Jag ser ett land som är på väg åt ett håll jag aldrig trodde att det skulle vara på väg. Det allt kallare storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö. Framför allt Stockholm med sina uppsorterade sektioner, delar. Citykärnan med sina chica posörer på gator, torg och caféer.
Med lurarna i öronen, zombieblick och kåtman på ständig uppdatering ser de inte bilarna som ibland hotar att mosa dem på övergångsställena. De märker inte ens när de stöter i någon medmänniska på trottoaren, än mindre skulle det falla dem in att be om ursäkt.
På det trendiga caféet på Östermalm sitter ett fyrtiotal människor, ensamma tillsammans varav flera av dem bloggar. De ser in i skärmens dödssken och skapar en alternativ verklighet till den som finns levande utanför.
En av dem har flera hundra tusen unika besökare per inlägg. Ankläppar, silikon, lösnaglar – alla attributen. Produktbloggare, oläslig. Men goodiebag-påsarna står som spön i backen och annonsörerna köar.
Utanför fönstret där fröken Anka ljuger ihop något befängt, en låtsas-novell om hur bra en viss en hudlotion är sitter på trottoaren en vädjare (tiggare) med sitt ”Hej, hej” och sin uppfordrande pappmugg vilken rasslar likt en skallerorm bland kaktusarna i Arizonas öken och nog är en kall trottoar i Stockholms city också en slags öken.
Vädjaren som i kylan sitter och saknar sina barn i Rumänien är det inte många som skänker ens en blick. Hon sitter där för en limpa bröd men får knappt en smula.
City-jeeparna dundrar förbi och i var och en av dem sitter ett skelett bakom ratten. Med sina lögner och sin i historia för att försöka få hjulen att snurra.
Bullshit city, där ett leende på trottoaren mot en annan person tolkas som ett flirt, där vänlighet och hyfs är lika sällsynt som en isbit i helvetet. Den kollektiva empatin ryms i en myggas navel.
Stockholm city där pojkgubbar sitter på gymmen med sina medelålderskriser och selfiepinnar, tagande bilder där de ser så där maskulint ansträngda ut och sexigt svettiga med hjälp av stänk från vattenflaskan..
Bilder vilka de lägger ut på Instagram för likes och självbekräftelse på egots catwalk. Ju fler likes desto större ego. Alla är en ballong. Det krävs inte mycket för att den skall pysa ur.
Jag ser ett land där dessa städer med sina citykärnor på trygg avstånd omgärdas av strategiskt placerade problemområden. Områden varifrån det rapporteras om skjutningar och annat våld i stort sett varje dag.
Det rapporteras aldrig om något positivt från dessa områden trots att de flesta människor som bor där inte har några större problem. Som är rätt nöjda ändå. Förutom med otryggheten.
Men det frekventa och tydligt ökande våldet blir ändå en social vattenstämpel för dessa förorter. Som det alltid har varit. I snart 50 år.
Miljonprojektens betong reser sig som gravstenar, monument över visionen om att betongen och människorna som skulle leva där inte var en vare sig mänsklig eller lyckad kombination i slutändan.
Jag ser ett land där hoppets budbärare i alla dess skepnader utsätts för hat och förlöjligande samtidigt som hatets och förminskandets megafoner får allt mer kraft och stöd. Till och med från håll där det bara för ett halvår sedan skulle vara otänkbart.
Allt fler vill vara med och delta i tuppruskandet av hatet & populism precis som om det skulle leda till något gott och bättre. Historien har visat gång efter annan att det inte fungerar. Det kantrar varje gång, extremt åt höger.
Jag ser ett land där barn och ungdomar inte längre blir sedda. ”Stäng av paddan” hojtar föräldrarna från vardagsrummet medan de själva sitter och stirrar på tevens blå-flimrande dödssken där Ingvar Oldsberg stapplar fram och öppnar luckorna i Färgfemman, snurrar lyckohjul, pratar med folk i luren vilka verkar komma från Mars.
I tusentals mindre orter sladdar ungdomarna in på sina mopeder eller i sina EPA-traktorer framför det som en gång varit en korvkiosk och numera heter Thai Garden eller Habibis Kebab.
Samlingsplatsen när fritidsgårdar och liknande sedan länge är ett minne blott. Men det är deras samlingsplatser, deras alternativ när dessa orters ansvariga politiker drar in och kapar bidrag till verksamhet för ungdomar.
Företag efter företag lägger ner sina industrier, bruk och fabriker i dessa orter och platserna blir över tid som kulisser i en verklig film där Sergio Leones musik svävar som en ande över scenerna.
Jag ser ett Land där småorternas ungdomar står i grupper runt sina mopeder och EPA-traktorer i den tidiga, kyliga kvällen med sina andetag som försvinnande rökplymer i det krispiga vintermörkret och kommunicerar.
Men precis som sina bröder och systrar i storstäderna har även de släppt det levande akustiska samtalet som kommunikationsform. Man tittar på sina telefoner – Instagrammar, Facebookar, Snapchattar, Kika’r och Gud vet vad.
Jag ser ett Land där marknaden och politiken tillsammans och i samförstånd masserar just marknaden med väloljade och vänskapskorrumperade händer. För konsumtions skull och i förlängningen tillväxt i främst de redan rikas plånböcker och aktieportföljer.
Manegen har krattats under många år för främlingsfientlighet. När sedan krig och rent grotesk ondska tvingade människor på flykt från sina hemländer att komma hit till folkhemmets vagga i Norden tog det inte lång tid innan man insåg att alla landets redan existerande problem gick att skylla på invandrarna.
Vilket i sin tur ledde till att partier bildades där det centrala budskapet var stoppar man bara invandringen så kommer allt att bli så mycket bättre igen, som förr. Astrid Lindgren & Per-Albin Hansson hand i hand på en evig Lönnebergsk sommaräng, liksom.
Jag ser ett Land där lösningen inte är fullt så enkelt. Jag ser ett främlingsfientligt parti växa sig allt större för att dess väljare gått på en retorik vars eko man kan höra från historien.
Så ohyggligt många vilka köper denna retorik har egentligen inget att hämta om detta parti får en avgörande roll i maktens korridorer. Partiet är ju högborgerligt och kommer inte att lyfta ett finger för att hjälpa de som huvudsakligen röstat fram dem. Ett slags politiskt Moment 22.
Jag ser ett Land där fifflande girigbukar & vänskapskorrumperade pampar gång efter annan får byxorna nerdragna i program som SVT’s ”Uppdrag Granskning” och TV4’s ”Kalla Fakta. Vi skall skatta oss lyckliga för dessa journalistiska hjältedåd, samtidigt sörja den närmast erotiska nedläggningsorgie som pågår.
Jag tänker på landet där det är förbjudet att transportera en ko 28 dagar innan kalvning men att lägga ner BB i Sollefteå och låta kvinnor gå kurser i bilbarnafödande det funkar.
Det är en skam. En djup skam. På samma sjukhus passar de dessutom på att lägga ner akutkirurgin. Var finns tex. Annie Lööf då? Hon spray-tannar väl sitt ego med de senaste opinionssiffrorna.
Jag ser ett Land där makten blivit det centrala målet, där man i ett virrvarr av överenskommelser och kontakter över parti och blockgränser verkar vara villiga att ingå vad för slags avtal som helst för att få eller behålla makten.
Bra för den enskilde makthavaren, obetydligt för väljaren. Men om vi skulle driva en och annan politisk skojare ut ur staden i tjära och fjädrar skulle det inte förändra något i våra enskilda liv.
Jag ser ett Land där vi har de makthavare vi förtjänar ty vi engagerar oss inte. Om vi inte ser upp och tar tag i vår egen verklighet så sitter vi där snart med en egen Trump i vårt folkhemsknä. I stället lutar vi oss tillbaka i sofforna och sällar oss till en av de två arméer av tyckonomer som finns på huvudsakligen Twitter, men även Facebook.
För eller emot invandring. Det är essensen det hela kokar ner till. Blattar eller inga blattar. Repatriering eller integration. Vad den ena dessa två sidor helt tycks ha ”missat” är att det pågår ett krig där flera hundra tusentals dödats, minst lika många skadats och under försöken att ta sig från dessa oroshärdar dödas och skadas ännu fler.
Jag ser ett Land där allt fler vill stänga gränserna helt för dessa flyende människor och det främsta motargumentet förutom kostnaden är den eskalerande kriminaliteten samt den obefogade rädslan för att vi alla inom trettio år tydligen skall tvingas vända oss mot Mekka fem gånger om dagen eller dö.
Enligt mitt förmenande öppnar man dörren till sitt hem om någon som inte har nånstans att ta vägen knackar på när det är 30 minusgrader ute. Det hoppas jag alla i grannskapet skulle göra solidarisk. Samma medmänskliga princip borde gälla krigsflyktingar som kommer till vårt land, i solidariskt samarbete med alla andra länder förstås. Inte bara i Europa.
Vi måste fälla ihop selfiepinnarna ett tag och se oss om. Vad gör vår rädsla och egoism med våra barn, oss själva och samhället som helhet? Förutom att bära vår oro inom oss finns det krafter som vill hämta näring ur vår kollektiva oro. Använda den, spela på den. Det får vi passa oss för, det har gjorts förr. Senast på andra sidan Atlanten.
Jag ser ett Land där det lyckligtvis finns mängder av vettiga medmänskliga röster. Dessa röster skänker hopp och ljus i mörkret och vi skall vara tacksamma för att de finns. Många hävdar att de gör sig hörda för att synas och därmed få bekräftelse på att de finns. Jag tror att de finns för det var meningen att de skulle höras och detta är en hyllning till dem.
Peace
https://www.youtube.com/watch?v=vTRKgj_RED4