Drottning Silvia invigde världens störta äkta segelskepp (kolla Guiness Rekordbok), en fantastisk unik dag i Monaco. Hon var så rörd och imponerad att hon blev gudmor till henne. Ett fotografi av henne sitter nu ovanför den sprakande spishällen i det stora biblioteket som en fin ära. Skeppet var en magnifik vacker sak, med fem master och med över 5200 kvm segel, HELT VANSINNIGT!
Som ”enbart” innehavare av Fartygsbefäl Klass IIIV, så räcker det beklagligt inte till för mig att vara Kapten på denna smäckra, solnedgångsjagande skönhet men tillräckligt för mig att bli Officier med två guldränder på epåletterna, en dröm som gick i uppfyllelse. I sju månaders tid så levde och bodde jag på havet med denna skönhet, vi seglade förbi lavasprutande cineastiska vulkaner (Stromboli tex.), vi duckade för de stora bergsmassiven på den vackra Amalfikusten, vi dansade förbi Sankt Marcoplatsen i Venedig, i solnedgången till allas applåder, vi smög andlöst in i Medelhavets enda fjord, den in i Montenegro till Kotor som är på UNESCO’s topplista av världens 25 vackraste platser, vi rockade i galet väder till Ibiza och smekte oss sen äntligen över Atlanten i strålande väder. Vilken känsla!
Framme tio dagar senare mötte vi mitt nya hem, Karibien! Strålande stränder, vajande palmer, piskande tropiska regn, vattenfall att drunkna i och stora svarta rumpor som ständigt är i vägen för dig. Jag och min vän och arbetskamrat Christian satte vår första fot på land i Barbados efter den långa överfarten och log åt varandra lite fånigt men med äkta lycka i blicken.
Nu hade vi äntligen förtjänat våra röda byxor! Ja, för er landkrabbor som inte vet så är det är en tradition inom finare seglingskretsar att har man korsat Atlanten under segel så först då har man förtjänat äran att bära röda byxor på seglingsevent och seglingsyachtklubbar.
Vi firade med en tolvrättersmiddag i ovan sedda piratmatsal, ett galet atrium med ett tak som har en äkta bokstavlig pool, det vill säga man kan käka och samtidigt under vattenglimrande solstrålar titta på bikinitjejerna som simmar i den!
Efter det började dock det riktiga slitet med 12-14 timmarspass varje dag. Vi behövde nämligen från och med nu underhålla alla gäster med sportaktiviteter på varje ny vacker västindisk strand vi besökte varje ny dag, och nej det var inte synd om oss vi slet som djur men vi hade sjukt kul. Vi arbetade av hela Leeward och Windward Islands tillsammans och ja, det är ett minne för livet att fått vara med om något sådant!
Men nu har jag inte tid för Er kära läsare längre, jag har glömt, ja jag måste in och inhandla de där röda byxorna nu…
Kramiz – Gino Lundqvist —