och vi satte oss på första bänkraden så nära henne som möjligt.

”The rain has moved on
And left a new day
Nothing seems to move everything is still
It’s just a perfect day

The shadows and light
That move with the wind
Hidden violets grow splashed with summer spray
Just another perfect day

On the wild and misty hillside
Fear is nature’s warning
Hunger here is never far away

And all of this world
Is for children who play
Days that never end always should remain
Another perfect day”
– Miriam Stockley med Perfect day

Låten min lillasyster hade valt spelades först och redan efter första meningen bröt jag ihop. Min bror klappade mig på ryggen och min pappa bytte plats och satte sig på min andra sida för att göra detsamma. Det kändes som att livet var slut, som att allt bara var slut. Jag ville bara skrika rakt ut att livet kunde dra åt helvete. Gud, Jesus och alla andra jävla hycklare kunde dra åt helvete. Allt i hela jävla världen kunde dra åt helvete faktiskt. Nu fanns bara mörker kvar. Ingenting positivt. Allt var slut och ingenting skulle bli bra igen. Vi hade förlorat den bästa människan i världen, min idol, den jag älskade mest i hela världen. Det fanns inget mer att leva för. Det var över nu. Hon skulle aldrig komma tillbaka, aldrig kunna bli frisk. Hon var död, borta, för evigt.

En stor tår föll ner på mitt papper och smetade ut en bokstav eller två. Jag brydde mig inte. Jag brydde mig inte om ett skit längre. Jag ville bara så hårt att någon skulle öppna dörren, hojta högt ”EVELINE, DET ÄR BARA ETT SKÄMT, DET ÄR INTE PÅ RIKTIGT, HON LEVER EGENTLIGEN!! LOO, KOM FRAM!!”, och så skulle locket öppnas och hon skulle gapskratta jättehögt och säga; ”men för fan syrran, jag sa ju att jag inte skulle dö, att vi skulle klara det här tillsammans och vi gjorde det!! vi besegrade skalbaggen!!” (hon kallade sin sjukdom så, en metafor).

Och sedan skulle jag få kyssa hennes panna igen bara att den inte skulle vara täckt av svett, inte vara blek som snö, inte vara av oro. Det skulle vara som ett slags ”äntligen är du frisk, här får du en fet jävla SMACK-PUSS i pannan” liksom.

Det blev inte så. Ingen kom in och sa att allt var ett skämt. Prästen började prata och allt blev bara värre och värre. Även prästen var en personlig önskan ifrån hennes block – alltså vem som skulle vara det, och hon kände min syster, så hon kunde sätta ord och meningar på henne rätt bra hon med. Men av att döma ifrån den texten som var i blocket, så menade min syster att även jag skulle berätta för folk om vem hon var.

”Words like violence
Break the silence
Come crashing in
Into my little world
Painful to me
Pierce right through me
Can’t you understand
Oh my little girl

All I ever wanted
All I ever needed
Is here in my arms
Words are very unnecessary
They can only do harm”
– Depeche mode med Enjoy the Silence 

Min låt spelas. Jag kan inte längre behärska min gråtteknik. Jag gråter så att det ekar i hela kyrkan. Gråter som att jag har ont i hela kroppen, som att något bara slitits ifrån mig. Jag gråter lika okontrollerat som ett barn i trotsåldern med sockerförbud gör hungrig i en godisbutik. Jag gör ljud såsom ”UHUU”, ”FAAN”, ”NEEJ” och ”VARFÖR” medan tårarna kastar sig likt spöregn över hela stengolvet och färgar det en nyans mörkare. Min pappa och bror försöker krama om mig hårt medan mina händer skakar och jag förstått att det verkligen, absolut inte, är ett skämt. Att det är på riktigt. Att jag måste säga hejdå till den personen som betytt mest i hela mitt liv. Till den personen som, i princip, var mitt liv. Jag ska säga hejdå och inte bara för en stund – utan för evigt. Och vartenda del av min kropp protesterar. Jag vill inte. Jag vill inte lämna henne. Jag vill inte gå. Jag vill verkligen inte.

Min bror och pappa torkar tårar, klappar mig på rygg, kramar om, håller hand och försöker ta hand om mig bäst det går. Låten går mot sitt slut och prästen vickar sitt huvud och kastar en sorgsen blick mot mig. Jag tar ett djupt andetag, vecklar ut min svettiga, blöta lapp, kliver fram ett par steg och ställer mig bredvid min syster i sin fina kista.

”Nu ska lillasyster Eveline hålla ett tal om Loo”, säger prästen och det blir knäpptyst i lokalen, inte ett andetag hörs.

Mina ben skakar som aldrig förr och jag får en snabb bild av att jag måste se ut som en svartklädd Nasse ifrån Nalle puh. Jag orkar inte bry mig längre. Mitt rödsvullna ansikte med avsaknad av både ögonskugga, ögonbryn och säkert en herrans massa smink utom mascaran som lagt sig som en stor intorkad grå pöl, det i sig får tala för de andra om hur svårt detta redan är för mig och att mina svaga ben kanske är mitt minsta bekymmer nu. Jag tar upp lappen och på den minns jag inte särskilt mycket. Jag minns meningen ”hon kunde få blommor att växa ur aska” – alltså som en beskrivning över att hon alltid ville skapa en lycklig värld. Hon ville alltid sprida sin glädje till andra, ville skina upp alla människors mörker. Det var bara så hon var, inget hon ens behövde anstränga sig för att göra. Hon ville rädda alla, ville att alla skulle ha det bra. Och hon ville det oavsett hur svårt det än skulle vara, oavsett hur mörkt mörkret var.

Mitt tal tar slut någon gång efter meningen ”hon var snart tjugotvå när jag kom in i hennes liv och jag är snart tjugotvå när hon lämnar mitt”, och flera av hennes närmsta vänner kan inte heller behärska det där med en propert gråtteknik längre. Det var som att hela mitt tal målade den starkaste bilden av vem min syster faktiskt verkligen var, vad hon betydde för oss.

Jag satte mig på bänken med mina skakiga ben igen och min pappa tittade på mig och sa ”Eve, det där var det bästa talet jag hört i hela mitt liv, kan jag få behålla det?”. Jag gav honom lappen och han vek försiktigt ihop den och la den i fickan på sin kavaj.

Splitting an atom med Ott spelas. Låten min storasyster spelade på hennes sons dop. Vi alla ska tända ljus och säga hejdå en sista gång. Min bror får, i princip, lyfta upp mig för jag har börjat gråta så hårt till låten att mina ben typ gett upp nu. Min kropp vill inte mer. Jag vill inte det här. Jag vill verkligen inte säga hejdå. Jag vill vara kvar här med henne för evigt tills jag dör själv. Jag vill inte lämna henne. Jag vill följa med henne, vill inte vara kvar här, vill bara inte mer. Jag kan inte leva ett liv utan henne. Det är inget liv ens.

Han får tända ljuset åt mig medan jag lutar mig mot en vägg för att ens orka stå. Jag är sist ut att tända för jag har varit alldeles för seg för att hänga med resten av gruppen. Jag vill mest bara dö. Bli skjuten i huvudet, få en hjärnblödning, bara dö. Låten hinner ta slut, och han sätter ljuset i min hand och ber mig peka ut ett ställe på den där ljusgloben jag vill sätta det. Jag väljer ett ställe som ser tomt ut och sedan går han och jag fram till kistan med min motvilliga kropp och mina skakiga ben. Min hand nuddar kistans tak och jag blir stående där tills pappa får hjälpa min bror dra mig tillbaka till bänken igen.

Prästen säger några avslutande ord om att hon är kommen av jord och skall dit åter. Jag hör inte. Jag bryr mig inte. Jag vill inte det här mer. Jag vill gå strax utanför kyrkan bredvid henne med den där barnvagnen och höra om hennes drömmar om tatueringar, resor och roliga påhitt – inte sitta här. Jag vill att hon ska få leva, inte att hon ska dö. Jag vill så gärna att hon bara ska få leva igen, ska få det liv hon ville ha och förtjänar. Jag vill vara med när solen skiner och hon ler med sina sneda tänder mot mig medan hennes mun talar förort-stockholmska, medan hon asgarvar högt och rakt ut utan skam i kroppen, medan hon kallar mig ”syrran” hela tiden istället för ”Eve” bara för att få känna sig lite extra storasyster:aktig.

Hon älskade att få vara storasyster. Och jag älskade min storasyster.

En liten jordhög läggs på kistan och prästen ger någon slags hint om att begravningen är slut. Människor börjar röra sig mot utgången och jag reser mig upp, tar ett par steg och ställer mig vid kistan. Jag sjunker ihop bakom den, sätter mig på knä och vill inte släppa, vill inte säga hejdå. Tårarna slutar aldrig att ramla ner och mina händer kramar kanten på kistans lock. Min pappa försöker tala lugnt till mig, försöker få mig att lämna, men jag kan inte. Jag kan inte för något i världen lämna henne. Jag vill inte.

Fonus personal som ska bära ut kistan blir ombedda att vänta en liten stund av pappa och prästen medan jag sitter i spögråt och vägrar släppa taget. Jag mumlar en massa saker om tatueringar, om solsken, om nattklubbar och resor. Jag mumlar att vi ska göra dom ändå, att jag ska fixa det, att allt ska bli bra igen.

Min pappa och storebror får dra upp mig ifrån golvet och lugnt försöka få mig att lämna lokalen. Jag tar några steg mot bänken, tar tag i min jacka och känner något tungt i min högra ficka. Mitt hjärta.

Mina steg blir plötsligt rappa och jag skyndar mig fram innan männen ifrån Matrix fått tag i kistans handtag, lägger hjärtat med en liten duns någonstans vid mitten av kistans lock framför blommorna och bakom gosedjuret. Jag hinner precis göra det innan de ska lyfta iväg henne, innan hon ska få åka någon annanstans, lämna allt det här, lämna oss.

”Det kanske inte går att bränna med henne som gosedjuret gör, Eve”, säger pappa.
”Det gör inget. Jag ville bara ge det till någon som kunde ta hand om det och som skulle uppskatta det mer än någon annan. Det spelar ingen roll vad de gör med det. Jag vill bara att hon ska ha det på något vis”, svarar jag.

Ut vandrar de tre välklädda männen med en kista innehållande den bästa människan världen haft.
Och hon fick mitt hjärta med sig. För evigt.