Ni som har följt mitt löjligt brutalt spännande och dekadenta liv (host) vet att jag hittat min förlorade far först nu – efter alla dessa år. Måste bara lätta på mitt hjärta lite. I går hade vi vårt andra spännande möte, jag och pappa, så då kom denna varma och roliga man över på en härlig lunch, mycket snack, kycklingsallad, roliga anekdoter, kiknande skratt och en liten prommis i den lummiga grönskan i den höga vackra Observatorielunden. Vi blickade över stadens brokiga tak & fick något fjärrskådande i blicken när vi raljerade över den stad vi älskar mest i världen och bara mådde allmänt bra.
Kanske låter detta som en självklarhet för dig käre läsare men det är det inte för mig. Livets vägar har förstört nästan allt i familjeväg i mitt liv. Värdesätter det mer än alla glittrande diamanter i världen just nu och med stöd från R och M så känns det som att man fått en ny chans. Blod är tjockare än vatten, familjen betyder mer än mest. Man kan aldrig vara tillräckligt noga med valet av sina föräldrar. Eller sina barn. Det är en brutal sanning som säger så mycket. Mest säger den att bara för att man råkar vara släkt så kan man aldrig ta någon för givet. Pappa, mamma, fru, man, barn eller barnbarn. Allt handlar om att bjuda på sig själv. Att ödsla kärlek. Att aldrig glömma den uråldriga filosofin bakom karma. Glömma att tycka att alla andra borde göra allt för dig. Nej, man måste själv ta tag i relationerna med en nästan övermänsklig tjurskallighet.
Varje dag jag inte vaknar och tänker: Vad kan jag göra för mina närmaste idag? Hur ska jag skämma bort dem med kärlek? Det är dagar jag skäms över mig själv, därför försöker jag göra de försvinnande få. Man kan alltid skylla på allt, gnälla över livets svårigheter, tycka synd om sig själv. Det är inte så svårt. Men att verkligen anstränga sig för att vinna människor, att få dem att glänsa, glöda som mystiska bärnstenar och känna sig älskade och vackrast i hela vida världen – DET är en utmaning, speciellt om man själv inte alltid mår som en prins. Men Herregud den allenarådande, Jesus och hans kusins gammelmormor, vilken boost man får tillbaks!
Det finns ett ordspråk som jag lite hemligt och sådär snusförnuftigt älskar eftersom den är så brutalt effektiv i verkligenheten. ”Att lägga glödande kol på någons huvud”. Det betyder rakt upp och ner att man är så irriterad och förbannad på någon att man verkligen, bokstavligen, skulle vilja lägga glödande kol på personens skalp, så fanskapet brinner upp. Men istället gör man det totalt motsatta!!! Man säger eller gör någon kärleksakt som den personen minst av allt förväntade sig att få tillbaks i just den situationen. Effekten är så färggrant häftig för det totalt ställer personen och oftast får den att skämmas ihjäl. Har även fått det mot mig själv några gånger och man känner sig som ett praktsvin när man gjort något dumt och sen får ren rak kärlek tillbaks. Testa det någon gång, lovar, det är skitkul! Personen vet lixom inte vart den ska ta i vägen. Sedan ler man bara ännu mer och ger en stor kram! Så mycket starkare är kärlek än hat.
Som avslutning på mina filosofiska grubblerier, innan ni helt somnar, har jag tänkt på att många tror att hat är motsatsen till kärlek. Men det är ju faktiskt bara en hårfin skillnad mellan de två känslostormarna. Motsatsen till kärlek är något mycket mer vidrigt. Nämligen apati. Kort sagt. Är någon fly förbannad på dig så är det för att personen fortfarande bryr sig om dig. Känner för dig. Men om den inte bryr sig ett skit av vad du gör eller säger, ja – då är det fan så illa. Försoning är ett förlösande, befriande koncept som är lite som andra chansen. Det är aldrig. Någonsin. Försent. För Kärlek.
Love rules, hard rock is the shit and smörgåstårtor is always more delicious the day after. KRAM!