I fredags var det stiligt uppdukat inför kvällens Dj-spelning. Jag skulle först spela med Stockholm Node ett set, och därefter Dj:a. Den ytterst vackra platsen är Nordiska Museet på Djurgården. Jag har spelat där några gånger förut, och akustiken är inte riktigt lämpad för min typ av musik, men lokalen år så tung i sig, så akustiken får komma i andra hand.
Först lite ”logemys”… Och mat….
Sedan brakade vi loss med Stockholm Node, varpå jag sedan spelade plattor natten lång. Hände det något speciellt den här kvällen då? Jo, det gör det ju alltid… En snubbe, ganska överförfriskad, hade tagit mod till sig att kliva upp på scen, i syfte att gå fram till mig och önska en låt. Halvvägs framme snubblade han på en monitor-kabel, och dundrade rakt ner i backen. Det såg ut som han slog sig rejält. Han tog sig upp efter några sekunder, och hade förmodligen glömt sitt ärende, då han tog sig ner för scenen och rumlade därifrån. Skönt var väl det för mig. Han hade säkert ändå önskat någon skitlåt, tänkte jag.
Jag gick och la mig till fågelkvitter 05.30, men efter som jag visste att klockan skulle ringa redan 06.50, var det svårt att somna direkt. Jag tror jag somnade in just när klockan ringde. Men sådär har det varit många gånger i mitt yrkesliv. Ibland är sömn en lyx man inte hinner med. Jag hade viktiga saker denna lördag. Jag skulle till SchackFyrans riksfinal i Västerås, med kidsen och ex-frun. Jag vaknade ganska matt.
SchackFyran är en schacktävling för 4:e-klassare, som först tävlar med sina skollag i flera distriktsfinaler, för att kvala in till riksfinalen. Det hade min son och hans klass lyckats med, i distriktsfinal Stockholm som hölls i Globen.
I ABB Arena i Västerås hölls riksfinalen och där hade nu 2500 fjärdeklassare samlats för att tävla i finalen. Då förstår ni kanske hur många tusentals kids som var med från början i distriktsfinalerna!
Det intressanta med den här tävlingen är två saker. Det ena är att barn får tävla individuellt (i schackpartierna), men ändå i lag, då hela lagets poäng räknas. Perfekt för barn, som enligt mitt tycke behöver båda världarna.
Det andra är hur välorganiserat det hela var. Trots att jag bara sovit en halvtimme, var jag helt lyrisk över hur man kan organisera 2.500 fjärdeklassare att sitta vid rätt bord, vid rätt tid, rapportera poäng mm. Det var kirurgisk precision över hela arrangemanget. Hur lyckas man hålla 2.500 barn ”i schack”, så att säga, en hel dag? Jag blev verkligen imponerad.
Jag har varit på ett flertal fotbollsturneringar och hockeyturneringar med bara ett hundratal deltagare, där inget funkar. Matcher blir sena, barn kommer bort, resultat diskuteras och de ”supportande” föräldrarna beter sig som riktiga svin, istället för de förebilder de borde vara.
Alltså, hur kommer det här sig? Vad är det jag säger egentligen? Att fotbolls och hockey-ledarna är sämre än de som genomförde schackfinalen? Nej, det kan jag ju inte säga. Eller kan jag det?
Jo, det kan jag fan.
Sonen Lukas Lindvall på Schackfyrans riksfinal.
Pappa Raz hinner ringa samtal mellan matcherna…. Dotter Liv fotograferar.
Raz och Peter.
Söndagen bjöd på fint väder, så jag jobbade på kontoret hela dagen. Men på kvällen blev det en golfrunda på Lindö, med Peter och Klubbens Pro Neil Fosset.
Ta vara på sommaren!
Rasmus Raz Lindvall
Från arrangörshåll vill vi tacka för de fina orden! 🙂
Tack själv för ett grymt arrangemang! Det var super!!!