Manusduon bakom ”The Descendants” har dumpat Alexander Payne, behållt den dysfunktionella familjen och gjort Steve Carell jätteelak i historien om en ung grabb med som finner den fadersgestalt han sökt i en frispråkig vattenparks-arbetare. Jag sökte en ”Little Miss Sunshine”-gestalt och fann den i ”The Way Way Back.”
”The Way Way Back” markerar regidebuten för den Oscarsbelönade manusduon Nat Faxon och Jim Rash som tillsammans med Alexander Payne låg bakom ”The Descendants”, filmen återförenar ”Little Miss Sunshine”-duon Steve Carrell och Toni Collette och sett till tonen och historien här är det svårt att inte nämna dessa två filmer i samma mening.
Filmen har fått sitt namn efter det där bakåtvända sätet allra längst bak i en gammal stationsvagn som vi biobesökare får dela med den introverte och obekväme 14-åringen Duncan (Liam James) som likt Dwayne i ”Little Miss…” sitter med motvilligt på en resa med sin dysfunktionella familj. Resan går mot ett sommarhus på östkusten dit Duncans mamma Pam och hennes dryge nye kille Trent (Carell) dragit med Duncan och styvsystern Steph (Zoe Levin) för att låta dem se på när de vuxna dricker sig redlösa och beter sig som barn.
Det är befriande att se den annars så flamsige Steve Carell spela en nedtonad och framförallt rätt så osympatisk karaktär som kontrollfreaket och styvpappan Trent (älskar namnvalet), som frågar Duncan hur han skulle ranka sig själv på en skala från ett till tio, Duncan säger sex men Trent rättar honom som mer av en trea. Förståeligt nog söker sig Duncan så långt bort från denne man som möjligt och finner en diametralt motsatt fadersfigur bland de anställda vid den lokala vatten-parken dit han cyklar för att fördriva dagarna. Slackern Owen (Sam Rockwell) tar hela livet med en klackspark men gömmer ett stort hjärta bakom de ständiga skämten då han hjälper stackars Duncan med självkänslan på sitt eget vis.
Även om Carells insats är minnesvärd så råder inget tvivel om att det är Rockwell som stjäl showen med en av årets vassaste karaktärer, han har länge nosat på det breda genombrottet och jag hoppas ”The Way Way Back” leder honom hela vägen.
Som regidebut står sig ”The Way Way Back” utmärkt, den är en somrig, njutbar och underfundig coming-of-age-film som finner sin ton någonstans mellan filmer som ”Little Miss Sunshine”, ”The Kids Are All Right” och ”The Descendants” – vilket inte alls är fy skam. Den rappa dialogen gjuter liv i varje scen och levereras snyggt av den skickliga skådisensemblen, filmen tar inga vågade kliv men trampar heller aldrig snett.
Det enda som håller betyget nere en plupp är faktumet att historien aldrig bränner till på riktigt och bleknar något i den tredje akten. Filmen kittlar till många skratt och siktar mot hjärtat men når aldrig hela vägen in.