Den överviktige korvförsäljaren satt i sitt modesta gatukök, beläget i närheten av Norrtälje och suckade. Det som en gång varit ett om än inte blomstrande gatukök men i vart fall ett hyggligt populärt ställe med ett relativt hungrigt och köpstarkt klientel hade nu gått ner sig och liknade mest interiört en byggbarack med några bord och stolar varpå en och annan person på dekis satt och hinkade folköl. Han hade drivit gatuköket i snart 20 år och när det gick som bäst hade till och med folk i kommunhuset kommit dit för äta. Såpass ofta till och med att han blivit kompis och du med kommunstyrelsens ordförande, Greta Polli. Hon kom varje dag och beställde Sörens Superrulle, som Sören kallade sin tunnbrödsrulle.
Faktum var att Sören och kommunstyrelsens ordförande Greta Polli blev så goda vänner att de utvecklade en innerlig vänskap och gjorde utlandsresor tillsammans. Oftast till Gambia. Inte som ett kärlekspar, nej. Sören föredrog småpojkar, under 15 år och Greta gillade ”större grejer” så de åkte dit mer som vänninor kan man drista sig till att säga, med varsin kokett handväska som handbagage, samt dito incheckade resväskor. Sören satt bakom den flottiga disken och mindes dessa goda tider. Han var varm, han hade ju gudbevars bh, höfthållare och nylonstrumpor under gabardinbyxorna och ovan på detta ett förkläde. Ett grönt med den vita texten ”Korven är god men såsen är farlig – Sören, Kungen av korvar” Han mindes skolådan med lock, som det stod ”Capone Book-keeping” på, under disken som alltid var fullproppad med härliga svarta pengar och kassa-apparaten, den ”officiella” som även den vittnade om bra omsättning. Det var den skolådan som gjorde att han fick råd att köpa den där lilla bungalowen i Gambia, som han döpte till ”Sören & Gomorra” samt diverse mobila korvvagnar vilka placerades utanför idrottsarenor vid olika evenemang.
Han köpte sina charkvaror av en mindre nogräknad grossist i slakthusområdet vid Globen, Sekunda Kiött HB. Köttprodukterna levererades av en lång herre med en vit, utrangerad Ford Transit. Chauffören hette Sixten Stäpp, god vän till Sören, och han utförde alla slags transporter i Stockholms län. Av alla slags varor. Han var minst två gånger per dag uppe i Roslagen och då tog han med sig charkuterivarorna upp till sin fetlagde transkompis i korvmojen. En gång låg grejerna och slaskade i en svart sopsäck mellan två stulna tjock-tv som skulle vidare upp till Hallsta och sedan en till Herräng. Sixten var länets största skvallertacka, hans fru Berit den andra och Sören själv, den tredje.
Det blev många och långa diskussioner i korvmojjen om ditt och datt, Sixten visste allt om alla och Sören var kåt som en avelshingst på information om särskilt de andra korvförsäljarna i trakten. Negativ information som han skulle kunna använda för torpedera deras kredibilitet och i förlängningen även deras omsättning till fromma för sitt eget förstklassiga gatuköks pengaruljans. Sixten kunde berätta att han en gång nyligen levererat en kvarts ton åsnekött till ägaren av ett konkurrerande gatukök, Habibis Kebab & Grill, vars uteservering tycktes fullproppad med folk jämnt & ständigt. Sixten betonade att det under inga omständigheter fick komma fram att han delegerat den intrikata informationen. All misskreditering måste ovillkorligen ske anonymt. Han var själv expert på den biten. Han hade själv ägnat 35 år åt att baktala och misskreditera ovänner, konkurrenter och andra som inte föll honom i smaken.
Sixtens fru Berit inflikade att det gick alldeles utmärkt att anonymt och falskeligen tipsa de sociala myndigheterna om att tex. ägaren av Habibis Kebab & Grill synts asberusad på sitt gatukök i sällskap med sina barn. Denne skulle då utsättas för hembesök, besvärande huvudbry och vidare samtal hos aktuell Stadsdelsförvaltning. Efter genomförd utredning skulle densamma läggas ner för just denne ägare drack inte alkohol och var en renlevnadsman i övrigt. Men det var inte poängen. Vitsen var att söndra och härska och dra fördel av det hela i form av huvudbryderiet hos den drabbade och vidare misskreditering av konkurrenten. Ändamålen helgar medlen.
Men låt oss inte gå händelserna i förväg. När gatuköket gick som bäst och korvpengarna strömmade in som Niagarafallen efter en syndaflod bodde Sören i en spatiös lägenhet i närheten, där han satt och kolkade vitt vin, räknade pengar och knaprade sina mediciner. Det hade börjat strömma in uppdrag en masse från kommunen. Greta Polli hade kommit på den briljanta idén att hålla ett av kommunstyrelsens veckovisa möten i gatuköket som de facto hade 30 sittplatser. Så skedde flera gånger innan Den Stora Katastrofen. Den aktuella dagen hade den förvirrade chauffören tillika hälaren Sixten tillskansat sig en baja-maja från en byggarbetsplats söder om Stockholm. Den skulle levereras till Rimbo för försäljning.
Efter upphämtningen av baja-majan hade färden gått till Sekunda Kiött HB. Sörens beställning placerades i sopsäck som sedan lades ner i baja-majans avträde. Herregud, den var ju ”förseglad” i en sopsäck av yppersta kvalitet. Charkvarorna levererades därefter till en belåten Sören som med röda och dallrande kinder tog emot och lastade ur produkterna vid gatukökets lastkaj. Dagen passerade med den sedvanliga strömmen kunder och dagen till ära hade Sören hjälp av två medhjälpare med Arbetsförmedlingens benägna bistånd. De skötte den allmänna ruljansen och Sören själv tillagade kommande kvälls läckerheter för kommunstyrelsen, Sörens Superrulle De Luxe Extreme. Vilket i själva verket var den vanliga Superrullen som skulle sköljas ner med Freixnet Cordon Negro.
Det billigaste bubbel som fanns på bolaget. Men Sören hade hämtat upp 20 tomflaskor Chablis Premiere Crü 2003 på en restaurang i närheten och med stor entusiasm stod han nu och ångade av dess etiketter ovanför fritösen. Därefter limmade han fast etiketterna på Cordon Negro flaskorna med superlim och vips blev sandet till guld. Under tillagningen av Superrullarna gjorde sig hans besvärande hemmorojjder påminda. De kliade och han kliade tillbaka som en uppretad chimpans på Köpenhamn Zoo. Några hygieniska betänkligheter hade han inte, jisses – detta var ju i det närmaste praxis på varenda gatukök värt namnet, tänkte han.
Vid 18-tiden droppade kommunstyrelsens potentater in och de blev alldeles hänförda över hur fint Sören gjort iordning. Med ballonger, girlander och marschaller tända utanför. För att få den där lyxkänslan hade han som dukar använt gammaldags nymanglade lakan vilka han bytt till sig från en bingobesatt tant med en rutig dramaten-väska som brukade titta in en gång per dag och köpa tallriken Resta-Mums. Resta-Mums var en talkrik som bestod av ihopskrapade rester som maldes ner till en färs och sedan kryddades med grillkrydda och vitlökspulver. På borden stod tända värmeljus som han tidigare varit och tillskansat sig i en närbelägen kyrka. Kommunstyrelsen lät sig väl smaka och de formligen skrapade tallrikarna och bälgade i sig det goda vinet;
-Men gud va’ makalöst gott Sören, utbrast Greta Polli.
-Ååh, tack darling, svarade Sören med svag handled och menande pussrörelser.
-Vi tänkte eventuellt lägga ytterligare en kväll här i veckan, fortsatte Greta, det är så genuint gott och prisvärt.
Detta gjorde Sören så exalterad att han hoppade upp på bordet efter att ha dragit fram den gamla dammiga karaoeke-maskinen och framförde Anna Books ”ABC” och ”Där Björkarna Susar” – Jailbirds Singers gamla örhänge. Ingen av kommunstyrelsens delegater låtsades om att Sörens sångröst mest påminde om julgrisens skrik då denne anar den nära förestående slakten.
Kvällen avlöpte väl och nöjd som han var Sören bjöd han in de två ynglingarna från Arbetsförmedlingen på en stunds samvaro i bostaden nära gatuköket. Lite vin porrfilm, grogg och kurragömma kunde väl vara kul föreslog han. Det tyckte inte de och drog iväg i sin EPA-traktor och Sören gjorde genast en mental anteckning om att redan nästa dag svartlista dem på arbetsförmedlingen under förevändningen att de var olämpliga, uppkäftiga och allmänt ovårdade. Formalia.
Klockan tre på natten dundrade helvetet loss i kommunen då diarrén från helvetet slog till runtomkring i trakten hos dem som inmundigat delikatesserna hos Sören. Ambulanserna for i skytteltrafik och boende som väckts upp och nu hukade bakom fördragna gardiner trodde att Tredje Världskriget brutit ut.
Hela kommunstyrelsen var utslagen dagen därpå och alla planerade möten fick bordläggas. Ganska snart spårades smittkällan till Sörens gatukök och Sören själv kallades till Norrtälje sjukhus för provtagning. Man fann hans ehec-bakterier i vissa av de drabbades prover, men även mängder av andras, okända ehec-bakterier. Läkarna var förbryllade och sinsemellan skämtade de om att Sören måste tillagat maten i toalettstolen. Faktum var att det kom tre forskare inflygande – en från Japan, en från Canada, en från Namibia, samt en professor från KS för att detaljstudera dessa märkliga bakteriestammar.
Det skrevs en kort artikel i Norrtälje Tidning om det inträffade, utan närmare detaljer. Tidningen föll till föga efter en massiv kampanj om hot om stämning från Sören som hade kraftigt eldunderstöd av rättshaveristen Sixten och dennes fru Berit Stäpp som var expert på att misskreditera folk med hjälp av anonyma tips till tidningar, journalister och sociala myndigheter. Sixten hade ju sin ljusskygga leveransfirma att skydda och hustrun stod sin man bi i vått och torrt. Killarna som hjälpt till i gatuköket ställdes för lång tid framåt till arbetsmarknadens förfogande och journalisten som skrev den korta artikeln om ”diarréincidenten” fann sig plötsligt jobba på tidningens annonsavdelning.
Sörens gatuköks omsättning rasade som ett fyllo utanför Dovas och Sören hade inte råd att bo kvar i sin lägenhet. Han flyttade in i gatuköket och där tillbringar han nu dagarna med att författa arga mail och brev till gud vet vem och alla andra. Han söker även läka sin aggression genom att ringa olika instanser, myndigheter och med förställd röst väsa ofördelaktiga påståenden om kreti & pleti, konkurrenter och myndighetspersoner genom ett kaffefilter fastejpat på telefonens mikrofon. Konkursen är bara en tidsfråga och den enda som fortfarande talar med honom är kommunstyrelsens före detta ordförande Greta Polli, även om hon inte skull drömma om att sätta sin fot, än mindre sin mun i gatuköket igen.
Sensmoral: Oftast är det bättre att leta efter orsak och verkan inåt än utåt.