Fantastisk pjäs blir fantastisk film i händerna på en fantastisk regissör och en inte mindre fantastisk ensemble. Skådespelarna glänser verkligen ikapp i den här fenomenala filmen från 1951, baserad på Tennessee Williams underbara manus som inte lämnar något övrigt att önska.
Det finns så mycket bra äldre film som man hela tiden missar för att det kommer nytt, på nytt. Också det ibland bra och bra vill man ju såklart se. Men det ena utesluter inte det andra, så medan du bokar in ett biobesök för att se ”Man of Steel” eller ”World War Z”, leta också reda på den här fina svartvita pärlan och ta dig tid. Du kommer inte ångra det.
”Linje Lusta” handlar om paret Stanley och Stella som lever i en trång lägenhet i ett varmt New Orleans. Stellas äldre och väldigt hemlighetsfulla syster kommer på besök och en obekväm stämning uppstår mellan henne och den råbarkade Stanley som verkar till varje pris vilja ta reda på vad det är hon döljer.
Att Marlon Brando var av en helt egen kaliber och egentligen väldigt mycket före sin tid som skådespelare framgår med största tydlighet i den här filmen. Han spelar den extremt osympatiske men ändå, liksom ömhetstörstande Stanley Kowalski som är grymt svår att tycka om, men ännu svårare att inte alls känna något för eller med. Brando är i sin gestaltning som en naturkraft, en orkan som blåser omkull det mesta i sin väg och även om hans karaktär är allt annat än behaglig, så lyckas han mänskligöra honom på ett helt förträffligt sätt. Hans laddade agerande är grymt äkta, det är mer ett varande istället för ett spelande och vad bra han bara är!
Hans främsta motspelerska i detta drama, Vivien Leigh som svägerskan Blanche, bedårar också hon. Fast på ett annat sätt. Hon skildrar fåfänga Blanches svajande mentala tillstånd och vägen ner i den mörka avgrunden som väntar, skrämmande och ytterst påtagligt och jag blir på riktigt illa till mods när jag inser vad det är jag beskådar. Emellanåt känns Leigh tyvärr väl teatral, men samtidigt är hennes karaktär svår att glömma.
Elia Kazan som regisserade filmen stod också bakom scenuppsättningen med i princip samma ensemble (minus Leigh) och det är ett tydligt sammansvetsat gäng vi har framför oss. Den rejält klaustrofobiska känslan återfinns också i filmversionen och på många sätt påminner en hel del av filmad teater. Väldigt bra sådan måste jag tillägga (trots alltså visst svajande på sina håll) och Oscar-statyetterna bokstavligen regnade över produktionen efteråt och bara Marlon Brando förblev utan av skådespelarna. Vilket ju känns fullständigt orimligt med tanke på hans prestation. Brando blev i alla fall efter detta, med rätta, en hyllad stjärna.
”Linje Lusta” är verkligen en otroligt bra film och manuset den bygger på är fullständigt lysande. Replikerna är hätska, osande av massa underliggande känslor, drypande av åtrå och frustration. Sådär som nästan bara riktigt fyndiga teaterrepliker kan vara. Men när sådana tolkas väl på film, som i denna, blir det också resultatet fantastiskt bra och till och med bättre ändå.