Igår kom grannens pojke Lukas och knackade på. En ganska lite parvel som var ledsen för att hans kanin hade rymt. Han trodde att den var under vår veranda, men det han såg där var en sten. Idag på morgonen skällde hundarna hårt på något mellan garageväggen och snön. Jag anade vad det var, så jag hämtade några morötter och kastade i springan. En timme senare satt kaninen vid hörnet av garaget. Därifrån gick den in i sitt gömsle korta vändor, säkert för att äta. Jag fick tag i grannen och han fyllde rännan bakom djuret undan för undan med snö så kaninen kom inom räckhåll för mig. Jag fick grepp om den och fick fram den. Niklas tog den med sig hem. Nyss har barnen varit hit och tackat farbror cowboy (Lukas tror att jag är det). Rara, lyckliga barn! Risken var överhängande att någon av hundarna skulle ha dödat djuret om jag inte anat oråd…