Det är när vi går på parkeringen till Lidl som mitt känslomässiga jag reagerar snabbare än min hjärna. Det är när solen skiner på oss, när vi går hand-i-hand och jag säger i förbifarten till en story ”…och nu när vi är ihop”. Det är då det händer. Det är då han tar tag i mig, tittar in i mina bruna ögon med sina gröna och frågar;
– Visst är vi? Vi är ihop?
”Ja, ja det är vi ju..”, svarar jag lite nervöst.
– Vilken tur jag har, säger han med en självklarhet i sin ton och det är då det händer.
Mina ögons syn suddas ut av tårar och jag tappar greppet totalt. Jag vill kasta mig på honom, ge honom filmen av mitt liv där inget, någonsin varit så enkelt som nu och jag vill berätta allt jag känner för honom. Jag vill skrika ut ä-ordet, vill förklara för honom hur mycket han gör för mig genom att bara existera och vilja vara med mig, vill ge honom alla lyckokänslor jag känner exakt då.
Det är så lite för många, men så mycket för mig. Han vet att jag inte är bortskämd med den här kärleken han ger mig med sina vackra ord. Det finns andra saker som gör mig skitglad med. Ibland är jag osäker och vill inte ta för givet att man faktiskt vill vara med mig (de som känner mig vet varför), och då kan jag säga dåliga saker såsom ”du vill säkert hellre sitta hemma och inte alls gå prommis med mig”. Men då tittar han lite konstigt på mig och säger ”öh va? eh nej!? varför säger du så??”. Sedan kommer jag på hur rubbat det låter. Jag är ju hans tjej. I normala förhållanden vill man kanske vara med den man är ihop med, haha!
Men det är småsakerna han gör. När han kysser min panna medan vi ser på CS-matcher på hans biovägg och när han kysser mig hysteriskt innan han ska av tåget i Solna och jag vidare till mitt Kungsholmen. När han säger att jag snarkar som en minigris och att han legat och lyssnat på det (hahaha) och när han skriver i chatten varje, varje dag och frågar hur jag mår.
– Och herregud, idag.. när han skulle fråga om jag ville träffa hans pappa i oktober och han tittade bort medan han frågade för att det var så seriöst liksom.. GUD VAD JAG BLEV KÄR! Och GUD vad jag ville träffa hans pappa med honom, hahaha!! 🙂 Klart jag ska göra det!
Åh, jag är fortfarande så nykär i honom. Han betyder liksom så mycket för mig. Min Martin, min H, min pojkvän.
Och exakt så.. så som på bilden.. det är den jag håller så jävla kär.. den mannen.. han som skulle varit det redan 2012.. han som ska vara det jämt..