Det är en hemsk känsla som infinner sig på min pojkväns golv där jag sitter med en telefon vars laddsladd gör mig lite rörelsehindrad. Jag höjer rösten ganska bestämt och säger det rakt ut; ”det handlar fan inte om dig och mig, det vet du”. Rösten i telefonen blir lite svagare, lite ledsen. Jag förstår den. Jag förstår sorgen i en gången tid som inte blev vad den skulle blivit. Jag fattar den poängen även om jag stängt av och inte känner det själv, så var även jag den där tjejen som stalkade sönder gamla pojkvänners alla konton på alla sociala medier som fanns. Och deras vänners. Och familjemedlemmar. Och det blev en slags besatthet att bara få en glimt av dem. En stor suck av besvikelse när de inte lagt upp något nytt.
Jag är inte henne längre. Jag är tjejen som är lycklig, lugn och som funnit typ sin plats här på jorden. Jag spelar tv-spel medan pojkvännen spelar datorspel. Jag svabbar hans golv när jag blir arg på att jag dör, lagar mat tills han kommer hem ifrån jobb, tvättar och hänger våra kläder. Det blir egentligen bara bättre och bättre för varje dag vi är tillsammans. Jag går tillbaka till en roll där jag hör hemma ihop med någon och inte ensam. Jag går in i rollen som hans flickvän på riktigt. Tidigare har jag haft lite svårt att ta till mig den rollen helt här för att jag.. ja, jag vet inte.. jag har inte vetat om det varit en bra idé. Jag har försökt undvika att vara halva hushållet faktiskt. Kanske är jag rädd att vi inte ska bo ihop, att vi inte ska utveckla detta till mer än såhär och kanske vill jag inte ha lagt för mycket själ i det ifall jag nu ska bo i min skruttiga studentlya i typ Midsommarkransen till hösten eller vad det blir. Det är som att jag låtit bli att bo in mig helt. Som att jag ska ha kunnat ta mina saker och tänka ”det gör inget, jag var ju bara där ibland”.
Idag slutade jag med det på något vis när jag kom på att jag typ mer eller nästan mindre redan bor här. Jag skurade köket, fixade den där micron som jag stört mig på, spelade mitt tv-spel och drack hur mycket cola jag ville. Jag är jag här hos honom. Den där som kan vara ifred, kan få städryck och den där som kan äta mitt i natten om den nu vill det. Jag gör vad jag vill och han vad han vill. Det blir som ett samboförhållande. Faktiskt. Det där förhållandet jag var så rädd för innan är vi liksom typ redan i. Allra särskilt idag när jag kan göra saker på mitt sätt och det är okej.
Jag säger alltså åt mitt hjärta att calm the fuck down och min hjärna att vi ska börja umgås mer på egen hand – även om pojkvännen är i samma lägenhet. Att jag inte behöver sitta på soffkanten och titta på film fast att jag suger på att göra det. Att jag kan sitta och lyssna på dramatisk musik och svära högt åt mitt TV-spel. Och det är okej.
Det är livet. Äta mitt i natten, städa och spela TV-spel.