Ju äldre man blir desto mer desillusionerad blir man. Man blir inte klokare med åren, tvärtom. Personligen känner jag mig minst lika obildad som den där 15 åringen faktiskt var vars kropp jag en gång bodde i. Den tvärsäkre unge mannen som hade svaret på allt och det var att allt var svart eller vitt, vilket det naturligtvis inte var.
Nuets mitt jag rör sig bergfast framåt, neråt i en tillvaro där allt flyter samman i tusentals nyanser av grått. Inget är vad det ser ut att vara. Det enda som ter sig självklart nu för tiden är att jag en gång skall dö och jag är numera betydligt närmare den dagen än den dag jag föddes. Det går allt fortare, livets fartvind piskar håret vid tinningarna grått. Det går undan.
Musiken kittlar inte längre lika mycket. Tänk att få uppleva en sådan kick igen som Ullevi – 85. Den enda som levererar liknande kickar nu för tiden är Springsteen själv och ett fåtal till. Fast han börjar också bli gammal, som resten av bandet.
Det som då 1985 var som ett stort gemensamt pulserande hjärta på scenen, en enda enhet som pumpade ut kraft och vitalitet känns idag som ett Madame Tussaudskt coverband. I alla fall när jag såg dem i Tampa, Florida för ett par år sedan. Visserligen djävulskt duktiga och fortfarande relevanta.
Men i dagens musik finns det fortfarande ljusglimtar. Via sonen har jag börjat lyssna alltmer på bland annat rap och hip-hop. Både amerikansk och svensk. Det finns hopp, det kommer alltid att finnas hopp. Believe it or not.
Vad mig anbelangar så är det kvinnorna som levererar mest idag vad det beträffar ny musik i Sverige. First Aid Kit, Little Jinder, Silvana Imam, Miss Li, Melissa Horn, Miriam Bryant, Laleh, Veronica Maggio, Jill Johnson, Sara Larsson – det finns hur många som helst.
Band som Kent och artister som Hellström lämnar mig helt kall och det är inget jag ligger sömnlös över. Inte deras fans heller. Den senaste svenska platta som berörde mig på djupet var Thåströms ”Skebokvarnsv. 209” – en låt från den plattan som fullständigt knäcker mig är ”Brev till 10:e våningen” Dan Hylanders nya ”Kan Själv” är också ett litet mästerverk – det finns ljusglimtar men det blir allt längre emellan dem.
Magnus Carlsson är en gudabenådad sångare och den nya plattan ”Den Långa Vägen Hem” är väldigt bra. Magnus Carlssons röst har en sällsam förmåga att föra mig långt tillbaka i tiden. Precis som en doft eller ett synintryck kan göra med en mellan varven. Det är magi.
Detsamma gäller böcker. Förr slukade man allt, till och med Jackie Collins. Min bibel ett bra tag var ”Jack” – Ulf Lundells tegelsten. Försökte läsa om den för något år sedan och upptäckte att den var riktigt genomusel. Stockholmsskildringarna i den håller fortfarande, men gud vad tråkig den är i övrigt.
Idag står jag inte ut med att läsa skönlitterärt, deckare och slikt – förutom GW förstås. Charles Bukowski kan man alltid återvända till och läsa om, Bukowski funkar alltid för han var äkta, precis som Plura och Eldkvarn i musiken. I övrigt blir det uteslutande biografier och dokumentära saker. Droppen urholkar stenen, liksom.
Man lakas ur under resans gång och däri ligger faran. Att inte bli cynisk, beräknande och elak. Det är lätt att falla i den fällan och det är lika med att bli en ful människa – inombords. Så hur behålla tron på framtiden även om den ligger bakom mig?
Lyckan, glädjen och framtidstron infinner sig naturligtvis i hjärtat när jag ser sonen, 13 år gammal, glädjas åt stort och smått. Fysisk en karbonkopia av mig när jag var i hans ålder, psykiskt lite smartare.
Det är han som får mig att upptäcka nya grejer idag när det gäller musik, film och annat. En del är skräp förstås men det är inte min sak att avgöra, det får han komma på själv, på det enda sättet.
Det finns så mycket bluff och fluff runt omkring en. Kollade på ”Million Dollar Listing” häromdagen. Älskar det programmet, inte minst tack vare charmige Fredrik Eklunds karisma. Denna gång handlade det dock om Ryans stora feta bröllop i Grekland. Jag både förfärades och skrattade åt den bedrövlige bröllops-koordinatorn de anlitat för en miljon dollar.
En förvirrad liten egoödla som inte verkade ha koll på någonting, förmodligen inte ens sina tarmrörelser. Men det är tidens tecken, folk med mycket deg verkar villiga att spendera hur mycket som helst på vad för slags skit som helst. Jag antar att detsamma gäller oss med lite deg, fast då i mindre skala. Vi går igång på en Bingolott eller en tavla med ett gråtande barn. Nånting ditåt.
Det är inte lätt att vara människa och politiken gör det inte lättare. Det tycks inte spela någon roll vart på det politiska spektrumet man befinner sig eller har sina sympatier, mammon och girigheten visar alltid upp sina fula trynen. Det verkar som om alla politiker i slutändan sitter i samma knä.
Jag har inget emot kapitalism så länge den inte kantrar över i girighet, vilken den gör alldeles för ofta. Mitt hjärta sitter till vänster men jag har svårt för pampväldet inom socialdemokratin samt deras konfiskerings-politik och självgodhet.
Jag har även svårt för Jonas Sjöstedts upprörda darr på rösten när han pratar om privat sjukvård och utbildning som om det vore särskilt upprörande. S:t Görans sjukhus är det bästa i Stockholm & var är problemet med privatägda skolor? Så länge de levererar kunskap och ordning.
Jag skulle önska mig en inkomst-vänlig socialism utan pampvälde och vänskapskorruption med en generös flyktingpolitik tillika stenhård kriminalpolitik vid brott mot särskilt kvinnor, pensionärer och barn. Jag vet, en grinig gammal gubbe som drömmer om Utopia.
Men det finns förstås glädjeämnen. Dylans ”Chronicles” ligger på nattduksbordet. Strax skall jag greppa en stämd gitarr och ta ett G-ackord, utgå därifrån liksom. Sen väntar Netflix med sin ljuvliga reklamfrånvaro. Det finns mat i kylen och sonen skrattar på sin rum. Katterna stryker omkring och den ständigt hungriga mopsen snarkar.
Som pricken över i:et vann Alexandra Pascalidou ”Stora Feministpriset” häromdagen & varje dag ser man Malena Ernmans låga brinna någonstans på nätet, eller Virtanen häckla någon orättvisa alternativt galenskap. Så vad fan har man att klaga på egentligen? För egen del?
Med det kunde vara fan så mycket bättre. För människor som inte har det lika bra som mig. Kanske är det världens orättvisor som skapar en kemisk obalans hos den enskilde individen. Botemedlet mot denna kemiska obalans heter i så fall solidaritet och där är vi inte ännu.
Peace