En krönika om kollektiv hysteri:
Redan på den stora terminalen infinner den sig. Den tänds med en glimmande glöd i folk ögon. Förväntningen över att få återuppleva ett dygn i sandlådan, där allt är tillåtet och där ingen bryr sig. I värsta fall hamnar man bara i fyllecellen. Är man så full spelar det ju ändå ingen roll vart man sover. Snacket inför resan visar tydligt vart ribban ligger. Den ligger så lågt att man ska kunna krypa över den.
Mina minnen av tidigare turer består mest av sjuka, men såhär i efterhand, tragikomiska historier. Minnen från en svunnen tid då man naturligtvis inte visste bättre. Att återuppleva detta fenomen var, kort sagt, verkligen en upplevelse. Ett fenomen som bara kan uppkomma på ett sätt. Man blandar vinterdeprimerade svenskar och inåtvända finnar, låser in dem i ett slutet rum fullt med obegränsad, billig sprit och sätter på dansbandsmusik. Undrar förresten hur många som, likt mig, åkt till Finland en massa gånger utan att någonsin varit där. De flesta brukar nog sova av sitt första rus under färjans korta stopp i finländsk hamn.
Den första förändringen som noteras är den hårdnande kontrollen av ålder. Ingen kommer förbi utan att visa ID. Sist minns jag vi lyckades smuggla med några underåriga tjejer genom att de bokade enkelresa utan övernattning. Då gällde nämligen ingen åldersgräns. Men de visade sig vara i onödan för de klarade sig lätt genom stickkontrollerna. Mina reskamrater och jag beslutar oss hursomhelst för att ta det för vad det är och ha så skoj vi bara kan.
Sagt och gjort, in i fårskocken och på båten. Första problemet visar sig vara att jag hamnat i gänget med hytt på C-däck och de andra på A-däck. Hur ska vi lyckas komma ihåg varandras hyttnummer? Detta diskuterades över en svindyr öl i den enda öppna baren. Tax-free öppnar först en stund efter avgång. En smart affärsidé som rederiet snyggt skyller bort på rådande sjölagar.
Kaoset är därmed desto intensivare när shoppen väl öppnar. Folk sliter i jätteförpackningar av godis och sprit. Kassörskorna låtsas bocka av biljetterna där någon sorts begränsning av spritinköp påstås gälla, men låter ändå allt man vill ha passera. ”Detta är trots allt inget förbannat öst-stats systembolag som Sverige fortfarande anammar,” som en kassörska poängterade. Därmed dags att klämma in sig i ena hytten och börja den obligatoriska hyttförfesten.
Spriten inmundigast alltid ritualenligt ur trötta plastglas för dem som ska fina sig, men klunkas enklast direkt ur tax-free flaskan. Ingen tänker ens på att allt är pissljummet. En medhavd gammal bandspelare i kombination med allas vardera iPod, får alla på kanonhumör. (Bandaren dumpas senare, eftersom tyngden av all tax-free sprit blev för påfrestande.) För att riktigt komma i stämning spelas mest något jag tolkar som parodi på finsk populärmusik. Jag inser snabbt mitt misstag när två apraka, men lyckliga finnar, objudna dansar in i hytten och skrålar med till texterna.
Efter lite mat börjar underhållningen i den stora dansbandssalen. Anna Book underhåller och passar därmed utmärkt in under den överenskomna nivån. Trots det noteras att alla har riktigt kul. Ibland är det en befrielse att bara följa med strömmen. Dessutom har alla ombord en outtalad tyst överenskommelse. Oavsätt om man kommer från landet eller Stureplan är alla här på lika, frivilliga villkor. Glöm VIP-kort, maktkåta vakter och alla andra märkvärdigheter. Kvällen fortsätter med spring mellan de olika klubbarna och frekventa hyttbesök, för billig påfyllning. Undrar hur många mil man gått totalt under dessa timmar?
Sen var det även det här med Fröknar och deras eventuella villighet till korta men passionerat intensiva hyttbesök. Enligt samtliga fanns inget mer säkert kort än en finlandskryssning. (Jodå det går, jag har i min ungdom ett tydligen rätt svårslaget rekord, jag fick en totalt okänd tjej i säng redan tio minuter efter avgång!) Det slutade dock denna gång precis tvärt om, vilket de flesta skyllde på att de ändå hade någon form av tjej. Däremot lyckades dock min vän Charmören, som vanligt, få en tjej att bli störtförälskad i honom på några minuter. Den historien slutade med att hans namn blev uppropat i högtalarna innan angöring. Han blev tillslut infångad av hennes mor som tillsammans med de övriga 10 släktingarna, belamrat varje våning, för att fånga in honom och avkräva telefonnummer som i gårdagens baluns, helt glömts bort.
En av kamraterna visade sig försvunnen dagen efter. Fyllecell trodde vi. Rätt men även fel. Han blev nämligen avslängd på Åland, därpå rejält kärleksfullt uppläxad av välanvända åländska polisbatonger. Orsaken till det ofrivilliga Ålandsbesöket är fortfarande ett mysterium. Något som äkta eller påpassliga minnesluckor säkerligen för alltid kommer bevara.
Men vem bryr sig?
Det hände trots allt under en finlandskryssning.
Där är allt tillåtet.
Kramiz – Gino Lundqvist —