En inte oäven tvåa tar vid där första filmen slutade och återförenar den strålande ensemblen. Men äventyret fokuserar för mycket på skurkar och den extrema speltiden dödar tempot.
”Superman II” var en av de första uppföljarna i en superhjälteserie, även om hoppet på två år mellan första filmen är ovanligt långt med dagens mått. Tacksamt nog är både Christopher Reeve och hans motspelare tillbaka och man fortsätter (efter en väl generös prolog) där del ett slutade.
Clark Kent (Reeve) jobbar fortfarande på Daily Planet och är lika hopplöst kär i Lois Lane (Margot Kidder) som å andra sidan är besatt av hans trikåklädda alter ego. Samtidigt lyckas de tre superskurkar som Stålmannens pappa satte bakom lås och bom (nåväl) på hemplaneten Krypton rymma och tar sig till Jorden och ställer till med elände.
Långt ifrån så dålig som många uppföljare vanligtvis är så blir det dock ganska tidigt uppenbart att man tappat originalfilmens gnista och sagolika stämning (möjligen i det kontroversiella regissörsbytet från Richard Donner till Richard Lester). Den inledande sekvensen med franska terrorister i Eiffeltornet är (liksom filmen i sig) lång, utdragen och ganska… ja, trist.
Det är ofta humorn som håller tempot uppe och filmen vid liv. Det är roande detaljrikt, från en minnesvärt dryg hotellgigolo till skurkar som renoverar om Mount Rushmore till sina ansikten. Gene Hackman är som alltid strålande i rätt tidsbegränsad (han spelade in sina scener för första filmen) comeback som en scarfbärande Lex Luthor som tillbringat fängelsedagarna med schack och Liberace! Även Reeve och Kidder är båda lika utmärkta som förut.
Dessvärre känns inte storyn helt solid. Vad man tycker om skurkarna är en smaksak men kombinationen av deras ondskefulla avsikter och en del malplacerad slapstick rimmar illa. Det är dock svårt att inte älska den alltid underbara Terence Stamp fjolliga charm som deras ledare. Medan trion härjar så åker Stålis på romantiska äventyr med Lois Lane och alla undrar varför han inte gör det han gör bäst. Och det undrar vi i publiken också.
Kärlekshistorien fungerar men det är alldeles för mycket fokus på skurkarna och deras våldsamma framfart. När vår hjälte blir människa för sin kärestas skull så börjar han direkt tvivla efter ett rätt meningslöst machogräl med en spydig lastbilschaffis. Sedan börjar en finalakt (med oförsvarbar produktplacering) som aldrig verkar ta slut. Det är välgjort och stundtals spännande ömsom underhållande – men den överdrivna speltiden tar ut sin rätt och till slut tröttnar man. När Stålmannen flyger iväg med amerikanska flaggan innan sluttexterna rullar så blir det lite för mycket.
Det finns en härlig nostalgisk känsla med filmen, inte minst i Stamps minnesvärda skurk General Zod och den spirande kärlekshistorien med Lois Lane. Men ibland bör man sluta medan man är på topp. Slapstick, produktplacering, ojämnt tempo och en överlång speltid gör att den här tvåan blir bra serietidningsunderhållning men når inte upp till första filmens nivå.