Jag växte upp den senare delen av min barndom i det som idag kallas Orten. Min mamma var en orolig själ så vi flyttade i snitt en gång per år. (När vi var riktigt små flyttade hon tre gånger i samma trappuppgång) Således fick jag och mina syskon dra upp rötterna gång efter annan. Vi bodde på adresser som Kanelgatan (Gårdsten) Kummingatan (Hjällbo) Hjällbogärdet (Eriksbo) – jag minns inte längre alla adresser, men jag minns Orten – som den så fånigt kallas idag – jag minns den mycket väl.
Det var utanförskap och segregation redan då – tidigt 70-tal. Ekonomiskt och socialt utanförskap. Jag hade klasskamrater från främst, som det hette då, Jugoslavien, Finland, Ungern, Chile. Blandningen var väl fifty-fifty när det gäller etnisk svenskhet och annan härkomst. Men det var ingenting man reflekterade över då. Vi såg inte härkomsten, vi kände bara gemenskap. Kanske en porös gemenskap med rötter i förnimmelsen om att vi alla var förlorare innan livsloppet ens börjat.
Den gemensamma nämnaren för mig och mina kamrater och många många andra barn i min ålder var frånvarande farsor i allmänhet och oengagerade föräldrar i synnerhet. Det fanns inga regler hemma hos oss. Vi kunde komma och gå som vi ville. För egen del tyckte jag mycket om att hänga vid ett hotell nere vid Östra Nordstan som då hette Hotell Europa.
Där bodde alla världsstjärnor, svenska och internationella, som skulle uppträda på Scandinavium. Jag blev ett autografjägare av rang och träffade många av värdens stora. I särklass trevligast var ABBA, och de värsta skithögarna/drygnissarna jag träffade var Bachman Turner Overdrive och The Osmonds. Alice Cooper var juste, han gav mig en signerad Budweiserburk – som morsan senare slängde.
Detta innebar många sena kvällar och nätter hem med 8:ans spårvagn. Jag var alltid orolig under hemresorna ty vid den här tiden var det mycket vanligt med boffare i förorterna. Det vill säga sniffare. Man kände direkt när det fanns en sniffare eller fler på spårvagnen – den vidriga thinnerlukten och då blev jag nervös. Särskilt byxis blev man när det kom på en avancerad boffare som hade lim i en plastpåse vilken denne andades i som en Rubens blåsa, som en sån där blåsgroda man ser i olika djungeldokumentärer. De var särskilt läskiga.
Jag satt alltid tyst och tittade ner i spårvagnsgolvet, ville inte möta blickar eller på något sätt provocera. Det var inget jag lärt mig, reaktionen var instinktiv. Inte desto mindre blev jag oprovocerat hotad och jagad med kniv vid flera tillfällen då jag steg av i Hjällbo. Kniv var den tidens pistol i Angered och förövarna var aldrig blattar. Jag sprang mig helskinnad därifrån varje gång, boffarna var fysiska vrak redan i ung ålder. Men rädslan kunde jag inte springa ifrån.
Dessa incidenter gjorde att jag slutade med att hänga ute sent och kort därpå slutade jag skolan i förtid. Jag gick alltså inte ut nian. Det beslutet tog jag själv innan jag fyllt femton för jag fann skolan utomordentligt meningslös, som man ofta gör i den åldern. Vi fick sällan eller aldrig fickpengar till bio eller slikt. Det fick man lära sig stjäla ur morsans handväska, alternativt – en sällsynt frivillig dusör då och då till bio kunde man få om morsan hade någon ny herrbekant hemma och då ville köpa sig lite egentid med den nye kurtisören. Jag fick ingen reaktion vare sig från skolan eller från morsan om mitt beslut. Vilket jag slutgiltigt fattade när jag fick jobb som mopedbud på en arkitektfirma efter att ha ljugit om min ålder.
Så var det på den tiden, det fanns hur mycket jobb som helst då. Det var i princip bara att gå in var som helst, skjuta från höften, med en fråga söka ett jobb – man fick napp vid ungefär var tredje försök. Innan jag fick mopedbudsjobbet fick jag jobb som diskare på Stena Danica. Det var ett finfint jobb med sjömansskatt och allt. Jag hade vid den tiden precis samtidigt upptäckt the nobel art of runkande. Efter att jag snabbt förstått att ingen märkte om man diskade eller inte kom jag på att det gick alldeles utmärkt att krypa upp och i en livbåt och gömma sig för sen att vilande/runkande ta sig fram och tillbaka över Kattegatt två vändor.
Jag blev nergolad av en annan smitare som kom på samma sak efter par månader och fann mig därefter stå till arbetsmarknadens förfogande. Det var då jag fick mopedbudsjobbet. Där kom jag att bli kvar i 4 år, med ett kort avbrott för en häktesvistelse på tre veckor. Där kom jag också även att träffa den förste riktige fadersfiguren i mitt liv, Lars-Gunnar Bohlin. Den förste som började föra in regelverk i mitt liv. Honom är jag till dags datum stort tack skyldig.
När jag knappt 15 år gammal berättade för morsan att jag slutat skolan och fått jobb blev hennes första och enda kommentar;
-Vad bra, då kan du börja betala hemma.
Därefter var hon efter mig som en utsvulten gam vid varje månadsslut med kupad hand. Barnbidrag och underhållstöd strömmade in ff för jag var ju fortfarande ett barn. Hon var inte intresserad av att lära mig ”göra rätt för mig” – hon ville gama på den lilla lönen.
Efter 2-3 år som mopedbud började jag hänga en del med två notoriska förbrytarbröder i min ålder och en kompis till dem. De lärde mig att det var jättekul att sno bilar och göra inbrott i avlägset belägna kiosker. Det blev några månaders spännande, ansvarslösa och nattliga turnéer där. På ungdomsroteln i Göteborg blev vi kända som ”Enkronorsligan” och det slutade naturligtvis bakom lås och bom.
Trots att jag bara var 17 år då fick jag sitta i häkte 3 veckor i väntan på rättegång. Under de tre veckorna fick jag dagliga besök av de poliser som ”jagat” oss. De hade med sig cigaretter, de pratade vett med mig, de var engagerade – de hade passionen och brann för sitt arbete. Jag som är duktig på att teckna gjorde karikatyrer på dåvarande ungdomsrotelns personal vilka hamnade på deras anslagstavla. Jag minns särskilt två poliser – Gert Arnsand & Bo Gerdin. Engagerade i att få ungdomar på glid på rätt köl igen. Betongens änglar.
På rättegångsdagen kom min chef på arkitektfirman och höll hov efter åklagarens anförande. Jag skulle tillbaks till jobbet och han skulle övervaka mig. Det var inte tal om annat. Rätten gick på hans linje och så var jag tillbaks på jobbet.
Utan dessa människor – som kom in i mitt liv som blommor ur sprickor i asfalten hade jag idag bara varit ett personnummer i bårhusliggaren på Sahlgrenska. Det är jag övertygad om. Jag tror att ungefär hälften av mina klasskamrater från då lever idag. Det har kommit, det kommer och kommer att komma mängder av begåvade människor från förorterna till olika framgångar men dessvärre kommer Orten även att fortsätta skörda offer. Orten var redan på planeringsstadiet ett gigantiskt misslyckande.
Trots alla goda ambitioner om grönområden, fritidsgårdar och allt det där blev det platser som är kallare än månen. Idag är insatserna betydligt hårdare med tanke på att de människor som klumpas ihop där nu bär på betydligt värre trauman än vi som bodde där då. Dessutom är polisnärvaron så skrämmande mycket lägre och andra aktiviteter för ungdomar är i det närmaste obefintliga.
Bakom varje tänt fönster i dessa gigantiska komplex, som jag tycker kan vara rätt vackra på kvällarna, bor människor med sina hopp och sina drömmar. Människor. Huruvida deras hopp och drömmar kommer att infrias är avhängigt många faktorer. En väldigt viktig faktor är närvarande föräldrar. Som ställer krav och är kärleksfulla. Utan ramar, inga gränser. Utan kärlek krymper barnet, utan vatten vissnar blomman.
Ortens fasad och problematik har ingen hudfärg. Ortens problematik uppstod samma dag den byggdes. Att Ortens människor idag upplever otrygghet med tanke på alla skjutningar måste samhället bemöta med större insatser i form av – kanske viktigast just nu – betydligt högre polisiär närvaro. Precis som ett ledset barn behöver tröst, behöver rädda människor känna trygghet.
Det finns även en stor osynlig plåtdörr framför ingången till det svenska samhället. På den låsta dörren står det integration. Nyckeln till den denna dörr kan vem som helst få, den är tillverkad av språkkunskaper, utbildning och engagerade föräldrar och myndigheter som stöttar. Hela vägen. Utan engagerade föräldrar – som är det viktigaste av allt – är barnen och ungdomarna lika chanslösa som de var på min tid. Enda skillnaden mellan då och nu – och den är inte liten, är att insatserna är så mycket högre nu.
Ungdomar dör på gatorna. Det är för sent för dem som fallit offer men mycket kan göras för att vända denna våldsspiral och förhindra fler offer. Jag vet inte hur och det är inte så konstigt, jag är bara en av många tyckonomer. Det som är oroande är att våra späkta och välbetalda politiker inte heller tycks veta hur. De famlar som med förbundna ögon på en bro av floskler.
Det är dags att vakna nu. Almedalen, Sälen, Davos – varför befinner ni er alltid så långt från Rosengård, Järvafältet och Angered?
Wow!! Vilken underbar text! Jag flyttade snabbt tillbaka i tiden och var 5 år och bodde i Hjällbo. Exakt så som du skriver va det på den tiden. Jag var 10 år när föräldrarna skildes och då strulade morsan runt med hela Göteborg kändes det som. Och då fick man stålar om man tog hand om småbröderna och höll sig borta . Jag fick LVU 1978-79 och var tvångsomhändertagen tills jag blev 17 år och då kom jag bort i från Hjällbo och mina ”kamrater” Men blev ett Femmanbarn istället . Du skriver helt fantastiskt. Jag följer dig ju här på FB, men att du bloggade har jag missat =) Toppen!! Ha det bäst!! Kramar
Tack så jättemycket, Susanne. Det var vänligt.
Kram Lasse
hei jag bodde på sandspåret 61, nitton år från 1979. kommer från finland,nu bor jag i haparanda norra sverige. det var brå att bo där. häls paavo leskinen
Kitos Paavo!
Ja, när man ser tillbaka vilar det ett romantiskt skimmer över den tiden. Hoppas du har det bra i Haparande.
Mvh Lasse
grymt bra skrivet och känner igen mig i mycket, fast jag var på Hotell Europa av helt andra orsaker, fanns ju kvinnor där 😀
Skolspåret 29, mellan 75 och 91
Var kvinnorna på på Hotell Europa mellan 75-91 år gammal eller bodde du på Skolspåret då? Javisst, de hade väl nåt hipp bar högst upp?
Jag var mycket på Skolspåret 67. Min bästa kompis bodde där.