Jaha. Nu är jag inte 30+ längre. Nu är jag 40 år. Det känns som en väldigt stor skillnad. Rent statistiskt så är medellivslängden för män i Sverige 80 år. Är alltså bokstavligen halvvägs till döden. Det uppmanar till eftertanke. Det råder ingen som helst tvekan om att den första halvan av mitt liv har varit minst sagt händelserik. De saker jag upplevt och de resor jag fått äran att vara med på både i privatliv, arbete och socialt sett så är det mer än vad de flesta inte ens hinner med på flera generationer. Inför det faktumet känner jag stor ödmjukhet men framförallt tacksamhet.
De flesta av mina stora drömmar har jag lyckats förverkliga. Ibland med lite tur men oftast av ren jävlaranamma. Där det finns en vilja finns det en väg, det är ett ordspråk som går emot allt gnäll om varför ”får jag aldrig”. Bitterhet är nog den största bromsklossen att någonsin få göra något av vikt. Har just bestämt mig för att skriva mina memoarer. Det är ett jätteprojekt förstås, kanske tar 1-2 år. Mest vill jag skriva den för mig själv innan jag glömmer bort allt för mycket. När jag tänker tillbaks på allt jag gjort är det nästan som Forrest Gump eller Hundraåringen.. en osannolik historia. Kanske det kan bli en film. Eller så läser ingen den. Det spelar ingen roll. Men ner på pränt ska det. Kapitel ett.
En svårare tankegång är hur jag ska hantera kapitel två. Den som börjar nu. Starten på resten av mitt liv. När jag redan har gjort allt, vad fan ska jag hitta på då? Känner mig lika vilsen som när jag skulle välja inriktning till gymnasiet. Helt clue less. Extra jobbigt blir det när jag känner pressen inför det faktum att det blir det sista kapitlet. Något kapitel tre finns inte. Alltså måste jag ta mig i kragen och göra något bra av mitt sista. Att rannsaka själen och att vara brutalt ärlig mot sig själv känner jag är ett måste om jag ska lyckas finna något vettigt svar på det. Det jobbar jag på nu.
Allt blir ju lite lättare om man har en positiv inställning så då måste jag ju ändå börja med att för första gången någonsin fick jag fira min födelsedag ihop med min riktiga farsa. Tror han tyckte det var rätt coolt med. Det tog bara 40 år men bättre sent en aldrig. Det är något jag definitivt kommer bygga vidare på. Är även efter många, många, långa år, hemma i Stockholm igen. Trivs galet bra. Min tidigare osläckliga törst på att se alla jordens hörn, ja den elden har falnat äntligen. Min själ har äntligen funnit frid och lugn. Att börja kapitel två med en härlig inre harmoni känns mer än bara bra det känns även väldigt skönt.
På tio år har jag upplevt 98% av mina 40 år. Det har varit minst sagt en intensiv, galen och rolig tid. Jag har förändrats som människa extremt mycket. Mina värderingar om livet har vänts huller om buller. Ingen skulle känna igen mig idag av de som kände mig när jag var 20 – 25 bast. Och vet ni vad? Det känns himla bra! För då var jag en idiot som inte fattade något även om jag trodde det. Nu är jag visserligen fortfarande en idiot som inte fattar något men nu har jag insikten om att jag är sådan så man växer lite ändå! Ledsen att avsluta dessa tankegångar med fler frågetecken än utropstecken men jag får helt enkelt fundera vidare och får sakligt sett återkomma i saken!