Idag var en särskild dag i mitt liv. Jo, något särskild visste jag att den skulle bli eftersom jag skulle tatuera mig. Jag skulle dessutom få bocka av en grej på bucketlisten; göra en cover-up. Jag har aldrig ångrat en tatuering förr. Inte en enda av alla mina säkert elva eller tolv stycken. Jag har alltid varit lite stolt över min ful-gulliga mariostjärna, lite road över freedom i nacken och glad på min stora fågel med nyckel i sina klor. Alla mina tatueringar har haft en story eller betydelse för mig på något vis.
Men det var när jag hade en superidé om kugghjul. Jag älskar kugghjul. Jag vet inte varför, men jag tycker de är vansinnigt snygga. Som tatueringar är de ashäftiga och jag ville så gärna ha några.
Jag for till Bromma där jag träffade min tatuerare. Jag hade fått ett presentkort i födelsedagspresent och det var på kanske 600:-. Jag minns inte riktigt. Han hade sagt till den som köpt det att han kunde göra kugghjul för hela summan, men så stora som jag ville ha förstod jag att han inte skulle göra för 600. Det var jag liksom medveten om. Jag tänkte dock addera lite pengar för att få till dem som jag ville. Han förklarar att han tänker göra linjerna idag och ifyllning en annan. Jag går med på det. Så brukar tatuerare göra som är fullbokade. Man får en timme per gång liksom.
Han är jättetrevlig och så. Vi pratar om allt möjligt och det flyter liksom på bra. Jag har inte ont i armen alls (är inte den som har liten smärttröskel precis), men jag märker att han drar nålen över min fågels klor. Jag säger det och han menar att det är meningen på något vis. Vi pratar vidare och sedan drar nålen över vingen med. Det däremot.. var inte med mening.
”Det går att fixa med vit färg. Vi ordnar det om ett par veckor.”
Jag kommer tillbaka till studion och han tar upp nålen, doppar den i vita färgen och sedan gnuggar han maniskt fram och tillbaka. Jag känner hur nålen går igenom huden och plötsligt sipprar en del blod fram. Det känns som jag får ett hål i huden – bokstavligen. Han köttar upp den på mig och till slut måste jag rycka till. Då säger han att det ska blekas med tiden och bli bättre – och om inte så ska jag höra av mig.
Jag hör av mig. Det bleks inte med tiden. Han svarar inte.
Jag orkar inte.
Jag läser recensioner på internet om honom och jag ångrar min första tatuering i livet. Inte motivet – men den som gjorde den. Och jag får skämmas dagligen på mitt jobb när jag vill dra upp ärmarna på min stora tröja. ”Vad är det för något? Den är inte klar va?” säger kunder och jag drar ner ärmarna igen.
Idag hämtade pappa upp mig i Årsta och skjutsade mig till Nykvarn för att få tatueras av mina vanliga tatuerare – de jag brukar gå hos. De tittar på tatueringen och skakar på sina huvuden. Ibland skrattar min tatuerare till och med till och svär på polska. Han är förvånad över hur dålig en tatuerare kan vara. Tur att han inte frågade mig vad det kostade mig sammanlagt att försöka få den där fula tatueringen.
Det sjuka, det som skulle bli särskilt med denna dag, det är inte att jag tatuerades; det är smärtan jag fick uppleva. Jag kan inte sätta ord på hur ont det egentligen gjorde att tatuera ärrad hud. Det är en så vidrig känsla att den egentligen bara kan upplevas, inte beskrivas. Det går att jämföra med.. hmm.. skillnaden att någon skriver på din hud med en vass blyertspenna eller att någon gör det med en lödkolv. Det var helt sjukt egentligen. Jag satt och tittade ner i golvet. Jag kunde inte ens skriva med telefonen samtidigt, ingenting. Kunde inte scrolla instagram, inget. Jag kunde bara fokusera på att önska att tiden skulle gå. Det var det enda jag kunde tänka på, enda jag kunde göra. Fokusera.
Efter två timmar gick det inte mer. Egentligen var det meningen att det skulle bli tre, men min hud var för uppköttad ärligt talat. Den var helt förstörd. Jag blödde under hela sittningen och man fick torka blod om och om igen med hushållspappret. Det vidriga var när han körde in ”krattan” (en tatueringsmaskin med flera nålar) rakt in i ett redan blödande område och gnuggade in färgen. Och nu kanske ni tänker ”JÄVLA SADIST”, men färg fäster inte alls bra på redan tatuerad hud. Man MÅSTE gnugga in den. Och DET gör så JÄVLA ont.
Nu ska ni ha i åtanke att jag tatuerat mig i över sex timmar på min rygg i sträck. Det gjorde inte lika ont som idag. Seriöst. Så ont gjorde två timmar cover-up.
Nu är huden så uppköttad att min kräm inte fäster på vissa ställen.
– Allra särskilt inte på den röda fågeln. Den går inte ens att få kräm på. Alltså GÅR INTE, haha! Så sinnessjukt!
Aja, nu ska jag gegga in ansiktet i ekologisk olja, lägga mig i min nybäddade säng och titta på netflix tills jag somnar. I morgon lunchar jag med någon himla speciell 🙂