Det måste varit på våren eller försommaren 1987. Körsbärsträden stod i blom i Kungsträdgården och på kanten av den långa rabatten nedanför Daily News Cafés panoramafönster satt heroinisterna och säckade ihop, framåt. Men precis innan de slog pannan i backen drog de upp överkropparna igen och huvudet följde med i en svepande bakåtrörelse.
Denna manöver upprepades om och om igen. Tills de blev bortkörda av polisen eller lommade iväg för att hitta nåt att stjäla och sen omsätta till kontanter på pantbanken vid Vasagatan och därefter nytt smack – The Heroin Circle.
Fontänen vid Café Blanche väste vitt skum i höjden och på Hamngatan rullade 80 tals-trafiken förbi flanörerna. Inhemska sådana med pastellfärgade kläder, axelvaddar och toupérat hår och amerikanska turister med hawaiiskjortor nedstoppade i gabardinbyxor uppdragna till armhålorna.
På isterbukarna studsade instamatic-kameror och på skallarna satt baseballkepsarna. Deras fruar med blått hår trippande bredvid. Soundtracket var Eurythmics, Rick Astley, Bruce förstås, Lilie & Susie, Ricky Marx och ett gäng till.
Jag jobbade på Dailys vid den tiden och mitt emot haket låg en åttakantig korvkiosk. På dagen var det vanliga turister där som käkade glass och korv i en ändlös kö och expediterna var frodiga tjejer i 20 års-åldern.
Under the grave yard-shift – kvällen/natten – var det pärlbandet Café Opera, Victoria och Dailys gäster som strömmade dit i den vodka & russian-doftande nöjesnatten. Fyllehungriga partymänniskor som tryckte i sig en korv med mos och Pucko som de sedan spydde upp i taxin hem till suburbia. Det tarvade en mer härdad försäljare då.
På nattskiftet basade en kille som kallades Kniven. Han skulle senare komma att döpas om till Octagon efter formen på sin arbetsplats. Vid den här tiden tillbringade han sin tid med att läsa Charles Bukowski, biografier om Richard Nixon, kröka och beckna korv. Han var inte direkt lastgammal, i den åldern lägger sig frihetens barmhärtiga vingar runt en och ger en inte tillfälle till ens en skymt av den mödosamma framtid som väntar oss alla.
När han kom till jobbet för att inspektera slakttesterna som skulle säljas, ätas och sen kräkas upp en bit därifrån kom jag till mitt jobb på innekrogen mitt emot vid ungefär samma tid, för mitt arbetspass.
Han brukade började komma in till mig på för-kvällarna, efter sin första inspektion av korvmojjen, för ett par stadiga gångare. Som regel var jag upptagen med att iordningställa baren så han satt där bara och tittade på mig med sin genomträngande blick, slukande Jack Daniels och öl.
Under tiden hade han en lakej som höll ställningarna i korvmojjen. Hans närvaro gjorde mig nervös på ett främmande sätt. Efter sin första attack alkohol brukade han resa sig med ett: ”Fuck Nixon” och gå ut till korvmojjen för att slafsa runt i byttorna och köra med sin lakej.
Under kvällen brukade han sedan göra avstickare till Vickan, Café Opera och Hirschenkeller. Små kommando-raider bort från tristessen i korvmojjen, där han för säkerhets skull hade en flaska Fernet gömd bakom en fritös. Han brukade komma in till mig under kvällarna ett par gånger till.
När sedan anstormningen började vid det näringsställe där han själv var satt att jobba kunde de mest intressanta scener utspela sig. I den varma sommarkvällen kunde man höra honom skälla på kunderna, med rullande ögon och lutande ryggen mot en vägg ty han var knappt kapabel att stå upp.
Ibland effektuerade han beställningarna genom att helt enkelt kasta ut dem genom luckan som en projektil av skräpmat. Det var fascinerande. Tom Hjelte skrev en gång i Aftonbladets dåtida nöjesblad en grej om krognatten i Stockholm.
Han avslutade med att upplysa läsaren om att inte missa ett besök vid den ökända korvkiosken och ser hur ”den berusade korvförsäljaren körde med sina lakejer och skrek: Har ni fyllt på den här skiten ännu?” Detta var förresten under denna epok som Lasermannen härjade i Stockholm.
Till saken hör att korvnasaren var väldigt lik den fantombild på Lasermannen som distribuerats av polisen till media och allmänhet. Det föll sig så en natt när Kniven kom till porten på Södermalm efter en osedvanligt blöt runda på stan att han blev nedslagen utanför porten av några ungdomar vilka var övertygade om att han var Lasermannen.
Blodvite uppstod men mirakulöst nog uppstod inga allvarligare skador förutom några förlorade framtänder. Förbipasserande tillkallade ambulans och polis. När ambulansmännen lastat Kniven på båren drar plötsligt en av polismännen samma slutsats som de tidigare våldsverkarna:
-Fan, det där är ju för helvete Lasermannen.
Så istället för att lastas in i ambulansen beslutar man sig för en improviserad husrannsakan och bär därför upp Kniven på bår till dennes bostad och rotar girigt igenom lösöre och bohag. Man hittar naturligtvis ingenting för Kniven var inte Lasermannen varefter han bars ner igen forslades till akutmottagningen på SÖS för omplåstring.
Jag lärde känna honom så småningom och vi festade en hel del tillsammans under ett år eller så. Han var obetalbar, dråplig och mycket rolig. Det vill säga tills han nådde det stadium i fyllan då han alltid, av någon outgrundlig anledning, började gagga om Richard Millhouse Nixon.
Vi hade några makalösa efterfester i korvmojjen och det hände några gånger att vi sov över på dess golv och blev väckta av den förfärade dagpersonalen som inte alls spelade i samma division partymässigt som Kniven eller oss andra. Det var hemska uppvaknanden på kallt korvkiosksgolv och jag kan inte för mitt liv begripa att jag inte tog mig hem för att sova då jag vid den tiden bodde i Gamla Stan.
Innan mina arbetspass brukade jag ibland stanna till och morsa på Kniven samt kanske äta en tunnbrödsrulle då och då om jag för tillfället var less på personalmaten inne på krogen. Jag kom dit vid ett tillfälle en varm sommareftermiddag och kände mig rejält sugen på en tunnbrödsrulle. Kniven stod i luckan och för ovanlighetens skull var ägaren till korvmojjen där och har for runt bakom Kniven, svärande och rumsterande på chefers vis.
Jag beställde en tunnbrödsrulle varvid Kniven svarade att han inte trodde att jag skulle tycka om dagens variant. När jag frågade varför berättade att han plötsligt översköljts att ett kraftigt illamående orsakat av föregående kvälls festande. Då chefen stod vid handfatet nödgades han kasta upp, rikliga mängder, i mostråget och därefter snabbt beblanda denna sörja med det befintliga moset.
Jag trodde honom inte varför jag fick lukta på en sked med mos, och tamejfan, det luktade som en toalett på en Finlandsfärja. Han verkade tycka det var lite kul för han flinade lite snett åt mina hulkningar. Efter mig kom en prydlig yuppie, förmodligen från någon av de närliggande bankerna och beställde en tunnbrödsrulle vilket Kniven glatt serverade.
När yuppien med god aptit och förnöjd min började kalasa på sin vedervärdiga anrättning vände sig min mage ut och in. Jag fick kasta mig bakom ett träd och låta det komma, jag slog fontänen i bassängen vid Café Blanche med hästlängder.
Den tiden är sedan länge förbi och som med de flesta man kände på den tiden har man ingen aning om vad de gör idag. 80-talet finns fortfarande kvar ljust bevarat i mitt minne. Speciellt krogen jag jobbade på. Daily News Café är dock sedan länge borta och ersatt av en souvenirbutik i Sverigehuset. Det är som om den aldrig funnits.
Men varje gång jag går förbi, vilket inte händer särskilt ofta, drabbas jag av ett stillsamt illamående när jag ser den åttakantiga korvkiosken som fortfarande står kvar med samma verksamhet. Jag har aldrig ätit tunnbrödsrulle sedan den gången och kommer aldrig att göra det.
Sensmoral: allt är inte vad det ser ut att vara, döm inte något eller någon efter utsidan. Det är insidan som räknas och det finns ”tunnbrödsrullar” i mänsklig skepnad.