Vi sitter på en ganska full och stökig buss när vi pratar om det tyngsta samtalsämnet man kan komma in på – det där med barn. Även om vi många gånger har pratat om det lite på kul och jag faktiskt lovat honom två sedan vi ingick i det här förhållandet, så har vi aldrig pratat om det på ett seriöst plan, på det plan där man ska se det framför sig hända på riktigt.
”Jag vill kanske ha ett djur först”, säger jag och ser hans bekymrade väck i pannan bli djupare.
– Va? Varför då?
”Då vet man att man kan ha ett gemensamt ansvar. Liksom.. man måste ju veta att man kan fördela tid, att man kan dela på ett jobb liksom”, säger jag och rynkorna blir lite mindre tydliga.
– Mhm.. jo.. okej..
”Asså man kan låna en hund i typ ett halvår, så man vet att man liksom klarar den saken”
– En hund är ju inte samma sak!!
”Nej, men nu har jag faktiskt tagit hand om barn, Martin. Jag vet hur mycket jobb det egentligen är. Hur gulligt det än ser ut på Instagram, så är det ett heltidsjobb.”
– Ja, asså den första tiden är ju mammans tid.
”Jo, det är det och en hund är inte samma sak. Om du tycker att ha hund är jobbigt, så ska du bara veta hur det är med barn. Har du tagit hand om ett barn förut?”
– Ja, eller.. det var min lillasyster och då var jag ju elva, så jag kanske inte förstår.
”Nej, du gör inte det. Jag har haft flera bebisar i familjen och vet vilket jobb det faktiskt är. Om du tycker att det varit jobbigt med ragg som haft hundar, så ska du bara veta hur det är med bebisar.”
Någonstans där blir det en märklig tystnad oss emellan. Det känns som att vi för ovanlighetens skull har hamnat på två helt olika planeter. Vi som alltid annars alltid förstår varandra blir liksom lite förvirrade. Var vi ense? Oense? Eller hur var det? Förstod han mig? Var jag för hård om barngrejen? Tog jag bara fram dess sämre sidor?
”Det ordnar sig det där”, säger jag för att snabbt bryta tystnaden.
– Ja, det gör det.
”Om jag inte får barn med dig så tänker jag i alla fall inte ha det alls.”
Då rycker han tag i mig och kysser mig, hårt. Det är som att varje gång vi är där, ni vet på det stället där man har svårt att förstå varandra, så kan vi ändå hitta så snabbt tillbaka igen. Tidigare har jag varit med människor som så snabbt har valt att uttrycka sin osäkerhet genom att argt argumentera för sin sak, men vi gör aldrig det. Vi sätter oss inte på tvären, höjer inte rösten. Vi kommer alltid tillbaka till ruta ett. Alltid.
Vi hoppar ett par timmar senare på en annan buss. Vi kommer hem till honom, äter en herrans massa kött och sedan blir jag stående med en ballongmage av proteiner och kallar mig själv ”gravid med en Rostbiff”. Då lägger han sina händer på min mage och skämtar något om att det kan vara vår son, Jack, som ligger där inne. Och han släpper inte på en bra stund. Han håller där i flera sekunder, kanske minuter, och jag får inte alls samma obehagskänsla som jag fått förr när killar planterat fantasibarn i dagdrömmande tankar i magen på mig. Jag känner mig trygg, bekväm, som att det är sant, som att det en dag ska ligga en liten Jack därinne.
Och jag kanske inte behöver låna en hund längre. Kanske är jag ganska övertygad om att den mannen som höll händerna på min mage skulle göra allt för sin lilla familj.
