Kategori: Recensioner

Med en intressant fråga om moral, rätt och fel som kärnpunkt och en slags thriller-känsla i en oväntad miljö lyckas ”The East” hålla vad den lovar under de första minuterna, trots att en del karaktärer porträtterats aningen stereotypt, på gränsen till att bli karikatyrer.

Av alla sätt att ta sig an aktivism eller eko-terrorism – beroende på vem man frågar – så har ”The East” valt det mest intressanta. Gruppen med samma namn som filmen har nämligen valt ett mer sofistikerat sätt att få fram sitt budskap på. Istället för att krama träd, släppa ut försöksdjur eller på andra sätt stoppa de hemskheter de tycker företag utsätter vanliga människor för så väljer de metoden ”Öga för öga, tand för tand”.

Filmen startar med en isande voiceover signerad Ellen Page som får nackhåren att resa sig. ”When it’s your fault, it should not be so easy to sleep at night. Especially when we know where you live. Spy on us, we’ll spy on you. Poison us, we’ll poison you. And this is just the beginning.”

Men det är inte Pages karaktär Izzy som är huvudpersonen här, utan före detta FBI-agenten Jane (Brit Marling, ”Bedragaren”). Jane får i uppdrag av en privat firma att infiltrera och avslöja identiteterna på aktivisterna. Efter att ha sökt bland sopkontainer-ätande outcasts som har lämnat sina familjer bakom sig för att sova på stranden så hittar hon till slut rätt.

Kollektivet som bland annat består av Izzy, Benji (Alexander Skarsgård) och Doc (Toby Kebbel, ”Prince of Persia”), verkar först vara smutsiga hippies, men de visar sig vara mer sofistikerade än så.

Under sin tid med gänget kommer Jane dem närmre och inte helt oväntat börjar hon se saker ur gruppens perspektiv. För som filmen sympatiska protagonist, måste hon förstås svaja i sin övertygelse när hon ställs mot väggen med fakta som att en 4-åring dött av cancer efter att vattnet där hans familj bor förgiftats av arsenik av storföretaget i näreheten.

Den fråga ”The East” ställer och som gör filmen intressant är om det kan kallas terrorism, misshandel och mordförsök när gruppen inte gör annat än låter VD:ar och andra företagsledare få ett smakprov på sin egen medicin – bokstavligen. Om de matas med malariamedlet de påstår är säkert och sedan blir sjuka av det – bär aktivisterna skuld eller de själva?

Det finns tyvärr något konstlat i hur aktivistgruppen skildras. Det faktum att att de är skitiga och långhåriga i början känns udda senare i filmen. De lekar och spel de roar sig med – som att äta med tvångströjor, tvätta varandra eller snurra flaskan med speciella regler – känns som påhitt av någon med enorma fördomar om hur alternativa vänsterinriktade grupper beter sig.

Men bortser man från dessa små fadäser finns det tillräckligt av både moralt ifrågasättande, spännande thriller-element och intressanta karaktärsögonblick – framför allt från Brit Marling, men även Patricia Clarkson och Julia Ormond i mindre roller – för att ”The East” ska hålla.

Gjord som en indie-rulle på liten budget med de relativt stora skådespelarnamnen som ett resultat av regissören Zal Batmanglijs framgång med sin förra film ”Sound of My Voice”, gör ”The East” än mer imponerande. Brit Marling hade huvudrollen även i hans tidigare verk och nu verkar de båda vara på gång till riktigt erkännande, något de verkligen förtjänar.

”The East” verkar tas emot bättre i Europa än USA, vilket inte är konstigt eftersom många i det stora landet i väst av princip vänder sig emot sådana här liberala politiska tankar. Det kommer förstås inte att utgöra ett problem för publiken i Sverige, och även i sitt vänsteraktivistiska budskap finns en balans som gör filmen än mer smakfull.

Amerikansk (och i viss mån svensk) snutfilm i all ära men när det gäller isländsk kriminalitet och smutsiga affärer ligger de i lä. I alla fall i filmens värld. ”City State” berättar om kriminella med hjärtan av guld och korrumperade poliser som alla lurar varandra. Det är spännande, smutsigt och brutalt – men ofta så rått och utan känslor att man glömmer bort att bry sig.

Det är en hård värld vi lever i. Speciellt om du frågar en islänning. Enligt den här thrillern består vardagen av droger, prostitution och våld. Polisen är minst lika inblandade själva och man kan inte lita på någon. När utländska gangsters vill ta över drogmarknaden så hamnar ett antal inblandade personer i kläm – inklusive kriminella som vill hoppa av, ärliga människor som vill hämnas sina älskade och en korrumperad polis som egentligen bara vill ha lite kärlek.

Vi hoppar i klassisk ”Pulp Fiction”-stil mellan karaktärerna och deras historier som det klipps emellan utan att det blir alltför rörigt. Det är många och mycket att hålla reda på men så småningom faller allt på plats. Det är subtilt spelat av begåvade skådespelare (med självaste Jonathan Pryce i en gästroll!) och suggestivt filmat med lagom skakig handkamera.

Tyvärr känns det bara lagom fräscht. Det är svårt att köpa konceptet med en bunt hårda, arga män som alla vill lura och/eller döda varandra. När en man får beskedet att hans gravida fru fått missfall måste publiken förstå att han blir ledsen. Samma sak när en annan mans flickvän hotas till livet. Vi vet redan att sådana här avskum är hårda och brutala. Men får vi inte se några känslor är det svårt att bry sig.

Kvinnosynen är dessutom inte oväntat rätt rutten. Samtliga är flickvänner, fruar eller prostituerade, om inte allt på samma gång. Ágústa Eva Erlendsdóttir lyser upp filmen som en kvinnlig polis som får alla emot sig när hon söker hämnd efter mordförsöket på sin älskare. Tyvärr förminskas även hon mot slutet till någon ofarlig och menlös. När sedan en smutsig snut finner kärleken i en olycklig hora blir det vämjeligt på ”Pretty Woman”-nivå.

I övrigt är det tillräckligt spännande och oförutsägbart för att ryckas med. Men även om det är på en mer stilsäker nivå än exempelvis svensk snutfilm så saknar regissören Olaf de Fleur Johannesson samma fingerfärdighet som Martin Scorsese eller Quentin Tarantino. Man gillar det man ser – men önskar att man brydde sig mer.

Den vackra men väldigt enkla kärlekshistorian ramas in av cirkuskonster som skulle få bröderna Bronett att tystna av hänförelse. Tyvärr faller filmen på berättelsens vaghet, men visuellt är det fortfarande en fest. ”Alice i Underlandet” möter ”Romeo och Julia” på ett helt nytt och fängslande sätt och åtminstone mitt tycke uppstår.

Det är som sagt en simpel berättelse om kärlek som binder samman det visuella spektaklet bestående av akrobatnummer det ena mer svindlande än det andra.

Det handlar om Mia (Erika Linz) som vid första ögonkastet blir förälskad i trapetsartisten The Aerialist (Igor Zaripov). När deras blickar möts mitt i ett nummer faller han handlöst och hon med honom. In och ner någonstans i en annan dimension och ”fall in love” har nog aldrig skildrats så bokstavligt än här. Väl där nere tappar hon bort sin kärlek och ger sig iväg på en resa i Cirque du Soleils knasiga värld med hopp om att finna honom.

Det är precis som det låter, inte en direkt verklighetstrogen film och den kan liknas vid en musikal fastän att numren här består av mycket mer än bara musik och dans. Jag har aldrig själv sett en föreställning av gruppen, även om jag vill och en dag också ska, men tills det händer är jag glad att jag har möjlighet att uppleva åtminstone en del så här. Mycket går såklart förlorat när man översätter en eller flera shower till en ihopklippt film och ännu mer tappas bort när den pressas ner i tv-formatet (varför kunde inte denna visas på bio med 3D i Sverige?). Ändå blir det riktigt häftigt många gånger tack vare kamerans möjlighet till närbilder och jag gapar oftare än inte. Vissa nummer är tyvärr för redigerade för att man ska få en känsla av helhet och verkligen kunna svepas med och skådespeleriet är inte heller det bästa möjliga. Fast då bygger ju inte filmen på de prestationerna alls, så mycket som akrobaternas skicklighet och alla som deltar är helt makalösa artister i absolut världsklass!

Cirkus med clowner och elefanter på ett ben har jag inte mycket till övers för, men den mer gammeldags varianten av tivoli som här visas upp är förtrollande. Smidiga människor hängande och svängande i trapets, kastande sina kollegor med livet hela tiden som insats är onekligen otroligt fascinerande.

Tyvärr saknas något i helheten om man ska se på det som film, och film ska det ju vara. Skaparna borde helt enkelt ha koncentrerat sig mer på den röda tråden – kärlekshistorien, för som det är nu blir det inte så mycket mer än ett best of Cirque du Soleil. Väldigt bäst i och för sig, men sådana samlingar finns ju redan vad jag vet. James Cameron i sin roll som producent hade gärna fått propsa på lite Baz Luhfmann-touch för att få till den rätta känslan och en lyckad show kombinerat med trovärdig lovestory, för tyvärr håller det inte helt. Men resultatet är ändå väldigt läckert och fantasifullt och mycket, mycket sevärt!

Novisregissören James DeMonaco använder de gamla vanliga svulstigheterna som instängdhet, obehagliga masker och antagonister med uppseväckande utseende för att skrämma slag på sin publik. Men det är framtidsvisionen som osar av George Orwells 1984 som är mest eggande med ”The Purge”. Dessvärre räcker det inte hela vägen – i slutändan är det är en medioker film vi bjuds på där Ethan Hawke under, bara en natt, får leka kurragömma.

USA, 2022. Arbetslösheten ligger på 1% men bakom en tillsynes fläckfri yta döljer sig ett infekterat samhällssystem. Övervakningskamerorna visar upplopp på gatorna där folk skjuts, knivhuggs och yxas ihjäl.

En gång om året infaller The Purge, utrensningen, som blivit en slags nationalhögtid hos amerikanerna och som tillbaka i tiden räddade fosterlandet från fattigdom. Då tillåts medborgarna att släppa lös sin förtryckta aggression och sina inre demoner för att sedan gå bananas med vapen. Lagen trädde i kraft på inrådan från regeringen som ansåg att det är nyttigt för medborgarna att under 12-timmar få ”rena sig själva” utan möjligheten att uppsöka polis eller vård.

I en trygg villastad finner vi familjen Sandin som valt att avstå från att delta i The Purge och låser ned huset i väntan på vargtimmens kravaller. Det går självfallet att lista ut med lillfingret att kvartetten inte kommer få unna sig en stillsam innesittarkväll. Istället för att följa lynchningen som pågår utanför dörrarna får vi se familjen hantera incidenter och höra hur de resonerar kring människans värde i kritiska lägen. Oinbjudna gäster dyker upp, det uppstår ett bibliskt dilemma i hur man ska behandla sin näste och några akter senare har svetten börjat drypa fram i pannan på James (Ethan Hawke).

Lena Headeys vacklande skådespeleri som mamman och ett par illasittande repliker här och där är det svårt att ha överseende med och det sätter en lite parodisk ton på filmen. Länge sitter jag också undrandes över om tonårsdottern när som helst ska kasta av sig kläderna för att medverka i en porrfilm som sexig skolflicka med den kortkorta kjolen som nästan blottar hela skrevet. Det uppstår rundgång med det repitativa manuset som märkbart försöker förmedla någon slags samhällskritik och leverera ett svårsmält underliggande budskap. Konceptet är bra men DeMonaco misslyckas ibland med att föra över teori till praktik när han underskattar tittarens uppfattningsförmåga.

Det har varit lite torrt på skräckfilmsfronten på sistone då efterfrågan på superhjälte-filmerna eskalerat och i stort sätt tagit över. Även om ”The Purge” främst klassificeras som en hybrid mellan sci-fi, skräck och thriller så finns det några scener som genererar gåshud och får en att hoppa till ordentligt i biostolen. Mycket är fel men inte allt. De bitarna som sitter på sin plats är riktigt bra.

Det är inte lätt att vara vuxen, med ansvar och allt vad det heter. Då är det roligare att supa till och leka ansvarslös tonåring istället. Det verkar vara något av budskapet i den här mörka, grötiga komedin som är rolig i sin absurditet men vars människoöden känns föga originella.

Syskon, bröder som systrar är sällan särskilt lika och främst på film blir det tydligt. Som i den här franska komedin. Benoit (Benoît Poelvoorde) är fyrtionånting punkare som sover i hundkojor, använder öl som frisyrgelé och roar sig med att sparka ner vägskyltar. Den ansvarsfulla brodern Jean-Pierre (Albert Dupontel) jobbar som säljare men ser snart sin tillvaro förfalla när han får sparken. Benoit tar sig an Jean-Pierre som sin sidekick och snart gör den rebelliska duon stan osäker.

Benoit liknar något av en trasig, tragisk kusin till Pölsa i ”Smala Sussie” medan Jean-Pierre är en ganska typisk karriärmänniska som går ner sig och lär sig uppskatta livet. Det är dock inte så Hollywood-romantiskt som vi kanske är vana vid utan ofta tragikomiskt och absurt. Som när Benoit frenetiskt headbangar och pekar finger åt en samling restauranggäster eller när den däckade Jean-Pierres ex-fru tvingas hämta upp deras bortglömda bebis vid en snabbmatsdrive-in.

Det är stundtals riktigt roligt och regissörerna Gustave de Kervern och Benoît Delépine vågar tacksamt nog dra ut på flera bisarra sekvenser som bidrar till den svarta humorn. Tyvärr rycks jag aldrig med i de tragiska människoödena. Vi har sett vita män med medelålderskriser förr och även vuxenbebisar som vägrar växa upp. Relationen med föräldrarna (Brigitte Fontaine är fantastisk som mamman) är intressant men fördjupas aldrig.

”Not Dead” är en roande film med en charmig glimt i ögat, och huvudrollsinnehavarna (särskilt Poelvoorde som vi senast såg i ”En bohem i Paris”) är suveräna. Stilen är uppskattad och mer intressant än om samma film gjorts i USA, och råare än exempelvis ”Mammas pojkar”. Men däri ligger också problemet – vi har sett det förut. Filmen blir tyvärr aldrig så originell eller provocerande som filmskaparna tänkt sig, trots ett stabilt underhållningsvärde.