Det verkar hart när omöjligt att slippa nonsenbabblande nötter på buss och i tunnelbana nu för tiden. Det är en förpestning av tillvaron för gemene man som saknar motstycke i vardagsdjävulskap.
Dessa skitnödiga åsnor som sitter och bräker i sina lurar har inte det minsta hum om vad hänsyn till medmänniskor innebär. För mig som varannan vecka åker fyra gånger dagligen innebär det att jag måste ta in en jävla massa privat trivial skit som är lika omöjlig att undkomma som om det skulle spelas musik utan hörlurar.
Det är en förbannad fräckhet, detta att folk bräker rakt ut och liksom förutsätter att ingen annan har något emot att ta del av deras högst privata och påfallande ofta rent idiotiska konversationer. Samtidigt är det ett tidens tecken, egoism väller fram som en tsunamivåg över tillvaron och det är Jag, Jag, Jag, all the time and over again.
Stockholms city-chica tillika hänsynslösa cyklister synes allt mer dundra fram på sina cyklar med mer strap-on produkter än astronauter – oraldiarréande i sina smartphones, havande uppmärksamheten på helt andra håll än trafiken. Jag antar att detta är något man måste lära sig leva med – hänsynslösheten och egoism.
Det betyder inte att jag hatar det mindre för det.
Men oj vad jag håller med dig. Jag brukar säga till vederbörande att jag inte är intresserad av hens privatliv och att hen pratar alldeles för högt. De flesta dämpar sig betydligt efter det och jag brukar byta plats för sinnesfridens skull.