När man jobbade på nattklubb kunde ett sätt att dryga ut lönen vara att uppmärksamma sig vad som på vad som låg på golvet, att aldrig titta högre än ankelhöjd. För jisses vad folk var slarviga. Som man tappade skrynkliga sedlar. Tappandet eskalerade i samma takt som berusningsgraden höjdes. Det var helt otroligt. En tappad skrynklig sedel efterfrågades dessutom mycket sällan, eller aldrig.
Den kunde ej heller av förklarliga skäl återfås mot beskrivning. Förlusten upptäcktes vanligen först vid lite sinnesslött grävande vid korvkioskmumsandet eller brukligast i baksätet på en taxi. Minnet sträckte sig aldrig längre bak i detta berusade tillstånd än en kilometer eller 5 minuter. Det var således ett fullkomligt legitimt sätt att gräva guld utan samvetsförebråelser eller vidare funderingar kring sedelns ursprung. Easy come, easy go.
Alla delar av personalstaben ägnade sig åt denna form av kassautdrygande. Minst framgångsrika var städarna naturligtvis eftersom de kom sist i näringskedjan. Alltså de som sist fick låta ögonen scanna av alla golvytor. Ett par fördelar hade de dock och det var dels det upptända lyset samt uppsopandet då en en hel del dolt blottlades. I ”min nattklubbs” historia var dock två särskilda herrar i särklass framgångsrikast.
Det berodde på två avgörande faktorer. De lade nästan alltid sina ordinarie arbetsuppgifter helt åt sidan till fromma för sedelletandet och de var utrustade med en ekonomisk drivenhet vilken saknade motstycke. Dessa två herrar var garderobiärerna Alain och Awed. Ryktet gör gällande att de på eget initiativ tagit kontakt med Tumba Bruks sedeltryckeri och utverkat tillstånd så att de kunde komma på besök och få dofta på sedlar i olika valörer.
Meningen var att utveckla doftorganen så att dessa reagerade med igenkänning även i mörker. Så måste det ha varit. På 100 meters avstånd kunde de detektera en rödaktig femhundring i skumt dicoljus. Inte sällan utkämpade de två veritabla löptävlingar med en sedel som slutmål. Vad det gäller sedellöpandet var Awed aningen snabbare i kraft av sin smidighet.
Alain kompenserade detta med sin tyngd ty i sitt språng plöjde han nämligen folk åt sidan, Casualties of war så att säga. Alain och Awed blev så framgångsrika att de fick råd att för egna pengar underanställa substitut- garderobiärer och således på heltid ägna sig åt sedelletandet. Mycket lukrativt. De behövde endast rycka in i garderoben vid högtryckstimmarna vid 23 samt vid stängning/utfösande.
De ryckte även ut vid röda larm för att assistera ordinarie inhyrd muskelmassa i händelse av särskilt besvärliga bråk. Alain och Awed var nämligen som av en händelse riktigt hyfsade på kamsporten Wing Tsu. Man hade således ytterligare en fördel i sin position på företaget, man fick ibland tillfälle att gratis träna Wing Tsu på levande material. Ett förbluffande fördelaktigt arrangemang.
Alain och Awed var till yttermera visso även båda två mycket skickliga tecknare. Med stor inspiration och lust gick de målmedvetet in för att bidra till det enorma och fantasifulla peniscollage som toalettbesökande personal av alla kategorier med stor behållning kunde ta del av gick in för att så att säga summera ett dygns ätande på en av personaltoaletterna.
Väggar och insidan av dören på toaletten var nedlusade med olika slags penisar, ditkladdade med i huvudsak bleckpenna men även tusch, kajal och krita. Alain och Awed var bäst på även detta. Undertecknad var också en av de som med aldrig sinande uppfinningsrikedom skapade manliga fortplantningsorgan. Mina alster var dock inte lika bra och detaljerade som exempelvis Alains och Aweds.
Detta hade en enkel förklaring ty jag levde betydligt osundare. Mina restprodukter levererades mycket snabbare, jag var alltid lös och tvingades snabba mig på om man så vill. Alain och Awed var sunda, de åt fiberrikt, tränade och nyttjade sällan alkohol. Som en fullt logisk följd av det var deras resprodukter helt enligt instruktionsboken och tog betydligt längre tid att slussa ut, som båtarna vid Göta Kanals ungefär.
Härav blev deras teckningar betydligt mer detaljerade med exempelvis detaljerade ådringar, behåring, grader av böjning etc. Legenden säger vidare att det var Alain, Awed och en dörrvakt vilken hette Micke som införlivade även det kvinnliga organet i ”graffittihandlingen”. Micke blev så skicklig i ritandet av den kvinnliga detaljen att just hans alster användes av andra, exempelvis dörrvakten Jörgen, diskaren Chico, bartenderna Hellstone och dr Mulle bland andra för självbefläckelse eller ruska tupp som det heter på gammelsvenska
En annan skicklig toalett-tecknare var ytterligare en dörrvakt som hette Jörgen. Han ritade emellertid inte organ och slika ting. Det berodde inte på moraliska värderingar, han var särskilt trög i gångarna om man säger så. Han åt enormt mycket, han tränade mycket, han var stor. Hans slussningar tog timmar i anspråk. Det blev så att Jörgen förfärdigade en mycket fin avbildning av det indiska templet Taj Mahal. Han hade tid till det Jörgen ty hans kablage hade formen av Skogaholmslimpor.
Det grymtades och stönades under hans sittningar, till och med skreks ibland. Personal som till äventyrs stod utanför dörren undrade och höjde på ögonbrynen – speciellt när Jörgen skrek.. I regelbundna cykler fick jag påringningar av Annika Mörk. Jag fick klä skott för denna form av buseri och fick bege mig till nattklubben för målande av väggar och insida av dörr. Maché. När Annika ringde kunde man helt enkelt inte säga nej. Man ville heller inte säga nej för Annika var ljuvlig. Hon hade också absolut makt.
En kväll på nattklubben, som var abbonerad av Annika själv och hennes systrar i Stallfåglarna, hade resulterat i att några av Stallfåglarna tagit den vedervärdiga toaletten i källaren i anspråk. Chockade och indignerade rapporter om peniscollaget nådde Annika Mörks öron och efter att ha inspekterat resultatet ringdes undertecknad in med uppdraget att först inhandla svart färg. Nu skulle kladdet definivt utrotas.
Jag målade svart i flera omgångar. Av graffittin synstes inte ett spår. Men det var dystert att sitta där tänkte jag när jag premiärsatt. Som att befinna sig i en gravkammare ungefär. Ett par dagar senare hade Alain och Awed införskaffat var sin fine-line silver penna. Snart dansade penisarna på väggen åter igen. Små silvriga saker, vissa med vingar. Mycket fantasifulla.
Det förblev således inte så monotont särskilt länge. Som sagt, Alain och Awed blev mycket framgångsrika. Alain å sin sida utvecklade ytterligare sina exklusiva vanor. Han började med manikyr, fina klippningar. Lotioner och hudcremer inhandlades. Märkeskläder. En världvan man med smak för det tjusiga livet. Alltid en elegant kvinna som inväntade honom vid arbetspassets slut.
Dessa vackra kvinnor med Diorväskor fick alltid vänta. Alain letade, golv scannades av. Awed utvecklade även han vanor men något enklare dock. Awed hade ett dyrt hobbyprojekt: den egna kroppstatueringen. En tjusig och uppseende väckande historia vilken ständigt var under utveckling. Under en resa till Cubas huvudstad Havanna fick denna respektingivande tatuering förhärdade cubanska element vilka mötte Awed och Alain på trottoaren att gå åt sidan.
Svarta slokmustacher runt handrullade cigarrer skälvde av skräck. Alain och Awed hade naturligtvis alltid mobiltelefoner av senaste modell. Med stor iver och inte utan visst stolthet visades dessa upp under de många och långa eftersittningarna på tidiga morgnar. Det trycktes på knappar och menyer och deras undermenyer förevisades. Förtappade och Falcon Bayerskt berusade bartendrar gapade av stum beundran.
En annan som med stor expertis utövade sedelletande och ytterligare utvecklade detta, i vissa fall i moraliskt tveksam riktning var den högt uppsatte dörrvakten Blaumann. Alltid stående vid hovmästarbåset med ryggen lutad mot väggen, spanande med falkögon. I sin svarta skinnjacka med sheriffstjärna på bröstet var han en av dem som upprätthöll ordningen i det laglösa land som nattklubbsnatten ibland kan vara.
Med stor förfining och elegans uppfann Blaumann sula-mot-sedel metodiken. Han kunde se en halvpackad gäst tappa en sedel utan att att gästen själv märkte tappandet. Blaumann gled ljudlöst och osynligt upp vid gästen, sulade sedeln och knackade gästen på axeln
– Hur står det till här då?
– Öööh bra!
– Nåja, gå ut och gå ett varv, sen är du välkommen in igen!
–Åååh, tack, ja men visst finfint!
Ett utmärkt arrangemang som lämmnade bägge parter nöjda. Blaumann skördade även oerhörda framgångar i tradiotionellt sedelletande. Han var en av de snabbaste. Han kunde se en sedel, ta sig fram till den, böja sig, snärta till och byxa den snabbare än en fis upplöses i luften.
Det finns en logisk anledning till att just dörrpersonal var det som utvecklade den största expertisen. De rörde sig kontinuerligt runt i lokalerna utan avbrott, alltid spanande. Som åskådare kan man förledas tro att den vanligaste yrkesjukdomen i dörrhänseende var exempelvis yttre våld. Men nej, det var ryggskott vilket fortfarande förbryllar forskarna.
En dörrvakt lyfter ju inte särskilt mycket i sin yrkesutövning. Däremot på gym och övriga träningslokaler. Men då fortskrider ju allt enligt beprövade metoder och i ergonomiskt konstruerade träningsmaskiner. Men forskarna har aldrig haft nån kunskap om de ca 40 knä och ryggböjningar per kväll som tarvas för en sedelsnärtning. Forskaren Max Blecker på Karolinska Institutet är just klar med sin avhandling ”Dörrvakten och ländkotorna”
Den har tagit honom fem år att forska fram. Avhandlingen är fullkomligt obegriplig, inte bara för det stora flertalet utan även för Max Blecker själv. Ryktet säger att Max Blecker supit hårt det sista året och sitter i sitt rum på Instituet tillsammans med sina marsvin och river sitt hår och ropar osammanhängande mantran ut mot Eugeniatunneln. Max Blecker tjänar 60000/mån och jag sitter här och bloggar gratis med den verkliga ”kunskapen”
Allright folks, ha en trevlig lördag. Ta hand om er och böj på knäna om ni skall lyfta eller plocka upp något.