Har man liksom jag levt ett halvt liv med samma partner är det ju lätt hänt att känslor riktas åt ett annat håll när tristessen blir alltför påtaglig och samlivet får en att gäspa stort. Det var precis det som hände mig. Detta var 14 månades sedan och vi har haft ett lustfyllt förhållande sedan dess. Denna varelse är betydligt yngre än jag, vacker som en dag och med en kropp att dö för. Ingen Silja Rock-brud om ni förstår vad jag menar. Första gången som farbror skulle få komma till blev jag så nervös att jag omöjligt kunde prestera. Det kan ju hända den bäste men när detta upprepade sig både två och tre gånger fanns inget annat råd än att vända sig till en kollega som är väl insatt i sådan problematik. ”En liten blå får den att stå” blev svaret. Har man inga större problem räcker det tydligen med en fjärdedel, jag tog en hel och blev inte besviken. Sedan den dagen bär jag alltid med mig fotoburken innehållande mina nya blåa vänner. Borde haft dem redan när jag var arton och försökte bli av med oskulden, blev tillslut tvungen att besöka en glädjeflicka för att få till det. När vi ändå är inne på ämnet så kan jag jag passa på att starkt avråda er från en akt i en hundkoja om ni inte vill få bestående ryggbesvär. I den bästa av världar så skulle jag vilja leva med denna kvinna dygnet runt men har aldrig vågat lämna mitt inrutade liv på Södermalm. Att hon dessutom har ett barn och bor i en för liten lägenhet gör ju sitt till. Ytligt jag vet men jag har ju aldrig utgett mig för att besitta något större djup och att fånga dagen, följa sitt hjärta och liknande dravel har aldrig tilltalat mig. Sen hade det dessutom varit så jobbigt att ringa mamma och berätta.
Nu är denna lilla passus av mitt liv avslutad och tyvärr så förlorade hon jobbet på kuppen men ja ja jag klarade mig rätt bra ändå.
Ett finger i rumpan och sen känns allt bättre.