Kategori: Recensioner

Klyschig roadmovie som ändå lyfter en bit tack vare en lysande halva av skådespelarensemblen på två. Filmen som helhet är en rätt seg men dock trevlig liten bekantskap och den lyckas förvånande nog med konststycket att roa, utan att direkt vara så rolig.

”The Guilt Trip” är en typisk roadmovie i vilken inte så mycket annan handling än själva resandet ryms. Mor och son ska åka genom USA i trång, liten bil. Han för att pitcha en affärsidé och hon för att han under ett svagt ögonblick råkade bjuda med henne.

Som det brukar, blir det mer än en resa på resan. Paret tar sig från stad till stad, men den komplexfyllda mor-och son-relationen tar sig också den en välbehövlig tripp.

När Barbra Streisand och Seth Rogen paras ihop som mor och son blir det en fin mix av gammalt och nytt. Inte bara rent åldersmässigt utan också vad gäller de olika komiska stilarna de båda kommit att representera. Streisand är en traditionell komedienne av den mer klassiska skolan, ständigt lite smårolig och självsäker utan att vara burdus. Hon är kvick i käften och har hela tiden mycket bra timing och parerar skickligt det som kommer hennes väg. Rogen däremot är den mer moderna lustigkurren. Han är gullig på ytan, men kommer laddad med lagom vulgära fräckheter redo att när som helst avfyras med effektiv betoning på köpet. Tyvärr kommer han inte till sin rätt i ”The Guilt Trip” som helt klart är mer Streisands typ av komedi. Det är också hon som till sist regerar med sin gestaltning som underfundiga Joyce och trots ett bitvis haltande manus köper jag karaktären nästan fullt ut.

Rogen är absolut inte dålig han heller men lämnar inget större avtryck när han gör en nedtonad variant av killen som han oftast brukar spela, minus alltså könspassningarna och det andra roliga. Och även om de två har en bra kemi, med snäll och fungerande jargong, så förblir han ett bollplank åt den mycket mer rutinerade och karismatiska Streisand. Filmen hade faktiskt vunnit rätt ordentligt på om hon hade fått en tydligare huvudroll istället för att något slentrianmässigt förpassas till att vara den tjatiga mamman.

Det finns överhuvudtaget en hel del som kunde gjorts bättre och historien om stackars Andy som tvingas lyssna på tantsnusk i bilstereon genom hela kontinenten hade absolut kunnat göras med mer humor. På något sätt landar det på vägen nästan i dramafacket och hela filmen är farligt nära gränsen till att bli för lågmäld. Den lyckas till sist ändå hålla sig på rätt sida och trots att tempot är hyfsat monotont och att det inte händer jättemycket så blir det förvånande nog inte direkt tråkigt någon gång.

”The Guilt Trip” är mer trivsam och charmig, än direkt skitrolig. Och den är absolut sevärd för rätt målgrupp, vilken jag tror är en annan än den som tilltalas av till exempel ”Baksmällan del 3”.

Det kollektivt fullständigt lysande samarbetet på alla plan gör denna film till ett fortfarande fungerande mästerverk. ”The Breakfast Club” utstrålar sådan smittande glädje och värme att det bara inte går att komma undan. Den bär dessutom med sig ett fantastiskt bra och stärkande budskap, vilket gör den till en av de bästa ungdomsfilmerna någonsin.

Det handlar om fem ungdomar ur olika sociala klasser som träffas under en lördag på en kvarsittning i skolan. De tvingas lära känna varandra och på kuppen sig själva, vilket inte på alla håll är en trevlig ny bekantskap.

”The Breakfast Club” har några år på nacken, närmare bestämt 28. Och även om jag själv inte längre trovärdigt kan titulera mig tjej och idag är betydligt äldre än personerna i filmen, så tycker jag faktiskt inte den har åldrats alls. Visst, modet och musiken är annorlunda, men karaktärerna känns fortsatt väldigt äkta och relationerna dem emellan likaså.

Manuset är fantastiskt och de på ytan stereotypa ungdomarna beskrivs klockrent. Vi har prinsessan, sportfånen, busen, plugghästen och knäppgöken och samtliga är verkligen skildrade med så nyanserade penseldrag att man känner med dem alla. Men ännu viktigare -man känner igen dem alla. Regissören John Hughes lyckas locka fram det bästa ur hela det unga sällskapet (Judd Nelson, Emilio Estevez, Molly Ringwald med flera) och de agerar alla fullständigt naturligt i förhållande till varandra och till historien de berättar. Musiken är också den helt underbar och inledningen med Simple Minds ”Don’t you forget about me” ger tonårstiden, närhelst den drabbar alternativt blomstrar, ett välbehövligt uppmuntrande ledmotiv.

Det är extremt modigt att göra ett slags kammarspel om ungdomar, med ungdomar och till stor del för ungdomar. Men när det görs så här bra, fungerar det tveklöst väl.

Förvisso är det stundvis ganska snällt, rätt publikfriande och ibland nästan provocerande gulligt, fast samtidigt säger filmen otroligt mycket om den verklighet som är ungdomars. Det talas på ett tidlöst sätt om prestationer, ansvar och egenvärde medan auktoriteter ifrågasätts och roller utmanas och framförallt tar den hela vägen deras sida. Så filmen är, axelvaddarna till trots, utan tvekan lika aktuell och viktig än idag.

Visst finns några hack i historien och helt logiskt kanske det inte är hela vägen, men manuset är oavsett (som redan sagts) fullständigt briljant och replikerna träffsäkra. Tempot är dessutom genom hela högt och ytterst intensivt.

Att Ally Sheedys gothinspirerade basketcase (knäppgöken)-karaktär mot slutet görs prinsess-fin för att till synes duga är visserligen en skönhetsfläck som stör mig en aning varje gång och tyvärr är det också den som står i vägen för en femma i betyget. Men i övrigt kan jag ändå bortse ifrån den brobyggande missen, då det finns så mycket annat upplyftande. För lyfter mig, det gör denna sannerligen.

Jag har sett ”The Breakfast Club” många gånger och kommer se den tills jag dör. Och jag vet faktiskt inte just nu om det finns någon annan film, som jag med samma säkerhet kommer se om och antagligen, ifall Gud är god, om igen efter det.

En actionkomedi med Sandra Bullock och Melissa McCarthy som omaka snutar kan låta både flopp eller flipp. Lite oväntat hamnar man någonstans emellan i en film som efter en ganska värdelös första halva blir riktigt rolig, men även har ett fint budskap kring systerskap.

Trots en välförtjänt Oscar på CV:t är Sandra Bullock fortfarande en bland filmkännare ganska föraktad skådespelerska som gjort några töntiga romcoms för mycket. Däremot går det inte att förneka att kvinnan har en fantastisk komisk talang och den får hon tacksamt nog utagera i den här ojämna rullen.

Hon matchas fint av Melissa McCarthy, som här återförenas med ”Bridesmaids”-regissören Paul Feig. Bullock spelar en överambitiös men impopulär FBI-agent som skickas till Boston för att haffa en ökänd knarklangarboss. Hon tvingas slå sig samman med en högljudd, bråkig polis (McCarthy) vars oortodoxa metoder inte alltid går hem.

Trailern lovade inte gott och inledningsvis är det ganska illa. Våra båda stjärnor tampas med både tämligen osympatiska, självcentrerade karaktärer och scener och repliker som är långt ifrån så roliga som de utger sig för att vara. Men framför allt är det en förutsägbar, trist historia av typen käbblande omaka duo som måste tvingas samarbeta för att lösa ett fall… Det har gjorts ett oräkneligt antal gånger med varierande kön och etnicitet på huvudrollsinnehavarna.

Men efter nästan halva filmen händer något. Det blir riktigt roligt. Bullock och McCarthy ges lite mer svängrum, utvecklar kemin och släpper loss de komiska talanger de besitter. De ges en handfull hejdlösa situationer som bjuder på några sköna asgarv. Det är aldrig någon sofistikerad om ens smart humor (vilket den aldrig påstår heller), men roligt är det.

Sedan finns här – utan att filmen tar sig själv på för stort allvar – ett fint och i dagens samhälle relevant budskap kring systerskap och respekt kvinnor emellan. Ett lite ovanligt men likväl effektivt sätt att skildra den klassiska vänskapshistorien med två utstötta enstöringar som finner varandra i sin ensamhet.

Det är långt ifrån någon helgjuten film. Första halvan haltar som bäst och manuset hade gynnats av både en bättre story och fler roliga scener (lyckligtvis slipper vi tjockisskämt kring McCarthy). Att man slänger in en flirtig men aldrig utvecklad kärleksintrig med en nedtonad Marlon Wayans (finn felet i den meningen) är omotiverat på en rent pinsam nivå. Men i slutändan lämnar jag ändå salongen med ett leende på läpparna. Bullock och McCarthy underhåller med en skönt osofistikerat bakisrulle.

Kombinationen av kuppfilm och magiker är en rafflande tanke som här resulterat i rafflande underhållning. Ett härligt tempo och en drömensemble hade kunnat ro det här i hamn, om det inte vore för bristen på en karaktär att faktiskt bry sig om.

Här gäller det att hänga med: fyra diverse magiker väljs ut av mystisk främling för att sätta upp en magishow som går ut på att råna en bank – och skänka pengarna till publiken! En polis (Mark Ruffalo) sätts på fallet och får sällskap av en fransk Interpol-agent (”Inglourious Basterds”-stjärnan Mélanie Laurent) samtidigt som nästa show – och brott – planeras. Jakten kan börja!

Upplägget är från början befriande fyndigt och kul för en sådan här flådig Hollywood-produktion. Magiker ges sällan särskilt sympatisk behandling på film (se: ”Burt Wonderstone”) så det är trevligt med en film där de lyfts fram som lite coolare, snyggare rockstjärnor. Själva showerna är filmens höjdpunkter och oförutsägbarheten dess styrka. Vi vet inte vad som ska hända och efter det hänt vet vi (inte alltid åtminstone) hur det gått till.

Att vi sedan skäms bort med en utomordentlig rollista är ingen nackdel heller. Ruffalo får en tillräckligt bitig och välförtjänt huvudroll och Morgan Freeman har en tacksamt (för honom) ovanlig skurkroll som TV-stjärna känd för att avslöja bedragare. Som magikerna ser vi spännande ansikten som Jesse Eisenberg, Woody Harrelson, Isla Fisher och Dave Franco (James lillebror som äntligen börjar få lite intressanta roller) även om de får ganska begränsat utrymme.

Och däri ligger ett stort problem med filmen. Låt gå att själva filmen kan avfärdas som lättsam underhållning med lagom svårgissade twistar. Men det finns ett fokusproblem då man inte riktigt vet vem man ska följa eller ens bry sig om. Katt-och-råtta-leken mellan polis och magiker funkar sådär när vi knappt lär känna magikerna, vilket särskilt blir konstigt när man rollsatt två av dem med välkända, Oscarsnominerade skådespelare. 

Det är lurigt och klurigt men lite tomt. Här hade behövts en vassare regissör än Louis Leterrier, vars senaste spektakel ”Clash of the Titans” säger en hel del om hans begränsade talang. Med lite mer fokus på karaktärsutveckling hade detta kunnat bli en fullträff. Synd på en i övrigt spännande och underhållande show med gott om häftiga tricks, stunts och effekter. När det kommer till kuppfilm i år är ”Trance” fortfarande säkraste kortet i leken.

Manusduon bakom ”The Descendants” har dumpat Alexander Payne, behållt den dysfunktionella familjen och gjort Steve Carell jätteelak i historien om en ung grabb med som finner den fadersgestalt han sökt i en frispråkig vattenparks-arbetare. Jag sökte en ”Little Miss Sunshine”-gestalt och fann den i ”The Way Way Back.”

”The Way Way Back” markerar regidebuten för den Oscarsbelönade manusduon Nat Faxon och Jim Rash som tillsammans med Alexander Payne låg bakom ”The Descendants”, filmen återförenar ”Little Miss Sunshine”-duon Steve Carrell och Toni Collette och sett till tonen och historien här är det svårt att inte nämna dessa två filmer i samma mening.

Filmen har fått sitt namn efter det där bakåtvända sätet allra längst bak i en gammal stationsvagn som vi biobesökare får dela med den introverte och obekväme 14-åringen Duncan (Liam James) som likt Dwayne i ”Little Miss…” sitter med motvilligt på en resa med sin dysfunktionella familj. Resan går mot ett sommarhus på östkusten dit Duncans mamma Pam och hennes dryge nye kille Trent (Carell) dragit med Duncan och styvsystern Steph (Zoe Levin) för att låta dem se på när de vuxna dricker sig redlösa och beter sig som barn.

Det är befriande att se den annars så flamsige Steve Carell spela en nedtonad och framförallt rätt så osympatisk karaktär som kontrollfreaket och styvpappan Trent (älskar namnvalet), som frågar Duncan hur han skulle ranka sig själv på en skala från ett till tio, Duncan säger sex men Trent rättar honom som mer av en trea. Förståeligt nog söker sig Duncan så långt bort från denne man som möjligt och finner en diametralt motsatt fadersfigur bland de anställda vid den lokala vatten-parken dit han cyklar för att fördriva dagarna. Slackern Owen (Sam Rockwell) tar hela livet med en klackspark men gömmer ett stort hjärta bakom de ständiga skämten då han hjälper stackars Duncan med självkänslan på sitt eget vis.

Även om Carells insats är minnesvärd så råder inget tvivel om att det är Rockwell som stjäl showen med en av årets vassaste karaktärer, han har länge nosat på det breda genombrottet och jag hoppas ”The Way Way Back” leder honom hela vägen.

Som regidebut står sig ”The Way Way Back” utmärkt, den är en somrig, njutbar och underfundig coming-of-age-film som finner sin ton någonstans mellan filmer som ”Little Miss Sunshine”, ”The Kids Are All Right” och ”The Descendants” – vilket inte alls är fy skam. Den rappa dialogen gjuter liv i varje scen och levereras snyggt av den skickliga skådisensemblen, filmen tar inga vågade kliv men trampar heller aldrig snett.

Det enda som håller betyget nere en plupp är faktumet att historien aldrig bränner till på riktigt och bleknar något i den tredje akten. Filmen kittlar till många skratt och siktar mot hjärtat men når aldrig hela vägen in.