Så på måndag är det fyra år sedan vi träffades för första gången han och jag. Det känns helt sjukt!? Jag tog därför med mig syrran på stan och köpte en present till honom som jag innerligt hoppas han kommer tycka om. Och medan vi ändå var inne på Albrekts, så kollade vi givetvis som två töntar på förlovningsringar. Jag har ju, som vissa vet, varit förlovad – vilket var en fantastisk grej måste jag säga. Jag skulle rekommendera alla att vara förlovade faktiskt. Jag har aldrig varit så trygg, så stabil som när jag var förlovad faktiskt. Eller pja, inte sista månaderna då, men de första.
Så stod hon där och tittade på mig med sina fågelögon.
”Eve, vart är din ring då??”
– FAN MÅSTE VI PRATA OM DET?!
”HAHA HARU KVAR’EN?!!”
– Klart som fan jag har det.
”Vart eren råå??”
– I en strumpa.
”HAHAHA WHAT?”
– Ja, jag vetefan vart jag ska ha den nånstans, hahaha!”
”Vad ska du göra meren??”
– Jag vet inte, jag får sjukt mycket ångest över den när folk frågar. Jag antar att det får bli en studenthyra om det skiter sig någon gång, haha!
”Vad säger Martin om det?”
– Han sa bara att jag får göra mig av med den om han friar, haha!
Det är bara så märkligt att köpa en present för att fira fyra år sedan vi sågs. Ibland är han så gullig så han säger att vi haft ”ett öppet förhållande i fyra år”. Min Martin. Min fina Norrland. Mitt hjärta.
Men vi hittade en present idag och jag hoppas han tycker om den 🙂 Nu måste jag fortsätta analysera lite grejer av Steve Jobs.