Mycket vatten har runnit under broarna sedan jag som grabb i 10-års ålder fick min första gitarr , en nylonsträngad Landola. På den var det första jag lärde mig att spela intro-riffet till Johnny Cash ”San Quentin” samt ”Är det konstigt att man längtar bort nån gång” med Lena Andersson, när väl tre ackord satt sig. Förutom livet självt och min lilla son är den gitarren den finaste gåvan jag fått. Den har inte tagit mig särskilt långt i praktiken men den dag jag fick den i min hand har den lett mig till drömmar – den ena mer osannolik än den andra. Dreams keep you alive, således var Landolan mitt syre.
Som ung musiker-wannabe är det första man börjar göra: hänga på respektive stads musikaffär. Jag har tre sådana som särskilt speciellt underbara hållplatser på denna resa. Musik Utan Gränser (MUG) i Göteborg – Sam Ash på Manhatan – New York City och naturligtvis JAM på Roslagsgatan, några gitarr-längder från Odin gatan. I och med att jag bor i Bullshit City är det till JAM jag går för att handla nåt. Eller som när Robert Aschberg går runt på ett rostigt skrotupplag och spelar ficktennis. Jag kan göra detsamma på JAM, där bland alla kriminellt vackra gitarrer.
Jodå, Ace, Paul, Gene och Pete står där i skyltfönstret och blickar ut mot Roslagsgatan: Dessa hjältar vilka elektrifierade mina gitarrdrömmar. Träffade en gång hela gänget utanför Park Aveny Hotel i Göteborg. Ace var packad redan då, det måste varit tidigt /mitten 70-tal, och ramlade ut på Avenyen med ett grogglas i handen. Jag gav Gene en gammal silverrova som jag snott av farsan. Han i sin tur hade fått den av sin far som var länsman i Töreboda. Gene blev glad för klockan och några dagar senare i tidningen Okej nämnde Gene i en intervju att fansen varit så snälla och gett dem presenter. Undrar om han har klockan kvar.
När man går in i butiken möts man alltid av trevlig personal och som jag uppfattar det har man inte särskilt stor personalomsättning vilket ger vid handen att personalen trivs. Därmed kunderna. Man har en liten gitarrverkstad i butikens innanmäte där några luttrade gitarrexperter står böjda över alla slags möjliga och omöjliga guror. Har aldrig vågat mig in där – atmosfären där inne känns nästan sakral, som man tillber något. Vilket man kanske gör, på sitt sätt genom sitt yrkesskunnande. Styrkorna och butiken leds av en ung man som heter Oscar och som de flesta föreståndare för en musikaffär av rang är han mycket trevlig tillika medgörlig.
Gitarrister och Kvinnor är rätt lika. Vi vill ha gitarrer och de vill ha skor – det verkar inte finnas någon övre gräns. Undrar om det finns walk-in closets för gitarrer. Vilken dröm. Så känner ni suget….gå till JAM och Keep The Dream Alive. Eller köp något. Pengar och förverkligade drömmar kan börja gå hand i hand här. Jag länkar till JAM´s hemsida här och där finna allt ni behöver veta. http://www.jam.se
